Det blir sällan som man tänkt sig

Förväntningarna på Falun har varit enorma. En hel lista har skrivits med saker som Linköping stod för och som jag längtade bort ifrån. Den lyder som följer:

1. Ingen mer jetmotorman så att man fick sova på morgonen.
2. Inte bo så att folk kan titta in i ens rum som om man var ett utställningsobjekt.
3. Aldrig mer laga mat.
4. Bort med ensamheten. Familjen är nära!

Men redan nu efter 2 dygn i dalarnas huvudstad har alla de här sakerna fallit sönder.

1. Okej, ingen jetmotor. Istället så ska de bygga om balkongerna så att klockan sju imorse vaknade jag av att hela världen borrades samman. Värst var när de höll på men sedan slutade i 15 sekunder så att man trodde att helvetet var över, bara för att börja igen! Och så där har det hållit på hela morgonen. Skönt att de bara ska bygga i tre-fyra veckor till.
2. Och för att de ska bygga om balkongen så har de byggt en ställning utanför fönstret. Så nu är jag säker på att främmande människor kommer att titta på mig eftersom de är en strid ström arbetare på den där anordningen mellan 7-16.
3. Första jag fick göra när jag kom hem var att laga ett kilo köttfärsås.
4. Farmor stack fortare än kvickt sen jag anlänt på söndagen och föräldrarna bara jobbar och om de inte är och knegar så har de fått dille på golf . Tur är väl kanske då att gubbarna är utanför fönstret så att jag har någon mänsklig närhet.

Vi kan väl avsluta det här inlägget med en film från imorse så att ni förstår varför alla meningar i det här inlägget är formulerade som om jag inte sovit sen 1997.