Man vet att det är varmt när...

...gatumusikanterna har gett upp att spela riktiga melodier på dragspelet och istället mest sitter och trycker med en trött hand på en keyboard från rusta. Jag antar att deras inkomst idag var ungefär lika bra som den här paparazzibilden.

Häftiga Gabbis?

Ju äldre man blir desto större kunskap om sin egen person införskaffar man sig. En del saker har jag kommit att acceptera, en större del vägrar jag blint att införstå mig om tills insikten slår mig med en batongklubba i huvudet. Ett sådant exempel drabbade mig idag.

Jag har aldrig varit häftig, inte på något vis. På mellanstadiet käkade jag aldrig pizza med de snygga grabbarna, utan jag var hon med tights och glugg mellan tänderna. På högstadiet fick jag aldrig sitta och hänga runt de coola bänkarna, utan fick snabbt springa förbi så att de inte skulle kommentera mina begagnade rosa savannbyxor som åtminstonde var ett år för gamla för att ens vara på gränsen till spexiga. Det töntiga byxmodet övergav mig (det är vad jag själv har övertygat mig om i alla fall) till gymnasiet där jag istället var den enda i klassen som sträckte upp handen när det gällde allt från elevskyddsombud till matråd. Kort och gott. Inget har talat för att jag är en av de där fräsiga ungdomarna, men jag har liksom ändå aldrig gett upp hoppet om att någon människa en dag kommer att titta efter mig och säga "Gabbis, hon är så cool".

Så de senaste dagarna har jag övat på ett fränt hiphop-move där man snitsigt slänger med fingrarna och liksom knäpper med dem. Men, eftersom jag är jag, ser det bara ut som att min hand har fått hysteriskt överdamp efter att jag bränt mig. Jag hade ändå någon tanke om att "ja det är kanske är svårt, jag ger det sommaren - sen är jag häftig som få" men den illusionen försvann snabbt då min mormor 75 bast - undrar vad jag håller på med och gör det ett försök. Sen satt det som en smäck. Ja så låt mig då presentera mormor Annie, den enda fräna i vår släkt, själv tänker jag övergå till att återupprätta min relation till blommiga tights, för att det är väl där jag hör hemma antar jag. (Vrida på huvudet kan ni välle?)

Det blir sällan som man tänkt sig

Förväntningarna på Falun har varit enorma. En hel lista har skrivits med saker som Linköping stod för och som jag längtade bort ifrån. Den lyder som följer:

1. Ingen mer jetmotorman så att man fick sova på morgonen.
2. Inte bo så att folk kan titta in i ens rum som om man var ett utställningsobjekt.
3. Aldrig mer laga mat.
4. Bort med ensamheten. Familjen är nära!

Men redan nu efter 2 dygn i dalarnas huvudstad har alla de här sakerna fallit sönder.

1. Okej, ingen jetmotor. Istället så ska de bygga om balkongerna så att klockan sju imorse vaknade jag av att hela världen borrades samman. Värst var när de höll på men sedan slutade i 15 sekunder så att man trodde att helvetet var över, bara för att börja igen! Och så där har det hållit på hela morgonen. Skönt att de bara ska bygga i tre-fyra veckor till.
2. Och för att de ska bygga om balkongen så har de byggt en ställning utanför fönstret. Så nu är jag säker på att främmande människor kommer att titta på mig eftersom de är en strid ström arbetare på den där anordningen mellan 7-16.
3. Första jag fick göra när jag kom hem var att laga ett kilo köttfärsås.
4. Farmor stack fortare än kvickt sen jag anlänt på söndagen och föräldrarna bara jobbar och om de inte är och knegar så har de fått dille på golf . Tur är väl kanske då att gubbarna är utanför fönstret så att jag har någon mänsklig närhet.

Vi kan väl avsluta det här inlägget med en film från imorse så att ni förstår varför alla meningar i det här inlägget är formulerade som om jag inte sovit sen 1997.

Gabbis är i Dalarna

Tre timmar i Falun och jaha, vad fan händer nu då?


Så ja... bara tre månader to go. Hör av er!

Morgonstund har guld i mun...eller?

