En felande länk

Vi är i full gång med att planera vår C-uppsats. C-uppsats är lika med grunden till framtida jobb, framgångsrik karriär, akademisk merit. Alltså allt jag jobbat för de senaste tre åren. Det finns ett akademiskt bloggforum där studenter kan ställa sina frågor till doktorander, som en hjälp på vägen. Fantastisk tänkte jag och fyllde i ett litet forumlär och skickade en fråga till detta högst vetenskapliga forum där statsvetare sitter och gottar sig i ord som europeisering, välfärdsmodeller, valdemokratiska värden etc. HELT ENKELT JÄVLIGT VETENSKAPSPRETTOCREDDIGT.

Sen idag utspelar sig följande när jag och Emili sitter framför datorn.
Emili: Åh, man tror hela tiden att man fått svar på sin fråga när man ser ditt namn, för det är blått, likt doktoranden som svarar på ens frågor.
Jag: Va, varför är mitt namn blått?
Emili: Jag vet inte, men titta här, det blir en pilhand om man drar över ditt namn.
Jag: Jasså, tryck och se vad som händer.

Helt plötsligt dyker den här sidan upp:

Två av Gabbis världar möts och där med ett knappklick blev mitt nutida jobb som telefonist även mitt framtida och min framgångsrika karriär förbytt till en ekonomisk balansgång. En akademisk merit förvärvade jag dock:

Jag är den första som misslyckats med att bibehålla en akademisk nivå vad gäller en fråga om en c-uppsats. Karma.

Att läsa Stats B

Bakgrund: Jag kommer inrusande precis när vi ska börja vårt första seminarium. Jag har sprungit runt och förberett mig för Europaprogrammets årliga cocktailfest som jag är med och ordnar och mobilen ringer frenetiskt.

Tankar: Okej, sitt ner nu. Där är en plats. Av med kläderna, vafan varför låter det hallå pms, jaha jag har glömt stänga av ljudet på telefonen. Var är mitt anteckningsblock? En penna också. Undrar när jag ska hämta ismaskinen. Fan den här penna fungerar inte. En ny. Det här tuggummit är gammalt, Jag måste kasta ut det, undrar om jag har en förpackning i väskan. Varför hittar man aldrig något i ens väska? Oj här var ett äpple. Undrar om det fortfarande går att äta? Jag är kanske hungrig?

Och start:
Lärare: ... och du kan börja.
Jag: ... jag? (här spärrar jag upp ögonen och tittar förvånad på en bestämd hand som riktas mot mig).
Lärare: ja.
Jag: ööh jaha, vad ska vi prata om?
Lärare: demokrati och alternativa statsskick.
Jag: Hm. Jaha, jo men du förstår, demokrati fungerar inte i praktiken. Jag förespråkar därför ett elitstyre. (VA?! Gör jag?! Jaha, okej, vem behöver demokrati när man kan förespråka diktaturer på sitt första seminarium?)
Lärare: Jasså? Jaha, kan du ge något exempel på ett land där elitstyret fungerat?
Jag: Nordkorea.

Slutsats: Tur att tentorna är anonyma för uppenbarligen ingår inte 7,5 poäng opassande skämt i kursplanen.

Hej hej Monika

De två kommande veckorna kommer jag inte att vara Gabriella, 22, student när jag är i skolan utan jag kommer att förflytta min själ till Monika, 45, dagisfröken från Borås.

Vi ska nämligen ha rollspelskonvent. Självklart har jag målat upp Monika i mitt huvud. Hon är en småtjock kärvänlig, ensamstående tvåbarnsmamma. Hon har två söner som är i övre tonåren och som inte uppskattar sin moder så mycket som de borde. Hon har något släng av reumatism och gillar Stefan och Christer-shower. Hon har precis varit ute på en Rigakryssning där hon fick kontakt med Lennart från Karlstad. Nu chattar de regelbundet via msn. Monika är kanske lite kär.

Nu kanske det låter sjukt oseriöst att ha rollspel i skolan. Men det tycker inte jag, jag menar utbildningen är ju till för ens framtid. Och alla vet ju att det är sådär jag kommer att vara i slutändan.

Svammel i brist på annat

Internet är så fantastiskt. Man kan hitta till platser, man kan hitta andra människor och genom test så kan man hitta sig själv.

