Veckans retrobildmysterium

Ni ska inte tro att jag glömt bort veckans retrobildsmysterium, jag har uppenbarligen bara haft mycket andra saker och säga. Men inte längre. Så när jag bläddrar genom mina Londonbilder så märker jag något suspekt. På varje bild så gör jag samma hysteriska grimage (som jag tror ska vara någon form av leende) och det enda som skiljer är bakgrunden. Frågan är alltså om jag överhuvudtaget var i London eller om jag bara tillbringade en helg med photoshop.

Här får ni avgöra själva:

Tredje skoldagen

Jag måste ju självklart genomgå en sådan här nollningsperiod och det är verkligen ingenting jag har något emot. Uppenbarligen så går det ju typ 80 pers på min kurs och någon av dessa måste ju vara immuna mot en hysterisk syster Larsson.

Så igår var det pubquiz och vårt lag vann alltihopa. Det var den största vinsten i mitt liv, glöm de femton små medaljerna från lilla vasaloppet, här talar vi seger som innebar gratis champange. Som såklart följde med en urspårning och att alla badade i poseidonfontänen vid götaplatsen för att få några extra nollningspoäng.

Så lite hopp hade jag imorse om att jag i alla fall skulle finna mig till rätta i min klass och kanske även få någon liten vän. Sen kom presentationen. Vi skulle berätta lite om oss själva och av någon anledning kom jag in på att prata om hur dalmål uppfattas utanför Dalarna.

Jag: Ja när jag är i Göteborg, får jag ju höra hela tiden att jag pratar dalmål, men värst var det när jag bodde i Linköping. Där fanns det en tjej som skrattade oavbrutet varje gång jag öppnade munnen, och jag menar, östgötska är ju inte den vackraste dialekten av dem alla.
Lärare: Jag är från östergötland.
Tjej bredvid mig: Jag med. Linköping.
Jag: Såklart ni är.

Man borde inte få öppna munnen efter att man föregående kväll druckit champange och badat i en fontän som används som allmän toalett och sedan gått upp sju och vara sjukt sugen på kokt korv hela dagen, för att jag har en känsla av att hjärnan inte är inblandad i vad man spottar ur sig då. Så nu har jag bara 78 människor kvar som jag inte skämt ut mig för eller förolämpat och jag får väl bara hoppas att någon av dem förbarmar sig över mig. Annars kommer slutet av den här nollningsperioden endast betyda att jag har noll personer kvar att bekanta mig med.

28 aug

Ville bara säga grattis till Malin på födelsedagen! Snart är du i yngre medelåldern.

Det här vet jag dock inget om:

Eftersnack

Nog för att det blivit mycket videobloggande på sista tiden, men äh, jag har ju klämt fram lite text också mellan varven. Saken är att jag tycker inte att min fantastiska bragd med 4 världsrekord ska gå obemärkt förbi.

Så här kommer Gabriellas sportstudio:

Första skoldagen

Så idag begav jag mig iväg för min första riktiga skoldag på Europaprogrammet. Planen om att jag skulle lägga mig i tid havrerades ganska snabbt eftersom jag låg halva natten och kände mig en aning nervös inför det här nya livet. Så därför satte jag mig i morse på spårvagnen alldeles för trött för allas bästa.

När jag är trött, då är jag en jevel på att mingla. Hejhej säger jag till alla och det visar sig att alla vill ha en vän, så dagen fortlöpte ganska bra ändå. Jag fick till och med luncha med dessa människor där artighetsfraser som:
- Jaha var kommer du ifrån?
- Vilken inriktning skall du läsa?
- Vad har du gjort tidigare?
- Var i Göteborg bor du?

avverkades på ett högst moget och vuxet vis.

Efter två föreläsningar (där förövrigt professor Rutger gjorde ett inhopp) var det dags för faddringsessionen. De hade förberett lekar och annat spännande.
Toppen tyckte jag, och detta främst beroende på att jag är:
1. En fullfjättrad lekledare efter alla år i kyrkan

2. Så trött att hjärnan inte ens hoppat igång.

3. En tönt.

Det hela började ganska harmlöst med någon enkel grupplek men sen började det lite suspekta. Vi skulle ha en gurka mellan benen och springa med den och på ett juckande vis lämna över den till nästa människas ben, ha en apelsin under halsen och föra den vidare till en annan människas hals och vi skulle ha en lapp och våra kroppsdelar mot varandra (Jag hade mitt huvud mot en killes axel, min hand på hans mage och hans knä på mitt lår). Det avslutades med fika, som ni förstår var det enda som jag egentligen tyckte var underhållande under den här etappen av nollningens inledningsskede.

Efter avslutat schema beger jag mig ner mot hållplatsen tillsammans med min nya kurskamrat Andreas och eftersom vi vid det här laget har avverkat alla artighetsfrågor börjar vi prata om lekarna.
Gabbis: Ja alltså, jag är ju utbildad LEKLEDARE.
Andreas: Varför då?
Gabbis: Ja för att jag är KRISTEN och varit KONFIRMANDLEDARE I SVENSKA KYRKAN.

Andreas: Ojdå (lite rädd stämma).
Gabbis: Så jag uppskattar lekar, men inte sådant där med sex.

Andreas: Jag gillar sex. (Ler lite pilemariskt).
Gabbis: (skrattar nervöst när hjärnan plötsligt - och alldeles för sent -börjar vakna till liv och jag inser att bilden jag just presenterar av mig själv är som en hysterisk leknunna med kyskhetsbälte) Oj vilket dåligt väder det var ute?

För vad skulle jag svara där? Jag kunde inte direkt säga, ja det gör jag med, låt oss hitta en passande buske i närheten för hahha jag är inte en sådan där kristen - hoho - det är en förkortning. K står för Knu...

Nej Gud vad det ska vara komplicerat att framställa sig som sansad och lugn och vanlig Svensson när jag egentligen är hysterisk och högljudd och en galen syster Larsson. Vi får helt enkelt hoppas att professor Rutger vill vara min vän.

Skolstart

Eftersom klockan är alldeles för tidig för att ens 1 % av min lilltå ska fungera som den borde, tar jag inget ansvar alls för lustigheten eller relevansen i detta blogginlägg.

Det är spännande det här med att börja en ny skola. Uppenbarligen spelar det ingen roll vilken årskurs man börjar, allting är fortfarande lika hysteriskt. Första dagen gör man saker som man definitivt inte kommer att göra resten av tiden. Låt mig demonstrera.