Det är ju ingen hemlighet att min relation till tidiga morgonar inte är den bästa. Jag pratar ganska vidlyftigt om detta faktum, som ett litet skämt, men uppenbarligen är det ändå ett bevis på svag karaktär. För en riktig moralisk människa går upp i ottan och har vid sjusnåret mjölkat kossorna, bakat en paj och gift sig med en man. Sjusovarna, den kategorin som jag då så fantastiskt tillhör, är per definition feta, lata och korkade. Så det var med en skräckblandad förtjusning som jag i två månaders tid sett fram emot denna dag då jag pga skolförpliktelser skulle bli uppschasad 06:30! Äntligen skulle jag få kliva ut ur den dunkla värld av fetma och lathet men kanske framför allt dumhet och låta denna arla timma sprida sitt upplysande sken över mig.

Ivrig att få uppleva den här magiska timmen, sprang jag imorse ut i vardagsrummet (ja på morgonen orkar jag inte ens bry mig om att det nuförtiden har byggts en liten myrfarm i kylskåpet) och placerade mig och min frukost konsekvent framför SVTs morgonsoffa.
Med stora ögon fick jag närvara när de intervjuade en zoolog om pandorna i Kina.
Uppenbarligen skulle några jättebjörnar från en djurfarm vara med och uppträda vid OS-invigningen men efter jordbävningen så var 3 stycken försvunna!
Vänta, vänta, vänta nu. Är det inte så att det är en humanitär kris efter den där jordbävningen?
Flera tusen människor döda. Vafan pratar de om borttappade pandor för? Är det kaos nu i invigningcermonin eftersom någon bambuskottsälskande nalle förlorat sin danspartner? Kommer grupperingen att bli alldeles fel och finns det inga ersättare? Uppenbarligen var detta en sådan chockerande nyhet för världen att den har nått ända till Sveriges morgonprogram.

Så alla morgonpigga människor där ute som alltid framhäver er förträfflighet på bekostnad av oss nattmänniskor, sorry, jag är er på spåren. Det finns inget intelligenshöjande varken med pandor eller morgonteve, och att slaviskt följa vad som händer i tvsoffan är väl det enda som finns att göra före klockan tolv, egentligen?

Dagens tips

Det finns en del saker som verkligen lyfter upp ens vardag, här har jag tips på några saker som kan förgylla en vanlig onsdag:

• Panta burkar - det är som en liten innestående gåva till sig själv. Idag förvärvde jag hela 21 svenska kronor! Rikedomen är nära!


• Tänka att man inte får gnugga sig i ögat för att man fått för sig att mascaran kommer att sprida ut sig över ansiktet tills man liknar en djävulsdyrkare - och sen inse att man inte alls har sminkat sig och då gnugga extra länge.


• Njuta av att familjemottot hel och ren inte längre innehåller punkten att ha välvårdat hår.
  

Hel och ren

Släktforskning har ju varit min pappas gebit genom åren, själv har jag inte riktigt haft någon nisch förens idag då jag hittade källan till familjen Larssons motto "Hel och ren!"
Citatet är hämtat från Svensk damtidning anno 1903 och en liten del i anvisningen har fallit bort men tur är väl kanske det, för att då skulle jag aldrig ha kunnat ära farmors familjemotto.
Jobbigast hade varit om den följande delen om okammat hår funnits kvar uttryckligen i familjens hänvisningar för att det finns inget som är så nedstämmande som när man är osmaklig för andra människor.

"Om du vill vara en dame, så får du inte häller "glo" på folk hvarken inne eller
ute och alls inte vända dig om på gatan för att se efter någon. Detta är ofint
och präglar dig som tarflig. Snygg och ren äfven till hvardagslag, om än aldrig
så enkel! Det är en mycket oaptitlig företeelse att se en person med okammadt
hår, orena händer, fläckigt förkläde och trasig kjolkant. Renlighet och snygghet
är första vilkoret för den, som vill låta kalla sig för fröken".

Sammanfattningsvis så kan man ju säga att jag är glad att det hela har förkortats till hel och ren för att inte ens få stirra på människor inomhus, ja det är ju bara tortyr.