Detta är vad jag har fått veta om mig själv den här kvällen:

• Jag har 83 kvinnlighetspoäng vilket uppenbarligen betyder
  "Du är kvinnlig, fast ändå inte."
• Att om jag dricker en halv öl varje dag så kommer jag att väga 96 kilo om 25 år.
• Jag kommer att dö fredagen den 27 oktober 2056 vid en ålder av 70 år.

Något jag dock inte fick veta var hur i helvete jag ska hinna färdigt med allt jag tänkt göra innan lördagens hemfärd till snöiga dalarna om jag inte slutar göra en massa onödiga tester på internet. Någon som har lust att komma över och rita en karta över Frankrikes regioner - inte för att vi ska prata om dem på fredagens seminarium, men de är ändå obligatoriska. Han vill alltså bara ha dem. Jag har en känsla av att någon lycklig jävel kommer att få en kartbok av min lärare i julklapp.

Åh kulturgeografi bort med dig, du får mig bara att längta mer efter fredagen den 27 oktober 2056.

Fina fisken-underhållning

Jag har förejulföretenta-period just nu så att ni får nöja er med den här pausunderhållningen så länge tills de kartfria dagarna är över. (Vilket antagligen är imorgon för att om jag börjar prioritera kartor framför bloggen, då måste jag nog lägga in mig på ett psyk).

All work and no play makes Gabi go bloggidéfattig

Tentan närmar sig med stormsteg. Igår insåg jag att det var nästa vecka, inte i januari 2219 som jag hoppats på, som vi ska sätta vår tvåmånaderskunskapsinhämtande på prov. Detta gjorde att jag låg och stirrade upp i mörkret till cirka halv tre på morgonen och tänkte på alla böcker som jag verkligen inte skulle hinna läsa ut. Nattens sömnbrist var inte toppen med tanke att min dag har sett ut såhär:

06.55 Väckarklockan ringer och jag tror att tredje världskriget har startat. Jag hoppar ur sängen utan att min kropp är med och slår därmed i en tå.
8-10. Föreläsning om ekonomisk historia.
Kan sammanfattas såhär:
- Jag tänkte inte på att hon var asiat.
- Nej men hon är bara halvkines, du kanske bara såg henne i profil.
10-14. Plugga. Äta. Gå över halva stan till nästa föreläsning.
14-16. Föreläsning om det Osmanska riket.
Det enda jag kommer ihåg från de timmarna var att Sultanen hade massa fruar och slavar och gjorde dem med barn och sen skulle bröderna tävla vem som skulle bli kung sen. Den som vann mördade alla sina bröder plus deras släkt. Ja det var mycket bättre för, helt klart.
16-17. Springa genom hela stan för att hinna hem och byta om. Spurtar till hållplatsen, hoppar på en spårvagn och hoppas att den ska ta mig till friskis. Det gjorde den inte. Istället åker den tillbaka mot samma håll som jag kom springande ifrån.
17-18. Hinner precis till friskis där Lina och medelpass väntar. Eller inte. Vanliga instruktören är sjuk, istället ska vi ha medel puls. Medel puls var apdrygt när jag var vältränad någon gång där 1995.
18-20. Kravlar hemåt, tar en dusch och lagar mat. (Eller jag gör gröt).
20-22. Jag och Madde lyfter ner fem miljoner saker som inte tillhör oss till förrådet.
22-23. Plugga mera.

Och det tragiska är att jag den senaste veckan har avslutat varje dag med de här orden: Det här var den mest hysteriska dagen någonsin. Det är därför att ni fem trogna bloggläsare inte fått ta del av mina krystade skämt - den akademiska världen har slukat mig och de enda lustigheterna jag kan komma på går i någon form av akademisk-kvart-humor. Sorligt.

Ytterligare en ledsam sak är att jag fortfarande har en miljard böcker kvar att läsa och ännu en dag har gått och pluggtiden (som utbytts mot andra viktiga saker här i livet som sett ovan) har varit alldeles för lite för att kunna gottgöra mitt samvete.

Mitt enda hopp ligger i att man kan få extrapoäng för tunga lyft, underhåll av personlig hygien samt friskisaktiviter. Det borde väl inte vara för mycket att begära. Eller?