• Man kommer i tid. Och då menar jag inte med fem minuter, till exempel har jag idag gått upp så tidigt att om jag ville skulle jag kunna cirkulera runt hela Göteborg, stanna en sväng på Liseberg samt lära mig 15 nya göteborgska ord. För att uppenbarligen har jag bestämt att jag behöver en hel tidsålder att hitta till ett hus, som jag vet var det ligger. Om någon vecka kommer detta ambitiösa levnadssätt att ha förvandlats till att jag inte ens hinner borsta håret och äter mackan halvspringandes till skolan.
• Man ser proper ut. Men inte för proper. Allting är genomtänkt, till och med mina sockor matchar varandra. Idag har jag slagit på stort med en liten skjorta och ett par jeans. Det är såhär de ansvarsfulla vuxna ser ut om man ska bli statsvetare. Konstigt nog är det skrämmande lik outfiten jag hade på mig på kräftfesten aka tidernas fylleslag (för bilder se här: http://michaelsson.bilddagboken.se/p/main.html). Om någon vecka ska jag vara glad om jag kommer påklädd i första bästa t-shirt som jag hittat på golvet.
• Man är orolig för lunchen. Vem ska jag sitta med i matsalen? Kommer jag att vara ensam? Vad ska jag äta? Är det töntigt med banan? Eller med matlåda? Kommer de äldre eleverna att slå mig och skratta? Om någon vecka kommer jag att vara en äldre elev som mobbar folk för att de tar med sig frukt till skolan.

Så, man kanske ska äta frukost också? (Konstiga prioriteringar jag har här i livet. Blogga först, äta sen). Ahja, önska mig lycka till.

Sommaren 2008

I helgen hade mina vänner fixat en fantastisk hejdå-fest med tillhörande falupresenter åt mig. Jag fick blandannat en flaska med tiskenvatten och en del av Fredriks huvud som han hade döpt till "Herr Näver". Av Cajsa fick jag en fantastisk power-pointpresentation och jag blev så inspirerad av detta att jag gjorde något liknande idag på tåget ner till mitt nya liv som uppenbarligen ska utspela sig i Göteborg. Det finns inte så mycket lustigt att säga om den staden nu, så att för att verkligen göra det här inlägget så sentimentalt som möjligt presenterar jag min egna nostalgiresa över 3 fantastiska månader sommaren 2008.

Världsrekordförsök: knäböj

Spänningen är helt enkelt olidlig. Kommer Gabriella att klara det fjärde och sista världsrekorden och gå till historien som, öhm, hon som tog fyra världsrekord?
Svaret får ni här. Mamma sammanfattade det hela ganska bra:
"Gud vad skönt att du flyttar härifrån imorgon så att man återfår förståndet".

Så här kommer rekordförsök på förslag 4:

Fröken Nunna 2008

Den högst spännande nyheten om att katolska kyrkan ska hålla en Fröken Nunna 2008-tävling har inte alls gått mig förbi. Fader Rungi som håller i tävlingen hävdar bestämt att skönheten är en gåva från Gud och letar därför efter den vackraste nunnan som finns att finna. Jag anmäler direkt mitt intresse.
Några förfrågningar har jag dock. Vilka delmoment kommer att finnas med? Bikiniuppvisningen känns inte direkt passande? Eller ska man bara ha den under dräkten och man ska utstråla "badvänlig"? Samma med kvällklänningen, alla har ju samma outfit, hur an man se skillnad? Jag förstår faktiskt inte riktigt konceptet när jag tänker på det här närmare. Jag vet inte ens var man ska anmäla sig? Bäst jag går och köper en veckorevyn, en anmälningstalong finns säkert med i den här månades nummer.

Världsrekordförsök: levande flagga

Vi ska inte sörja att OS är över för den här gången, mina världsrekordförsök pågår fortfarande och vi har nu kommit till kanske det som kräver mest stamina och självkontroll.
Ord är egentligen bara i vägen, låt oss komma till vad vi alla vill se, kommer jag att klara av detta gymnastiska moment med mig som en levande flagga? Och om jag klarar det, kommer jag att bli arresterad för att ha brutit mot någon flaggregel? Det här kan sluta hur som helst.

Så här kommer rekordförsök på förslag 3:

Världsrekordförsök: talande djur

Bara för att man har hittat på och slagit ett nytt världsrekord så ska man inte sitta på sin höga häst och vara nöjd, jag har fortfarande tre stycken moment kvar. Därför fortsätter jag energiskt med nästa del i denna process.

Så här kommer rekordförsök på förslag 2:

Eftersnack

Självklart måste det finnas ett forum att diskutera dessa fantastiska rekord av denna makabra kvinna.

Mal Capone (we'll save Australia, don't want to hurt no kangaroo) säger:
Den sista bilden på dig där är inte nådig!
Gabriella och Sten, leraläraren säger:
Alltså jag känner fan att den knäcker min självkänsla lite för mycket, men skitsamma!
Mal Capone (we'll save Australia, don't want to hurt no kangaroo) säger:
haha, ja, fast även om du inte klarade t-shirtrekordet så borde du få en guldmedalj i självdistans!
gabriella och Sten, leraläraren säger:
haha ja det är ju också en distans!
Mal Capone (we'll save Australia, don't want to hurt no kangaroo) säger:
Det skulle kunna vara en OS-gren!
gabriella och Sten, leraläraren säger:
Jag skulle äga på 200 meter självdistans.

En dag i mitt liv som t-shirtbärare

En tshirt/byxrekordhållares liv är inte lätt. Det gäller att vara aktiv, motiverad, talangfull samt inte förlora allt för mycket blodcirkulation i armar och ben. Såhär ser en vanlig dag:

Spinningpass i det fria:


Aktiva 50 meter (kanske en ny OS-distans för t-shirtbärare):



Till slut så kände jag att livet som världsrekordhållare i T-shirts inte var lika roligt längre, men det var ett svårt beslut. Jag tog av mig några tröjor och vankade därefter av och an för att verkligen veta om det var dags för mig att lägga kläderna på hyllan.



Så mamma klädde av mig som om jag var fyra år igen och är nu redo för ytterligare ett världsrekordförsök:

Världsrekordförsök: tröja på!

Jag blev så rörd av ert engagemang i min världsrekordframtid att jag ansåg att man inte bara kunde välja ut ett framtida mål i mitt liv, så jag tänkte säkra mina chanser och göra alla nöjda och försöka mig på krossa (likt en bildemoleringsmaskin) de presenterade rekorden.

Så här kommer rekordsförsök på förslag 1:

Mamma vill träffa José och det ska vara NU!

Häromdagen spenderade jag faktiskt den regniga dagen i tv-soffan med mamma medan vi följde alla spännande OS-händelser.

Kommentator: Spanjoren Rafael Nadal tog hem vinsten i herrarnas tennisturnering.
Mamma: Jag vet att han inte heter José, men han är ju spanjor! Han kan du ju gifta dig med.
Jag: Va? Jag vill ju ha en sydamerikan.
Mamma: Men han är ju rik!
Jag: Pratar han norska?
Mamma: Han_är_ju_rik!
Jag: Han måste ju vara halvgrek också!
Mamma: Äh, han kan säkert köpa ett hus i grekland ändå, han är ju rik!
Jag: Men vad ska vi prata om? Jag vet ju ingenting om tennis.
Mamma: RIIIIIK.