Gabbis är en bokstavskombination

Igår hade jag en sabbatsdag från allt pluggande då jag märkte att jag började prata i akademiska termer när jag samtalade med mig själv - och om inte det är en varningssignal vet jag inte vad som är. Men eftersom min tid har sugits in i något svart hål så har denna söndag spenderats med att skriva uppsatser. Allt började så bra. Jag hade skrivit upp ett litet schema på min diktator-whiteboard (där allt som skrivs ner måste bli sanning, annars kommer dramatiska påföljder att inträffa) och jag hade till och med pulat ner en timme av flyttstädning i mitt ambitiösa - men realistiska schema. Det skulle jag aldrig gjort. Jag hittade nämligen under min städräd en gammal kakkartong i en av mina byrålådor och blev alldeles till mig när jag insåg att bästföredatumet var långt borta i januari 2009. Så utan att tänka proppade jag i mig en chokladcookie och väntade på att jag skulle förvandlas till någon form av hyperaktiv stålkvinna som städade och pluggade samtidigt. Detta hände dock inte. Vad som däremot skedde var att jag blev hysteriskt rastlös och det hjälpte inte ens att gå några varv runt mina 20 kvadratmeter för att råda bot på denna sockerchock som drabbat min numera ganska nyttiga husmanskostkropp.

Jag fortsatte ändå göra tappra studeringsförsök. Slog upp böckerna och placerade mig framför datorn. Började leta efter anteckningar från föreläsningarna men det enda jag hittade var små gubbar som jag ritat i oändligt många konstelationer. Skrämmande nog intresserade detta mig så mycket att jag fick lov att gå in här på bloggen för att skriva ett inlägg om dem. Koncentrationssvårigheter? Jag? Noooo.

Om barnafödsel (känsliga läsare varnas)

Det senaste året har det pågått någon sort babyboom bland vänner och familj som är lika gamla som jag (ahja jag kommer på två födslar nu men det är tillräckligt många för att jag ska börja prata om detta som en barnvåg som anfaller oss) vilket självklart gjort att de här barntankarna börjar ploppa upp i mitt huvud. Okej sluta slå telefonnumret till mig med ett desperat finger, alltså inte att jag vill ha ett barn utan jag har funderat på allting runt omkring. Fast mest smärtan. Senast igår fick jag gratulera ännu en gravid vän för det lilla miraklet som väntar, och ett mirakel är tamejfasiken vad det är, för HUR tänkte egentligen Gud när han skapade den gravida kvinnan? Okej nu ska ett barn bo i mig i nio månader, jag får inte åka karusell och kan knappt gå framåt eftersom ens fötter försvinner, och sen ska jag klämma ut en (om jag har tur, den kan väga ytterligare något kilo) 4-kilosklump genom ett litet pyttigt hål. Gud måste gjort någon Martin-Timell-miss där för att enligt mina beräkningar är det flertalet meter som fattas för att barnafödandet ska kunna gå vägen.

Sen kom tankarna att sväva in på de här männen som ska filma och fotografera hela händelsen. När ska man ha användning för det? Har man någon liten tradition varje födelsedag? " Ja titta här Emma, här föds du. Vad mamma gör? Ja hon spricker och bajsar på bordet!". Hus i helvetet skulle det bli om lilla Emma ville titta på sin födsel utanför bestämt högtidsdag. "Nej inte ska du titta på när mamma blir förstörd i underlivet idag - det är ju bara en vanlig tisdag".
Om min framtida man kommer in på sjukhuset med en kamera så kommer jag att vara förberedd. För det första ska jag ha en skylt nära till hands där jag stavat ut "NU ÄR DET SLUT MELLAN OSS" (den kan nog vara bra att uttrycka många andra känslor med när man ligger där på BB och genomlider hysterisk smärta, så det är inte direkt något onödigt pappersarbete). Jag kommer även att åkalla någon argsint kändis som är van vid att hantera papparaziblixtar och låta den personen förstöra varendaste litet bevisdokument som hunnit inhämtats.

För sju år sedan så föddes min älskade kusin och jag var självklart upp och undersökte det nyfödda barnet med mina stora 14års-ögon samtidigt som jag väldigt fundersamt tittade på hans mamma för att undersökte läget:
- Hur ont gjorde det egentligen?
- Ja ont gör det, men det glömmer man bort när man får sin belöning.
Det där uttalandet har jag länge tänkt på och nu har jag kommit underfund med att det är någon statlig konspiration för att inte skrämma bort nya barnaföderskor. Hur kan man glömma bort smärta? Jag kommer ihåg när jag brände mig på en plåt när jag var 10 år!

Jag är glad för de som får sitt lilla knyte men själv tänker jag vänta med barnafödandet till Gud upptäckt sitt matematiska misstag och ordnat så att alla kvinnors höfter blir tre meter långa. Nog för att en hel del ombyggnationer av allt i samhället då måste stå till stånd, men det kan det fan vara värt.

Åh dalarna

Kalifornien i all ära, men dalarna är faktiskt i en klass för sig. Eller vad sägs om det här? http://www.dt.se/nyheter/ludvika/article311990.ece

Bara 9 dagar kvar nu!

California here I cooooome

Jag har en sjuk hang-up på mtv:s realityserier. Efter Laguna Beach har jag följt The Hills slaviskt - jag har sprungit hem varje tisdag och letat efter mottagning över hela mitt rum för att det nya avsnittet ska uppenbara sig för mig. Efter de ynka 20 minuterna, som till åtminstonde består av 50% helikopterbilder över Los Angeles, känner jag att en abnormal nyfikenhet som rör huvudpersonen Lauren väckas till liv inom mig. Tack vare internet så finns ytterligare you-tubeklipp och skvallersidor att tillgå för att mitt thehills-begär tillfälligt ska stillas. I höstas fick jag till och med för mig att jag skulle fråga om Lauren ville vara min facebookvän. Tur nog greppade jag mitt förnuft innan den stalkermanövern hade gått alldeles över styr.

Nu till min stora sorg har The Hills säsongsuppehåll till AUGUSTI (!) men som plåster på såren hittade jag ytterligare en serie som går i samma Laguna Beach-andan, nämligen Newport Harbor. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag är så intresserad av blonda rika bortskämda kaliforniatjejer med likande personlighet och surfkillar med plastikopererade mammor - men något suspekt är det i alla fall. Det kan ju iaf inte vara att jag vill vara som dem - eller?

• Gabbis bor i en skruttig korridor - närmare bestämt den äckligaste korridoren i ryd VS de bor i femtiorumshus vid havet.
• Gabbis har studieskulder VS den närmaste relation de har till skulder är i form av de pengar som deras föräldrar driver in från folk som mig.
• Imorgon ska det var sju grader och regn i Linköping VS Kalifornien har en medeltemperatur på 21 grader året om.
• Gabbis är snart 22 VS they stay forever young!

Nej det kanske helt enkelt är så att jag inte ska nöja mig med att vara glad och belåten för att jag skrev en sida på min uppsats idag utan att jag istället måste ta tjuren vid hornen och flytta till det där förlovade landet på andra sidan atlanten. Problemet är väl bara att jag inte riktigt tror att mtv:s realityteam kommer att missta mig för en blond rik 17åring. Men jag är inte den som är utan råd. Jag har redan en förklädnad att dra fram. Man ser ju redan på prototypbilden att det kommer att gå så sjukt bra för mig - så bli facebookvän med mig nu innan det är för sent!

Sch på dig själv du

Det är konstigt det där med hur lite förståelse man har för andra människor. Nu när jag prominerar överallt här i Linköping hatar jag alla som har cyklar som plingar och far runt som att cykelbanorna var byggda för dem! Fast när jag själv har en cykel hatar jag alla som går så sakta sakta tre på raken som om de spelade in en bee gees-musikfilm.

Tiden här i Linköping börjar dra ihop sig och även fast jag har torrlepra och alla andra möjliga påhittade sjukdomar drar jag mig dag ut och dag in till studentbiblioteket för att skriva uppsats efter uppsats. Alltid när jag sitter där blir mitt telefonnummer väldigt populärt att slå och jag VET man skan inte svara i min mobilen men det känns som om jag skulle bryta någon naturlag om jag inte gör det. Så därmed svarar jag, dock med min tystaste röst någonsin så att samtalet nästan blir som viskleken.
I alla fall så förärade Berni mig med ett samtal men vi hann inte prata så länge om alla våra åkommor förens det kommer fram en liten man med besvärade ögonbryn och tittar på mig som om jag var Hitler och hyschar fram något om att jag ska vara tyst.
Jag lägger snabbt på och skäms för att jag brutit mot alla sociala regler som finns i ett hus där böcker och studenter förvaras. Skammen håller i sig någon timma tills HAN börjar ringa samtal efter samtal och skriker ut att han gärna vill följa med på den här festen ikväll men att han inte hittar dit och blablabla hela hans livshistoria.

Jag är ju självklart för feg för att då göra någon liten konfrontationsräd, så istället gör jag det enda naturliga och hänger ut honom här på bloggen. Problemet är väl bara att jag inte riktigt kommer ihåg hur han såg ut, den enda minnesbilden jag har är av ett överlägset ansiktsuttryck. Men jag säger såhär. Jag går ut med en efterlysning. Nästa gång du ser någon som cyklar när du går eller vice versa skrik då ut ett hysteriskt "SCHH", man vet aldrig var de där oförstående människorna som tror att de är felfria drabbar en.

Kunskapens förfall

Här har jag alltså gått nu i fyra månader (plus 12 års skolgång innan det också, inte att förglömma) och lärt mig att vardagligt slänga med ord som paradigmskifte och kontextualisering - allt för att erhålla så mycket kunskap som möjligt om västerlandets idéhistoria. Men idag - på en av de sista föreläsningarna - fick jag lära mig att det inte finns något filosofiskt sätt att säkerställa information. Allt vi iakttar och konstaterar är påverkat av våra sinnen - vi kan alltså bara uppfatta en värld dominerad av lukt, känsla, syn, hörsel och smak. Hur omvärlden ter sig utanför de förutsättningarna kan vi inte veta ett endast dyft om. Inte nog med det! Man kan anta att solen går upp varje morgon för att det är en naturlag - men en dag kanske det inte gör det bara för att vi har blivit vilseledda av sinnena! Så allt man lärt sig och anser som kunskap är bara en massa humbug! Eller jag ljuger lite, uppenbarligen finns det typ bara en sak som man med säkerthet kan bevisa (än så länge i alla fall) enligt min lärare:

En man som äter p-piller kan aldrig bli gravid.

Gammal och sjuk

Helt plötsligt har jag blivit alldeles för gammal för allas bästa.
Åkommorna som har drabbat mig är många men desto fler är klagovisorna som jag kört för varierande personer som haft oturen att komma i kontakt med mig.
Enligt mig själv är jag nära döden, enligt någon läkare har jag säkert bara någon liten vårförkylning men när blåmärken, myggbett, öronvärk, blåsa under ett av mina fruktansvärt torra ögon, snoröverflöd, halsont, hosta som skulle få en gedigen fempaketomdagen-rökare att rygga tillbaka drabbar en stressad student så tycker jag faktiskt att det står i min rätt som i-landsmedborgare att beklaga mig i så många forum som möjligt. Så välkommen hit.

Värst är att jag inte ens har tillgång till bonniers läkarlexikon - av mig kallat hypokondriboken. Med alla dessa sjukdomstillstånd som jag porträtterar skulle jag enligt den få lov att infinna mig på en karantänsanstalt för malariaobservation, inte i biblioteket hukandes varje gång jag får en hysterisk hostattack för att undvika de arga ögonen som kastat mot mitt håll av ambitiösa elever.

Jag börjar känna mig sjukt föråldrad när jag beklagar mig om alla dessa krämpor men det finns fler bevis som gör att det börjar barka åt det hållet. Förutom ett väldans trevligt helgbesök av Samuel och Sandra så har den alltid lika unga och ett år yngre Anna förärat mig med ett veckobesök. Efter all sol så har mitt hår sakta börjat förvandlas till blont, vilket inte riktigt faller helt i min smak. Följande scenario utspelade sig i veckan som gick:
Jag kommer utspringande med galna ögon från toaletten med handen pekande på ett av mina nyligen blekta hårstrån och skriker förfärat ut:
- ANNA! Titta! Ser du vilken färg det här är!
Hon undersöker noggrant min ljusa kaluffs och konstaterar lugnt:
- Grått.

Ja ni, så att det kanske är bäst att börja leta efter pensionärshem, vilket inte kanske skulle vara så dumt. Mosad mat och en alarmknapp är nog precis vad jag behöver just nu.

I do

En varm sommardag 2007 så satt jag och Malin och diskuterade framtiden. Uppenbarligen var det en av de där sällsynta varma dagarna förra året, så vi hade drabbats av någon form av solsting då vi bestämde oss för en införskaffa oss en vigselplan. På ett år skulle vi hitta tre män var som vi skulle ta med oss till Las Vegas - väl där skulle vi gifta oss med en av dem och leva lyckliga i alla våra dagar som i en riktigt hollywood-klassiker. Dock så har väl den där planen fallit lite i skymundan - och tur är väl det - men jag tänkte ändå att man kanske skulle se vilka förutsättningar man har för att ett sommarbröllop skulle kunna stå i stånd i år.
Jag presenterar min to-(I)do-list:

• Hitta en klänning. Här ser vi en påtänkt variant som jag hittade på Myrorna häromdagen.


• Skriva färdigt mina löften. Första utkastet ser ut som följer: " Ja du duger bra du - vi får se hur länge det här håller"
  
• Hitta mig en man.
  

Ja där ser ni, gott folk, vägen till altaret är inte allt för långt bort för mig! Inbjudningarna kommer med posten inom en snar framtid!

En bild säger mer än tusen ord...

...fast några ord kanske det behövs för att förklara västeråshelgen.
Uppenbarligen är jag en höjdare på att vika servetter, jag hade ett massivt anfall i huvudet där jag fick för mig att gå ut på krogen i högklackat (tänk dig en alkoholiserad Quasimodo på styltor så har du den bilden klar för dig). Jag cyklade en massor och fick se mitt livs första runa. En svettig efter-friskisbild där Laika lånat mig en torr lila tröja som hon köpte när hon gick i sexan (den satt som en smäck). Utöver bilderna åt vi picnic, inhandlade en zebraklänning och gick på slott (!) så vad kan man säga. Bättre än så blir det väl knappast?

Gabbis på friskis

Helgen spenderas som sagt i Västerås hemma hos Laika och igår var hon inte sen till att uppfylla min förfrågan som jag kastat ut i en svag stund om att vi skulle gå på friskis.

Jag har haft mina hurtiga omgångar då jag med en spicegirls-tröja på, besökt alla möjliga gympapass. Men jag kan inte låta bli att vara förvånad varje gång jag sätter min fot i någon friskislokal.
Igår stod dans på schemat och direkt ropar de överambitiösa ledaren ut "okej hej nu köööööör vi! Släpp loss och ha roligt!" med den skrikigaste stämman i världshistorien. Alla har ett stort leende i ansiktet och tanken om att jag har hamnat i en sekt smyger sig raskt på.
Sedan att jag blivit placerad bredvid kvinnan som ropar ut Xena-thewarriorprincess-feministcampsläger-vrål gör ju inte saker så mycket bättre. Själv tror jag att jag kan lyfta knänen på det häftigaste sättet - tills jag inser att mongot som står framför mig egentligen är en spegelbild av mig själv. När jag även ser att Laika dragit sig tillbaka och ställt sig bakom en pelare för att inte skratta allt för mycket är jag åter nere på jorden. Vi kan ju sammanfatta det som att jag är glad att jag hade mitt friskis-återfall i Västerås och inte i Falun - för vem vet hur det hade slutat. Alla människor får ju inte plats bakom en pelare.

Le Frankrikeee

Jag tänkte att ni kanske var intresserade av hur det går för mig i skolan. På tapeten just nu är mitt arbete om franska upplysningstiden. Såhär långt har jag kommit på min väldigt seriösa akademiska uppsats:

Slut ögonen. Tänk att du är i Paris. Året är 1789. Du går längs med Seine. Du tittar till höger, nej just det, eiffeltornet är inte byggt än.

Jag säger bara att jag har nog ett VG i hamn där allt.

Nu drar jag till Västerås några dagar och ska undvika varierande saker man kan få i ögat tex klamydia, bältros och pinnar.