En tillbakablick

Jag blev lite inspirerad av Annas blogg och fick för mig att blicka bakåt och se vad jag hade för mig för ett år sedan runt den här tiden. Självklart var jag ute på Cross train trip (någon som fattat vårt tågluffarskämt där än?) och här är ett väl presenterad bild och text över hur mitt liv såg ut för ett år sedan:

Iaf sa lamnade vi allt, gick pa matjakt och efter det gick vi ner och la oss pa stranden och tittade pa gamla tanters brost och spanniga sydeuropeers for sma badkalsonger.

Så en bild från idag:

Vad skönt det känns att mitt liv går och rätt håll. Förra året åkte jag runt hela Europa och levde livet varje dag, idag läser jag om Europa och livet, varje dag. Framsteg!

Tredje skoldagen

Jag måste ju självklart genomgå en sådan här nollningsperiod och det är verkligen ingenting jag har något emot. Uppenbarligen så går det ju typ 80 pers på min kurs och någon av dessa måste ju vara immuna mot en hysterisk syster Larsson.

Så igår var det pubquiz och vårt lag vann alltihopa. Det var den största vinsten i mitt liv, glöm de femton små medaljerna från lilla vasaloppet, här talar vi seger som innebar gratis champange. Som såklart följde med en urspårning och att alla badade i poseidonfontänen vid götaplatsen för att få några extra nollningspoäng.

Så lite hopp hade jag imorse om att jag i alla fall skulle finna mig till rätta i min klass och kanske även få någon liten vän. Sen kom presentationen. Vi skulle berätta lite om oss själva och av någon anledning kom jag in på att prata om hur dalmål uppfattas utanför Dalarna.

Jag: Ja när jag är i Göteborg, får jag ju höra hela tiden att jag pratar dalmål, men värst var det när jag bodde i Linköping. Där fanns det en tjej som skrattade oavbrutet varje gång jag öppnade munnen, och jag menar, östgötska är ju inte den vackraste dialekten av dem alla.
Lärare: Jag är från östergötland.
Tjej bredvid mig: Jag med. Linköping.
Jag: Såklart ni är.

Man borde inte få öppna munnen efter att man föregående kväll druckit champange och badat i en fontän som används som allmän toalett och sedan gått upp sju och vara sjukt sugen på kokt korv hela dagen, för att jag har en känsla av att hjärnan inte är inblandad i vad man spottar ur sig då. Så nu har jag bara 78 människor kvar som jag inte skämt ut mig för eller förolämpat och jag får väl bara hoppas att någon av dem förbarmar sig över mig. Annars kommer slutet av den här nollningsperioden endast betyda att jag har noll personer kvar att bekanta mig med.

Första skoldagen

Så idag begav jag mig iväg för min första riktiga skoldag på Europaprogrammet. Planen om att jag skulle lägga mig i tid havrerades ganska snabbt eftersom jag låg halva natten och kände mig en aning nervös inför det här nya livet. Så därför satte jag mig i morse på spårvagnen alldeles för trött för allas bästa.

När jag är trött, då är jag en jevel på att mingla. Hejhej säger jag till alla och det visar sig att alla vill ha en vän, så dagen fortlöpte ganska bra ändå. Jag fick till och med luncha med dessa människor där artighetsfraser som:
- Jaha var kommer du ifrån?
- Vilken inriktning skall du läsa?
- Vad har du gjort tidigare?
- Var i Göteborg bor du?

avverkades på ett högst moget och vuxet vis.

Efter två föreläsningar (där förövrigt professor Rutger gjorde ett inhopp) var det dags för faddringsessionen. De hade förberett lekar och annat spännande.
Toppen tyckte jag, och detta främst beroende på att jag är:
1. En fullfjättrad lekledare efter alla år i kyrkan

2. Så trött att hjärnan inte ens hoppat igång.

3. En tönt.

Det hela började ganska harmlöst med någon enkel grupplek men sen började det lite suspekta. Vi skulle ha en gurka mellan benen och springa med den och på ett juckande vis lämna över den till nästa människas ben, ha en apelsin under halsen och föra den vidare till en annan människas hals och vi skulle ha en lapp och våra kroppsdelar mot varandra (Jag hade mitt huvud mot en killes axel, min hand på hans mage och hans knä på mitt lår). Det avslutades med fika, som ni förstår var det enda som jag egentligen tyckte var underhållande under den här etappen av nollningens inledningsskede.