Fast vid närmare eftertanke kanske jag inte ska vara så kräsen, jag hittade häromdagen den skolväskan som jag fantiserat ihop i mitt huvud men när jag såg att den kostade 1000 kronor började tankarna vandra kring att min Spice Girls-ryggsäck som jag hade i femman kanske inte var så pjåkig ändå. Fast jag hittade inte den.

När jag var liten ville jag gifta mig med en man med mustasch eftersom varje gång jag tittade på jeopardy (mitten av 90-talet då alla såg ut som plusmannen och fråga mig inte varför jag tyckte jeopardy var så underhållande när jag var 10 år) så vann en man med mustasch. 5000 spänn var mycket pengar, hela 10 000 bugg! Då sa i och för sig mamma att jag inte skulle gifta mig bara för pengarna. Hon sa dock ingenting om att gifta sig för en väskas skull.

Idag så kom hon in och inledde dagens konversation med:
Mamma: NU HAR JAG HITTAT JOSÉ!
Han satt på planet som kraschade! Plats 9A!
Jag: Vadå överlevde han?
Mamma: JA, DET DÄR MÅSTE VARA DIN JOSÉ!

Jag har en känsla av att mamma bara letar efter en man på måfå, rik eller fattig, känd eller främling, död eller levande, det spelar ingen roll. Ska jag ta det som en hint att hon tycker att det är dags att stadga sig?

Gabriella som världsrekordhållare?

Nu när jag sett alla dessa fantastiska idrottsatleter slå alla former av omöjliga världsrekord så blir ju jag också lite sugen. Jag vet dock inte vilken bana jag ska slå mig in på, var min specialitet ligger helt enkelt. Tänkte därför ta er till hjälp. Publicerar här några förslag på saker som kanske kan göra mig odödlig i historien:

Förslag 1: Ha på sig mest t-shirts på en och samma gång.


Förslag 2: Få ett djur att prata


Förslag 3: Vara en mänsklig flagga


Förslag 4: Göra jättemånga knäböj.


Så nu får du chansen att välja ut min blivande karriär, rösta här på sidan om. Jag stänger omröstningen om 24 timmar, så det är bäst att skynda sig! Jag är ju redan 22, och det är han Bolt också. Dags att ta tag i mitt liv.

Det var inte jag!

Gud vad skönt, det var uppenbarligen inte mitt fel att svenskarna inte fått något OS-guld, jag gjorde alla rätt. Istället är det ju uppenbart att det är den här mannens fel:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/os2008/article3134683.ab

Hur hittade du hit?

Längst ner på sidan har jag en liten funktion som fungerar som mitt egna FRA-system. Där kan jag sa hur,när och var folk bor som tittar in på min blogg.
Ibland är det folk som har hittat mig via google och då kan jag se vad de egentligen har letat efter på det stora intranätet. Jag presenterar här en lista med mina personliga favoriter på hur folk har hittat till mig, jag avslutar med den bästa.

3. Folk undrar något om Italien. Uppenbarligen är min blogg så överfylld av Italienanekdoter att så fort någon undrar vad som helst om Italien, kommer de till min sida. Tyvärr är min reseguide kanske inte den mest informerade någonsin men de får i alla fall veta att Vesuvius inte är en pizza.
2. Lära känna-övningar (finns inte här nej), filosofiska övningar (kommer kanske snart) men framför allt är det skrämmande många människor runt om i Sverige som googlar på raggartips. Här måste jag ändå tycka att folk får vad de letar efter, jag fungerar som en förlängd RFSL-arm som sprider ut viktiga resultat och synpunkter i det ämnet.
1. Jag vet ärligt talat inte hur den här människan hamnade hos mig eller vad den var ute efter, men uppenbarligen så kommer man till min blogg om man googlar: hur man lockar fram sitt djuriska jag.

Så många frågor dyker upp i mitt huvud. Varför vill han locka fram sitt djuriska jag? Var det något favoritdjur han var extra sugen på att framkalla hos sig själv? Vad skulle han göra när han väl lockat fram det?

Jag vet inte om jag hoppas, eller inte hoppas att den googlaren hittade vad han sökte här. Det enda jag hoppas på är att han kommer tillbaka så att jag kan tjäna den där första miljonen någon gång.

En OS-tvtittares påverkan

Jag vet inte vad det är som gör det, men av någon anledning så tror jag alltid att jag ska lyckas påverka idrottsresultat bara genom att ligga framför tv:n med en ostmacka framför mig. Det är som att jag har en fantastisk kraft som jag inte kan kontrollera. Att alla svenska idrottares OS-öden ligger i mina händer. Exempel på vad jag gör för att leda svenskarna till guld:

• Blundar.
• Sätter mig upp i en krampaktig ställning.
• Byter kanal fram och tillbaka var femte sekund.
• Låtsas att jag inte alls bryr mig om Kallur vinner eller inte.
• Låtsas som att jag redan vet hur allt kommer att sluta.

Konstigt nog har inga av dessa metoder fungerat, jag kanske kombinerar dem på fel sätt? För det kan väl inte vara så att jag, en slö tvtittare med skyhöga förväntningar på alla att prestera när jag själv inte orkar gå och hämta vatten i kranen, inte egentligen är huvudpersonen i dessa mästerskap? Häromveckan köpte jag ju en sportbehå!

Dags att börja packa

Så nästa vecka flyttar jag ifrån Falun:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3124768.ab

Veckans retrobildmysterium

Bara för att mobilen är försvunnen så betyder inte det att jag inte har ett mysterium för er den här veckan också. Titta bara här vad jag hittade i en av mina bildmappar på datorn, den här gången är det extra mystiskt med ett helt bildrepotage! Hur har de här bilderna egentligen hamnat i min ägo, har ni några förslag?

De olympiska känslorna

Gudarna ska veta att jag inte är en känslomässig människa på det viset att tårarna flödar för vad som helst, men det finns inget som gör att jag gråter som ett barn som när jag tittar på OS.
Jag vet inte vad det är som gör att tårkanalerna börja svämma över när jag ser någon atletisk människa hoppa över en pinne, men det är något fundamentalt och djuriskt som kryper fram som legat gömt djupt inom mig.
Värst är när kommentatorerna berättar att ja, den här människan har aldrig vunnit ett olympiskt guld, utan bara kommit tvåa. Då är det som om jag känner att jag kan relatera till detta faktum. Jag har heller aldrig vunnit ett olympiskt guld!

Förvånandsvärt nog är den sport som får mig att gråta mest gång. Jag vet inte vad som gör den här idrottsgrenen till något fantastiskt, allting är egentligen bara konstigt. Man ska hela tiden ha foten i marken annars får man ett rött kort (?) och när jag tänker lite närmare på det, vem kom på den här sporten? Var det när någon var försenad till bussen och inte ville vara pinsam och springa? I alla fall tycker jag det är så fantastiskt när de här människorna kommer in på stadion och ser ut som kissnödiga svetton och alla bara ställer sig upp och jublar medan de bara fortsätter att gå och gå och gå.




Säg inte att ni inte blir lite känslomässiga när ni ser denna kvinnas kamp mot röda kort, toalettbesöksbehov och busschaufförer som inte stannar?
Frågan kvarstår ju bara hur länge den här sporten kommer att finnas kvar i olympiska sammanhang? Jag har en känsla av att det inte är den häftigaste hobbyn att komma dragandes med när man är ung.
- Så Kalle, vad gör du på fritiden?
- Jag idrottar.
- Jasså? Fotboll, hockey, innebandy?
- Nej jag går.
- Går, är det en sport? Menar du kanske stavgång?
- Nej jag går bara. Jag går väldigt väldigt väldigt snabbt. Men jag springer aldrig.

Så där har vi ytterligare kanske en anledning till varför jag gråter när jag ser denna sport utövas. Antagligen så kommer gång att vara utdöd om några år. Om inte annat så visar ju studier på att om 40 år så kommer alla amerikaner att vara feta, så då antar jag att mänskligheten glömt bort vad man ska använda benen till ändå. Jag har nog tyvärr redan gjort det i alla fall.

Letandet fortsätter

Ja jakten efter min mobil har pågått nu i någon dag och tragiskt nog börjar jag ge upp hoppet om att återfinna den i livet. Metoderna som jag har använt mig av har varit många men ingenting verkar locka fram min älskling.

Metod 1.
-Telenors kundtjänst, det här är Per.
- Hej Per. Jag heter Gabriella.
- Hejhej.
- Det är nämligen så att min mobil är borta.
- Ojdå det var tråkigt.
- Ja sannerligen. Men kan inte du pejla den eller något?
- (kväver ett fniss) Nej det får jag inte göra, det är bara polisen som kan göra sådant men det känns inte ser det som ett prioriterat uppdrag att leta reda på din mobil.
-Nehej, jag tänkte bara, FRA-lagen kanske kunde gynna mig på något sätt. Men okej, hejdå.
- (kväver en skrattattack) hejdå.

Metod 2.
Malin och jag köper en ficklampa och åker i en timme ut till torpet. Vi är positiva. Jag utrustar mig med en kratta. Fredrik ställer sig i ett träd och spanar. Jag dödar gräs med krattan. Malin försöker återskapa kvällen men är mest fundersam över allt annat. Vi ger upp efter en halvtimme när Fredrik börjar föreläsa om alla fästingar han hittat.

Metod 3.
Jag sover. Försöker kontakta Fredrik (som fortfarande är ute i torpet) och mobilgudarna genom mina drömmar. Tänker att Fredrik ska ledas med hjälp av vad mobilgudarna säger i min dröm. Helt plötsligt kommer det in en psykopat och skär av mig handen, sen pratar vi om chokladglass. Jag vaknar och Fredrik har fortfarande inte hört av sig.

Nu har jag bara en metod kvar och det är att höra av sig till Get-Arne. Han har uppenbarligen hittat Fredriks flickvän Lindas morfars mammas ringar, eller något. Eller så får jag helt enkelt bygga mig en egen radiomast så att jag kan få täckning. Tror ni man hinner det på en timme eller så?

Anmäl er gärna här för skallgång.

Donde esta mobiltelefonen?

Ställen som man inte ska tappa bort sin mobiltelefon på:

1. I skogen
2. I högt gräs
3. I skogen, i högt gräs där det inte finns någon täckning.

Så gissa vad jag gjorde igår?

Igår var det dags för den mytomsbundna kräftskivan och nu vet jag hur man äter kräftor (jag hoppade över hjärnsmöret - bara det ordet är obehagligt) men däremot slutade det hela med att min mobil försvann ute i skogen. Jag har gått skallgång hela dagen men utan resultat. Jag snickrade till slut ihop en plan om att jag skulle bli försvunnen så att polisen kunde pejla efter mig viatelefonen men det var uppenbarligen inte lagligt.

Jag vet ärligt talat inte hur man lever utan en mobil. Den fungerar som min kamera, som min mp3spelare, helt enkelt som min bästaste vän. Ska man börja ringa till folks hemtelefoner som man gjorde när man var nio år? Jag tycker faktiskt sådant är ganska obehagligt, man vet aldrig vem som svarar. Mest suspekt är väl ändå de människorna som svarar med sitt hemnummer.

RING
-87421
- Ja hej har jag kommit till 87421?
- Ja det har du.
- Nämen där ser man. Har du Kalle hemma?
- Nej här finns ingen Kalle, då har du nog fått fel nummer.
- Så vart har jag kommit då?
- Till 87421.

Allt är bara helt ologiskt. Såhär kan jag inte leva. Jobbigt är också att man inte kan någons nummer i huvudet, eller jag kan ett, men jag antar att larmcentralen inte uppskattar småsnack. Därför ska jag och Malin åka tillbaka till Fredriks torp långt borta i ingenstans och utrusta oss med ficklampor och sen ska vi leta hela natten. Vilket är bra, då har jag något att göra även denna lördagskväll. Önska mig lycka till.

Hur tänkte jag nu?

Den här dagen speglar min personlighet perfekt.

• Vaknar 11.30
• Slänger upp datorn och tittar på två avsnitt av futurama tills mitt luktsinne vaknar till liv och tvingar mig att gå till badrummet.
• Duschar, men sitter ner, jag är trött.
• Läser allas bloggar fem gånger.
• Blir rastlös och spelar istället TV-spel i 4 timmar. Theme Park bidrar till en lagom nivå av hjärnaktivitet men när jag börjar bygga ett hamburgestånd i varenda hörn så förstår jag att jag kanske borde äta någon form av mat.
• Tar bilen till affären och köper färdiglagad kyckling. Kommer hem och slänger ihop en sallad.
• Lägger mig i sängen och tittar på futurama.
• Funderar några minuter vafasiken den här dagen tog vägen, tänker att jag borde ringa någon. Fastnar istället vid mitt mobilspel och spelar tills jag slår rekord.

Ja sammanfattningsvis är jag alltså:

• Sjukt lat.
• Beroende av alla elektriska ting i min omvärld.
• Inomhussittande.
• Inte förmögen att lista ut själv något som basalt som att jag är hungrig.
• Ständigt en omoralisk kvinna som sover bort halva dagarna.

Det är då kanske inte så konstigt att jag igår blev skräckslagen när jag väl fick mitt brev från Göteborgs Universitet där de bifogat allt jag någonsin behövt veta om den första kursen på programmet. Eller snarare kanske allt jag inte velat veta - det har varit så skönt att förtränga mina kommande utbildningsdagar till någon mörk vrå av mitt medvetna, betrakta dem endast som gröna sköna dagar sittandes under en ek, ätandes ett äpple medan José spelade gitarr.

Sanningen om Europaprogammets introduktionskurs är att kurslitteraturförteckningen inte får plats på en sida, vi börjar klockan åtta alldeles för ofta och uppenbarligen ska man ha lärt sig något vid jul!

Jag förstår inte riktigt när jag förväxlade mig själv med en ambitiös, snabbläsande, aktiv kvinna? Jag har en känsla av att det var någon gång då jag var lat och inte orkade läsa vad programmet egentligen gick ut på.

Undrar om man kan gå någon disciplinkurs. Helst på distans, så att man kan göra den från sängen menar jag. Man ska inte behöva läsa något direkt heller. Hör av er om ni vet något. Via mejl då, jag orkar sällan svara i telefonen.

Veckans retrobildmysterium

Alldeles för många gånger har jag bläddrat genom min mobil och hittat konstiga bilder och tänkt "Vafan är det här för något egentligen?!". Jag tänkte nu ta till drastiska metoder och varje vecka presentera en av dessa och sen får ni hjälpa mig att lista ut vad fasiken det är som pågår.
Så sätt på er Sherlock Holmes-hatten och tänd pipan och hjälp stackars mig, Gabriella Watson, att lista ut hur exempelvis den här bilden har hamnat i min ägo:

Finn fem fel

Här har vi ett videoinlägg från England, där jag drog mitt enda London-skämt som jag kom på som inte var allt för snuskigt (ja ni vet, Big Ben osv). Hitta de fem felen som gömmer sig i den här inspelningen:




De fem felen, rätt svar:
1. Man hör inte vad jag säger (This is my London Eye)
2. Man ser inte vart jag står (framför London Eye)
3. Man ser inte att jag ger ett konstigt öga till kameran.
4. Hela skämtet är alltså omöjligt att förstå.
5. Det finns inte fem fel.

The manhunt

Igår hade jag och Malin tröttnat på singellivet i Falun och bestämde oss därför att ta farmors bil "Lilla Pärlan" ut på jakt efter männen. José måste ju finnas där ute någonstans. Malin är inte lika kräsen när det gäller namn men något manligt ska det vara typ som Börje.

Vi slog upp atlasen och började reka på vart männen skulle kunna finnas? Vi testade att blunda och peka men vi hade en känsla av att Jose och Börje varken huserade i Ludvika (där Malins finger hamnade) eller Vansbro (där mitt finger hamnade). Till sist så drog vi slutsatsen att havet, ja det var nog där de huserade! De stora starka händiga karlarna med muskler och pondus. Glada i hågen begav oss iväg mot Söderhamn. Äntligen skulle det här sunkiga singellivet vara ett minne blott!

Och vi blev alldeles till oss efter att vi stannat för en korv på vägen- en stor skylt som hänvisade oss till Natur-Stig. Tyvärr varade inte lyckan så länge. Det enda vi hittade var en and med tix.

Men vi gav inte upp hoppet. Vi tog oss ut till kusten där uppenbarligen Sten Ö bodde. Vi började effektivt leta efter en strand där Sten skulle hålla hus. Jag började spela ABBA:s Honey Honey på mobilen på högsta volym i ett form av lockrop.
Helt plötsligt skymtade vi något i buskarna och döm om vår förvåning om det inte var en man!
Man: Hej.
Malin och jag: Hejhej!
Man: Är ni här ute för att titta på fåglar?
Malin och jag: Nja...
Man: Eller är ni ute efter att spana efter killar?

Var det så uppenbart alltså? Vi traskade vidare men åter igen en återvändsgränd. Ingen Börje eller Jose utan bara en massa fåglar och människor som skådade på fåglar som nog inte uppskattade att vi traskat in på naturreservatet och spelat musikallåtar på högsta volym. Vi sprang snabbt därifrån.

Men spänningen steg igen efter inte så många kilometer då vi äntrade Sand-Arnes hemmatrakter. Vi gick in på den lokala livsmedelaffären och rekade. Vi såg en gravid kvinna. Dock ingen fågel så det var ju ett steg framåt.

Till slut så gav vi upp och begav oss till Hällbo istället för att besöka Anny. Hon hade en man, var hon hittat honom framgick dock inte. Förhoppningsvis i grannbyn Hå.

Till slut begav vi oss hemåt mot Falun igen.
Jag: Jag älskar egentligen singellivet.
Malin: Ja jag med.
Jag: Jag förstår inte ens vad man ska göra med en man. Vad ska man ha honom till?
Malin: Nej inte jag heller.
Jag: Skönt att vi inte är ihop med någon.
Malin: Kärleken finns antagligen inte ens.
Jag: Så sant så sant.
Tystnad.

Malin: Vem skulle du helst ligga med? Fredrik Reinfeldt eller Lars Lejonborg?
Jag: Får man välja båda?

Slutet gott, allting gott. Ingen bitterhet här inte.

Överdriven alkoholkultur i England?

Nej den vet jag ingenting om.

Att bo i London

Jessbox, då var jag hemkommen från det glada London. Eftersom jag och Cajsa är två riktiga storstadskvinnor ville vi inte försöka leva som några turister utan vi slog slag i saken och anammade lev-i-ett-sunket-rum-traditionen som är en lag för alla som prövar lyckan i Storbritannien

Hör bara här hur vi har ansträngt oss för att verkligen bo som riktiga London-människor:

1. Vi bodde inte i Notting Hill som vi har sagt till alla, vi bodde i "närheten" av Notting Hill, det vill säga att avståndet var att jämföra med Abisko - Malmö.

2. Vi bodde i våningen som Gud glömde. De hade satt dit en låtsastrapp till den "fjärde" våningen som egentligen var vinden. Men vi var glada att vi i alla fall fick lite motion när vi kom hemramlande på kvällskvisten. Toppentoppen.

3. Vi bodde i ett sparsamt möblerat rum. Bilden visar den trevliga sidan av rummet, den andra bestod av en låda som egentligen var en dusch. Jag sov i överslafen. Den hade däremot ingen påhittad trappa vilket ledde till att varje gång jag skulle ta mig upp för en tupplur fick jag be Cajsa att putta på medan jag gjorde sådan här "öhmpf-min-mage-krossas"-ljud och Cajsa uttalade sitt mantra " det här händer inte, det är bara en dröm". Vår vänskap har kommit så långt.

Ja ni förstår vad flott vi har levt och då har vi inte ens kommit till det bästa. Utsikten:

Kapitel 8: Mekas hopp

Den dagen var Anna Sandén 22 år. Nu är hon 70. Hon hade fått pengar av myndigheterna för sinna insattser för hemlösa barn. Hon hade fått hela 150.000. Med dom pengarna hade hon tänkt gräva upp hela nedfallna Meka och göra en park för sin vän Katarinas skull. Sagt och gjort.

Anna hade inte mycket kvar att leva det visste hon så. Innan dom skulle så gräs över meka ville hon först titta på den gamla nerfallda staden en gång till innan hon dog. Alla minnen strömade tillbaka. Anna började gråta och satt sej ner på en sten och tårkade sina tårar. Hon började sjunga sin favoritsång. Allting kan man inte få.

Plötsligts hördes en röst: Anna? Anna vände sej om och tittade där såg hon en gammal gumma sitta. Inte äldre än henne faktiskt.
-Känner jag dej?
-Kommer du inte ihåg mig? Katarina. Vi var här nere i för 48 år sedan.
-Katarina du lever. Katarina och Anna kastade sej i armarna på varandra. Efter ett tag sa Anna nu måste du berätta vad som hänt när du vakna

- Jag vaknade efter det slutat falla. Jag har bott i slottet och tagit mat från handelsboden. Jag har också bakat själv. Och gissa vad jag har hittat.
- Nej vaddå? En låda full med pengar. Efter ett tag av prat kom
båda överens att dom skulle byga upp ett nytt Meka över jord den här gången, men med lite av teknikens nya saker.

Anna dog 2015 hon var då 96 år. Katarina dog 2010 på grund av smutsiga lungor. Det nya Meka blev färdigt år 1998. Med alla invånare från Meka. Sten och hans söner blev leralärare. År 1948 gifte sej Anna med yngste sonen Eriell. Eriell dog år1988. Sten dog 1970. Mekakatastrofen
inträffade ca 1942. Allting blev lyckligt till slut. Snipp snapp SLUT

Denna berättelse tog 268 min. 36 sek. de vill säga ungefär 4,5 till 5 timmar

Författarens kommentar: Så nu vet ni varför jag heter Gabriella och sten, leraläraren på msn. Hoppas det var värt en hel helgs läsande och väntande. Antagligen inte. Men nu kommer jag hem! Så att åter till de tråkiga vanliga blogginläggen, förhoppningsvis ett till kapitel till Gabbis reseguide men kanske även ett videoinslag från Raggar-Gabbis. Ahja den som lever får se. Den som tröttnar på min blogg får det inte.

Kapitel 7: Fel!

Plötsligt hörs ett skrik: MINA BARN ÄR BORTA
Katarina och Anna titade på varann det visste vad de skulle göra. Skulle de våga eller inte. Efter några sekunder var Katarina och Anna tillbaka vid grottöppningen. Anna såg hur allt rasa. Men under ett liten springa stor nog för två små barn att krypa in i kanske dom var. Plötsligt hoppade ett litet huvud från en docka ur hållet. Det var där, Anna och Katarina sprang rakt ut i leraregnet utan att ha tänkt sej för.

Plötsligt kom en stor lerabit ner från ett tak nerglidande och hamna rakt på Katarinas huvud. Hon ramla medvetslöst ner i backen. Anna blev panikslagen. men en lugnande röst sa barnen, Anna, barnen. Anna sprang fram till barnen tog dom sprang till grottöppningen. När hon skulle springa tillbaka för att hämta Katarina var grottans öppning täckt med lera bitar hon inte in. Nu förstog hon. Katarina var död. Hon föll i grått. Då fick hon syn på barnen som stog där kalla och frusna. Dom måste därifrån. När Anna kom fram till gruppen av människor berättade hon om olyckan. Tillsammans hade dom en minnesstund. Plötsligt avbröts cermonin av ett hallå det var räddningstjänsten.
Dom var räddade!

Kapitel 6: I skolan

Klockan var 17.00. Alla i stan hade kommit. först började Kungen med att presentera Katarina och Anna. -Idag har vi kommit för att tala om våran värld börjar Katarina. - I våran värld finns skolor, mat, arbeten, föräldrar. dom hade tagit in en svart tavla. Anna skrev stort på tavlan: Föräldrar (som i en brainstormingbubbla) Katarina frågade om någon var föräldralös. 19 stycken
händer räcktes upp. Anna skrev Förälder åt var och en. Efter ett långt möte med många känslor blev tavlan såhär:
























Precis när möte höll på att ta sin gilla gång börja taket spricka. - Ut allihopa spring och ta med er högst två saker som inte är så tunga och spring till skyddsningsgrottan. Alla sprang runt och
skrek. Allting höll på att rasa samman. Till slut såg det ut som alla kommit till grottan. Alla började gå ner i gråtan.

Kapitel 5: En idé

Vakten visade Katarina och Anna till deras Sovkammare. Där fanns mat uppdukat på ett bord. Efter maten sov dom en stund. När katarina vaknat. Hade Anna redan varit uppe i nån timme.
- Du, Katarina, våran stad, Vällingy ska väl stängas om det inte kommer över femtio tusen personer till våran stad.
-Ja hurså.
- Jo jag tänkte att alla i Meka skulle flytta till oss i vällingby så
slpper vällingby bli avstängt.
- Bra idé, frågan är bara om folket i Meka vill flytta ifrån sin fantastiska stad.
-Vet du vad vi ska göra, vi frågar om vi inte kan ha ett föräldramöte + alla barn och så kan vi tala om saken.
- Ja, så gör vi. Vi frågar om vi inte kan ha det imorgon istället?
-Vilken bra idé, Katarina. Jag går till sten och frågar.
Lite senare.
-Javisst går det bra. Jag skickar ut lappar till alla som bor i stan. Alla vi ska mötas kl. 17.00 i skolan efter ett tag kom Anna tillbaka till Katarina
- Det gick bra
han gjorde ett medelande det blev så här:
VÄLKOMMEN ALLA TILL SKOLAN IMORGON
TID: 17.00 skall ALLA vara där.
TALAR: Gör våra gäster Katarina Halm och Anna Sandén.
OM VAD: en tankeställare

Till alla er läsare som är nya: detta är den fantastiska romanen Land under land, skriven av mig när jag var ungefär 9 år, gå tillbaka till några inlägg och läs från början vettja!
Till er andra läsare: Jag skiter i om ni börjar tröttna, jag kommer inte hem från London förens om några dagar och nu börjar det ju att bli riktigt spännande!

Kapitel 4: En stad, ett slott

Efter ett tag när Katarina och Anna hade gått ungefär en kvart, tjugo minuter såg dom ett ljus ungefär 200 meter bort. Katarina och Anna sprang fram när dom kom fram såg dom det här:
Anna utbrast -ALLT är av lera dom beundrade detta mästervärk länge. Plötsligt bröts tysnaden av en mans röst - GRIP DEM!
Katarina och Anna vände sej om och såg en grupp män med med en hjälm och spjut av lera. Innan de visste ordet av var dom tillfångatagna och bortförda till slottet. Dom gick in i en stor sal, där satt en man med två killar brevid sej, antagligen hans söner. Dom var ungefär lika gamla som Anna och Katarina såg det ut som. Buga er ner för den kunliga familjen, sa mannen som följt med dem. Kungen börja tala.

-Välkommen till Meka. Mitt namn är Sten, vad är erat namn?
-Katarina och Anna
- Detta är min trollgumma. Hon ska undersöka er om ni kommer i god tro eller i ondskans makt. Den gamla gumman tog sin stav, Satte det först på Katarinas huvud, Sen på Annas. Båda kände hur man blev utsugen sina tankar, det var precis som hon låna dem för efter några sekunder fick dom tillbaka alla tankar. Den gamla gumman viskade något i kungens öra
- Min trollgumma sägar att ni kom hit i god tro. Jag erbjuder er nu, husrum och mat.
-Ja tack ers kunlighet.
-Ärsh kalla mig sten.
- Tack iallafall sten.
-Följ med vakten där, han visar er era rum.
I morgon ska vi ha en fest för er ära.
-tack en än gång sten.

Kapitel 3: Lerbitens lösning

Runt omkring dom hade Katarina och Anna massor med gångar. - Vilken ska vi ta? Anna och Katarina titta försiktigt runt. Plötsligt upptäckte Katarina någonting märkligt. Det var nån som hade ritat ett stort slott med en pil riktad mot en tunnel i sanden. Jag vet sa Katarina. Lerbiten berättade om detta. På Lerbiten stod det (se bild för krumelurer) om man tog bort lite sträck så blir det STADEN FINNS I ÖSTER.
-Ja det är ju klart. Strecken är sprikor. -Just precis. Kom så går vi åt pilens håll vi får hoppas att den inte ljuger!

Kapitel 2: Två personer saknade

Anna och Katarina fortsate gräva. Plötsligt ramlar en kruka ut av lera. Anna och Katarina blev mycket förånade för under krukan stog de Hjalmars vasbruk 1847. Katarina och Anna visst gott och väl att ingen varit här och grävft förut. Någon kan inte ha tapat den, för den var i fin skick. Och den låg 4 meter under jorden. Plötsligt brast jorden under dem. Dom föll minst tre meter handlöst. efter ett tag kände dom marken under sina fötter!

Kapitel 1: Lerbiten

-Titta vad jag hittade ropade arkjologen och forskaren Katarina Halm. En plata med uråldriga skrifter och tecken. Jag går till högkvarteret. På högkvartets forskningscentrum tittade dom på lerbiten med stora ögon. Ingen viste vad teckena hade för betydelse. Med hopp i sitt hjärta försvann Katarina tillbaka till gravplatsen. Hennes vännina och arbetskamrat Anna Sandén undrade vad som stog på lerbiten. Katarina berättade att dom inte visste. Fler och fler flockades runt Katarina. Alla hade i huvet den dan: VAD STOG PÅ LERBITEN?!

Lilla Brittan

Man skulle kunna tro att den här bilden uppvisar min eleganta packning inför London. Så är dock inte fallet. Detta är min Riga- samt kräftfiskepackning som jag inte orkat beblanda mig med.

Japp, idag bär det nämligen av till England, detta förlovade land som en gång även var min hemfrist. Tur nog hann jag bege mig iväg innan jag gift mig med en fotbollshuligan och skaffat mig femton mini-me:s. Jag har en känsla av att jag skulle slutat som Vicky Pollard:




I alla fall, ni skall inte frukta, kära bloggläsare, jag har nämligen förberett något litet för er här hemma. I sommar har jag ju läst kursen att skriva en historisk roman, men i ärlighetens namn så har jag faktiskt skrivit en sådan tidigare i min karriär, närmare bestämt när jag var 9 år någonting. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att publicera denna fantastiska historia medan jag är borta. Så jag presenterar för er: Land under land.

Ta ta så länge, Miss Foster!

Kräftfiske - så går det egentligen till

Hur jag föreställt mig att kräftfiske skulle gå till:
Ut kommer jag, iförd ett taffligt obekvämt skinnstycke, obeväpnad, med endast mina små dvärghänder att slåss med. Mot mig kommer en slemkäftad best, vars favoritsnacks är människodelar. Hans ögon är utfällbara och han ger ut ett avgrundsvrål samtidigt som han slänger med huvudet på ett bestialiskt vis. Bakom honom ser jag hur hans kompisar lurar med röda djävulsögon. Han knipsar av min kropp till hälften och spikar sedan upp huvudet för alla att beundra i hans jaktkabinett.

Hur kräftfiske egentligen gick till:
Med gummistövlar på vadar jag ut i vattnet och augustisolen har för länge sedan smugit sig ner bakom trädtopparna. Med hjälp av en strömming påträdd på en gren (av mig kallad fiskpinne) så lockar jag fram Mr Big och Cajsa fångar snabbt upp honom. Vi fnittrar förnöjt över vår fångst.
Jag skuttar upp i båten och ger mig ut på en rofylld färd med ekan. Vi spelar Sverigespelet och dricker lite vin. Våra händer luktar fisk men det gör inget när man har trevligt sällskap. Vi sover en stund. Sen äter vi frukt till frukost. Diskar i en balja. Njuter av morgonluften.

Så vad har jag lärt mig av det här?
Nog för att jag kanske har lärt mig att man inte ska oroa sig för saker i onödan och att nya grejer faktiskt kan vara roliga och spännande, men den viktigaste kunskapen jag erövrat är ändå att: JAG ÄR HÖGST UPP PÅ NÄRINGSKEDJAN!

vs










= 1 till GABBIS 0 till NATUREN.
(Varför känner jag att karma står obehagligt bakom min rygg och bara väntar på att jag ska publicera det här inlägget? Mutationer är väl bara hittepå?).

Kräftskräcken

Gudarna ska veta att jag inte är någon häftig människa - jag är snarare så långt ifrån bemärkelsen cool man kan komma. Sen jag fyllde 22 har jag även utvecklat ytterligare ett personlighetsdrag för att kompletera min töntimage - jag har nämligen börjat bli klantig. Inte sådär "gud-tokiga-mig-jag-glömde-att-stänga-balkongdörren"-klantig utan mer "herregud-nu snubblar-jag-och-ramlar-in-i-glasdörren-klumpig (ja det är sant, det hände igår. Turligt nog så skadades vänster knä och inte höger - som jag förövrigt skrapade upp på Riga-resan efter en felberäkning om hur långt jag kan hoppa och det ser numera ut såhär efter en nära amputationsdrama efter ett jag försökt ta hand om min stora skada själv. VARNING JÄTTEÄCKLIG BILD FÖLJER FÖR ATT BESKRIVA HUR KLUMPIG JAG ÄR PLUS ATT JAG BEHÖVER MEDKÄNSLA OCH JAG KÄNNER MIG LITE HÄFTIG ÄNDÅ. HOPPAS DET BLIR ETT ÄRR).

Told you. Skitäckligt. I alla fall. Nu har mina goda vänner bjudit in mig på kräftskiva om några veckor. Toppen tyckte jag, då har jag tid att lära mig vad fan det där går ut på! Jag har nämligen aldrig i hela mitt liv närmat mig de här vattendjuren, jag har inte ens skalat en räka! Varje år då denna falutradition börjat närma sig så har jag flytt fältet och ätit en fiskpinne istället. Men schwurp sa det, så försvann all min förberedelsetid.

Något som jag tycker är ännu mer töntigt än att snubbla är att jag som tjej inte kan göra något sådant där typiskt manligt. Som att grilla, eller fixa med motorer, eller fiska kräftor. Jag känner mig så vilse när jag hamnar i sådana där situationer, därför tyckte jag det var ganska skönt att Samuel och Fredrik skulle ta hand om de där bestyren. Sen flydde Fredrik iväg till Norge med en lastbilschaufför och när vi då på tisdagskvällen samlades för vårt veckoliga biobesök så bjuder dom in mig till att fiska kräftor. På onsdag. Alltså idag!

Inga undanflykter fungerade.
Jag ska plugga - det kan du göra på morgonen.
Jag är skadad - puh.
Jag är allergisk mot vatten - det är du inte.

I panik träffade jag den kvinna som jag vet som kan mest om mat, nämligen Malin. Vi vandrade genom faluns nattklädda gator då hon med illustrerande danser beskriver hur hela kräftprocessen går till. Uppenbarligen slänger man i rutten fisk (!) i en bur och sen så väntar man tills fem på morgonen (jag var övertygad om att den tiden inte ens fanns på morgonen) och så åker man ut och hämtar dessa vattenmonster som uppenbarligen ser ut som spindlar som vill knipsa av ens finger. Och det är inte ens början! När man ska äta dem så ska man knäcka deras ryggar och sen ska man suga ut något som kallas smöret ur deras hjärnor! Sen börjar man om igen. Allting var så förvirrande för mig så att jag bad om ett diagram.

Sen kom problem nummer två. Vad packar man till en kräftfiskenatt? Jag vet inte sådant här. Sandra - som berättade en historia om att hennes mamma trott att kräftor var röda och alla skrattade utom jag, för att röda det är dom väl? - verkade vara högst insatt i detta och sa att man skulle ha med sig ett regnställ. Undrar om det fungerar med ett paraply?

Nej alltså pinsamheter det råkar man väl ut för ibland och kan skratta åt, men jag undviker helst att sätta mig i de situationerna som jag vet kommer att gå käpprätt åt helskotta. Jag får helt enkelt låtsas att jag vet exakt vad jag pysslar med. Som när jag grillar korv på en pinne mitt i elden eller står med motorhuven öppen och hm:ar på ett manligt sätt. Jag ska se så fräsig och världsvan ut. Jag ska till och med ta upp en med händerna! Eller nja. Känns snarare som att jag ska ägna resten av natten att be till Gud om att fiskelyckan inte står oss bi så att vi inte får något endaste ett av de där hjärnslemsmonstren och att vi härmed byter kräftskivan till tacokväll. Amen!

Donde esta José?

Det är kanske någon stackare som har missat historien kring mina drömmars man José.
Sammanfattningsvis så är han såhär:

José kommer från något spansktalande land i Sydamerika. Han är smart, han är rolig och han är en man utan dess like. José har tillbringat några år i Norge och pratar därför fantastisk norska. Han älskar historia och är dessutom halvgrek. Tillsammans ska vi bo uppe i de Sydamerikanska bergen (och på en grekisk ö på sommaren) där alla avundas vårat hus. Jag ska sitta ute på terrassen och dricka en öl medan han står inne i köket och slänger ihop sin världsberömda tzatsiki. Innan vi går och lägger oss avslutar vi alltid dagen på samma vis. Han tittar mig djupt in i ögonen och säger med sin manliga röst: Vill du bailar, mi corazón? Och sen dansar vi med solnedgången i bakgrunden.

Jag vet ganska mycket om José, den enda jag egentligen inte vet är vart fan han håller hus. Nog för att det är några år kvar tills vi hittar varandra (vi kommer att känna igen varandra direkt) men det kan ju inte skada att hålla koll på honom så länge. Jag har länge undrat hur jag skulle kunna hitta honom, tills igår då jag kom på den briljanta idéen att man nog kan googla honom. Entusiastiskt skrev jag in Donde esta José? i sökfältet.
Jag hamnade på youtube. Fantastiskt tänkte jag! Nu ska jag få se honom in action så att säga.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om resultat. Det känns i alla fall inte som om detta är mannen jag letat efter. Kan det vara så att fantasin har överstigit verkligheten? Neeej, så kan det ju definitivt inte vara, man ska inte tro allt man hittar på nätet. Det säger alla alltid. Jämt. Sådetså.

Frågor och svar

Så nu vet jag lite mer om min akademiska framtid. Eller inte så mycket mer. Helst undviker jag därför alla frågor om detta och väljer därför att avhandla dem här.

Vad ska du läsa?
Europakunskap inriktning Statsvetenskap på Göteborgs universitet.

Vad innebär det?
Jag har inte den blekaste aning.

När börjar du?
Jag har inte den blekaste aning.

Vad leder Europaprogrammet till för jobb?
Här brukar jag brodera ut något om att man kan bli vad man vill, man kan jobba med kunskap, man kan jobba med Europa. Man kan kombinera de båda ämnena men helt ärligt så har jag inte den blekaste aning vad man blir förutom skuldsatt och arbetslös. Det är ju omöjligt att tyda vad som står på informationssidan, försök själva:

"Denna förmåga handlar bl a om att kritiskt granska och reflektera över "Europa som idé och verklighet", att analysera konflikter, integrationssträvanden och kulturella identiteter i gårdagens och dagens Europa och att sätta in Europa i
ett globalt perspektiv".

Som sagt: VA?!

Kommer det inte bli kul att flytta till Göteborg? Det är ju en sådan fantastisk stad.
Jo jag är så glad så att jag har skrivit en ramsa, den går så här:
HATA HATA HATA GÖTEBORG!

Så nu kanske ni undrar hur det kommer sig att jag valt just detta program. Jo jag har två förhoppningar.
1. Att jag under terminen utomlands får åka till Spaninen och leta upp min drömman José.
2. Att jag äntligen kan besvara den här Trivial Pursuit-frågan:
Till vad används en sextant - navigering, plöjning eller uppsluppna fester?

Jag verkligen känner hur pepp jag är för de här närmaste tre åren. De kommer att bli toppen! Sextant-kunskaper här kommer jag!