Efter avslutat schema beger jag mig ner mot hållplatsen tillsammans med min nya kurskamrat Andreas och eftersom vi vid det här laget har avverkat alla artighetsfrågor börjar vi prata om lekarna.
Gabbis: Ja alltså, jag är ju utbildad LEKLEDARE.
Andreas: Varför då?
Gabbis: Ja för att jag är KRISTEN och varit KONFIRMANDLEDARE I SVENSKA KYRKAN.

Andreas: Ojdå (lite rädd stämma).
Gabbis: Så jag uppskattar lekar, men inte sådant där med sex.

Andreas: Jag gillar sex. (Ler lite pilemariskt).
Gabbis: (skrattar nervöst när hjärnan plötsligt - och alldeles för sent -börjar vakna till liv och jag inser att bilden jag just presenterar av mig själv är som en hysterisk leknunna med kyskhetsbälte) Oj vilket dåligt väder det var ute?

För vad skulle jag svara där? Jag kunde inte direkt säga, ja det gör jag med, låt oss hitta en passande buske i närheten för hahha jag är inte en sådan där kristen - hoho - det är en förkortning. K står för Knu...

Nej Gud vad det ska vara komplicerat att framställa sig som sansad och lugn och vanlig Svensson när jag egentligen är hysterisk och högljudd och en galen syster Larsson. Vi får helt enkelt hoppas att professor Rutger vill vara min vän.

Skolstart

Eftersom klockan är alldeles för tidig för att ens 1 % av min lilltå ska fungera som den borde, tar jag inget ansvar alls för lustigheten eller relevansen i detta blogginlägg.

Det är spännande det här med att börja en ny skola. Uppenbarligen spelar det ingen roll vilken årskurs man börjar, allting är fortfarande lika hysteriskt. Första dagen gör man saker som man definitivt inte kommer att göra resten av tiden. Låt mig demonstrera.

• Man kommer i tid. Och då menar jag inte med fem minuter, till exempel har jag idag gått upp så tidigt att om jag ville skulle jag kunna cirkulera runt hela Göteborg, stanna en sväng på Liseberg samt lära mig 15 nya göteborgska ord. För att uppenbarligen har jag bestämt att jag behöver en hel tidsålder att hitta till ett hus, som jag vet var det ligger. Om någon vecka kommer detta ambitiösa levnadssätt att ha förvandlats till att jag inte ens hinner borsta håret och äter mackan halvspringandes till skolan.
• Man ser proper ut. Men inte för proper. Allting är genomtänkt, till och med mina sockor matchar varandra. Idag har jag slagit på stort med en liten skjorta och ett par jeans. Det är såhär de ansvarsfulla vuxna ser ut om man ska bli statsvetare. Konstigt nog är det skrämmande lik outfiten jag hade på mig på kräftfesten aka tidernas fylleslag (för bilder se här: http://michaelsson.bilddagboken.se/p/main.html). Om någon vecka ska jag vara glad om jag kommer påklädd i första bästa t-shirt som jag hittat på golvet.
• Man är orolig för lunchen. Vem ska jag sitta med i matsalen? Kommer jag att vara ensam? Vad ska jag äta? Är det töntigt med banan? Eller med matlåda? Kommer de äldre eleverna att slå mig och skratta? Om någon vecka kommer jag att vara en äldre elev som mobbar folk för att de tar med sig frukt till skolan.

Så, man kanske ska äta frukost också? (Konstiga prioriteringar jag har här i livet. Blogga först, äta sen). Ahja, önska mig lycka till.

Mobbad av Göteborgs Universitet

Alla andra som jag känner som sökt till högskola eller universitet har fått brev hemskickade till sig med töntiga studentspexupplysningar och välkommen till oss-hälsningar, men inte jag. Göteborgs universitet har knappt berättat att jag kommit in på europaprogrammet och sannerligen inte hyllat mig med ett viärsågladattduvaltossviälskardiglångtid-post.

Nej lite ensam och mobbad har jag känt mig inför skolstarten. Varje dag har jag sprungit till postlådan - utan resultat. Tills idag. Idag fick jag äntligen den bekräftelse jag förtjänar: