Monday, October 19, 2009

Ytterligare incidenter på bussar

Förra veckan steg jag på bussen för att ta mig hem efter en lång dag i skolan. Jag var trött och konverserade med min kära vän Malin på telefon. Helt plötsligt snörper kvinna på sätet bredvid mig med munnen och stirrar med sina teknikhatande ögon på min oskuldsfulla kropp.

1800talslovern: URSÄKTA MIG! Kan du sluta prata i telefon? Det stör mig!
Jag: Jaha oj förlåt. Malin, kan jag ringa upp dig lite senare?
Malin: Varför då?
Jag: Jag får skäll på bussen för att jag pratar i telefon.
Vi lägger på men kvinnan bredvid mig är ändå inte nöjd.
1800talslovern: Jag skällde faktiskt inte på dig, jag sa det där för ditt eget bästa.
Jag: Ja okej, men nu har jag lagt på.
1800talslovern: Det är ohyfsat att prata i telefon.
I vanliga fall så brukar jag här bara sätta mig och sjunga "we shall overcome" men nu snäppte något till i mig. (Kan ha berott på att jag gick upp halv sju den morgonen). Jag vände mig om och stirrade kvinnan stint i ögonen.
Jag: 1. Det här är en allmän plats.och jag la på för din skull 2. Om du inte hade varit så tjock så hade du inte behövt sitta så nära mig när jag pratade i telefon och 3. Jag pratade om att jag var i kyrkan igår, inte om vilka spännande sexleksaker jag hittat på andra långgatan. Så nu ska du bara hålla käften.

Jag kände mig jävligt nöjd med min utskällning av denna moraltant.
Tills jag insåg att det var 20 minuter kvar tills jag skulle stiga av bussen.

Vem behöver bo centralt när det finns lokaltrafik?

Monday, October 12, 2009

Konversation med Malin

Malin: Vet du vad man aldrig ska köpa till sitt hem?
Jag: Nej?
Malin: Jo en våg. Vi var på lidl och där sålde de vågar för 99 kronor!
Jag: Men gud!
Malin: Så vi köpte en, det skulle vi aldrig ha gjort!
Jag: Nej jag förstår inte hur du vågade.
Malin: Ooohoho. Nej men det är ett hekto hit och det är ett hekto dit och nu så känner jag att jag måste ut och springa! Köp aldrig en våg!
Jag: Nej jag ska aldrig köpa en våg. Jag skulle däremot kunna tänka mig att ärva en våg. Den som vi har hemma hos mamma visar alltid att man väger 5 kg för lite.
Malin: Toppen! Det är kanske egentligen den enda vågen som går rätt?
Jag: Ja för att hur skall man egentligen veta? Finns det liksom ett Fröken Våg som man kan ringa?
Malin: 90 510 Det här är fröken Våg.
Jag: Du väger 68.5 kg.

Thursday, October 8, 2009

Ett ledsamt inlägg som inte alls är roligt


Mina mobiler och jag - en obesvarad kärlekshistoria.
  1. Min första mobil var så stor att jag fick lov att bära runt den i en väska. Positivt var dock att eftersom den vägde som en tegelsten så hade den liksom den där extra tegelstensvapen-funktionen. (Bättre än bluetouth).
  2. Min andra mobil tappade jag bort på bussen.
  3. Min tredje mobil blev stulen.
  4. Min fjärde mobil ville inte leva med mig och dog.
  5. Min femte mobil slutade fungera och har inte setts till på ett bra tag.
  6. Min sjätte mobil älskade jag och den älskade mig. Tyvärr verkade jag tycka att det var en bra idé att tvätta den i tvättmaskinen.
  7. Min sjunde mobil var dålig. Som ett påtvingat äktenskap. Den sålde jag till min låtsaspappa med orden "den bästa mobil jag någonsin haft". Man kanske inte borde scamma familjemedlemmar, de vet ju vad man heter och hur man ser ut...
  8. Min åttonde mobil var min andra stora kärlek. Den tappade jag bort i skogen där det inte fanns någon täckning.
  9. Min nionde mobil dog igår. Vi har haft ett kärvt förhållande men vi har försök. Igår gav den upp.
Min mobil är alltid min bästa vän som jag bär med mig överallt. Om jag känner mig ensam, så tar jag fram mobilen och håller den högt upp i luften för att markera att "jag har också vänner - det har jag faktiskt! Lovar!". Jag uppvaktar den dagligen och den ger mig bara kärlek tillbaka. Vi blir liksom till en enda vacker kärleksklump.
Lite obehagligt är det dock att jag verkar genomgått fler kärleksförhållanden med mobiler än med riktiga människor. Dock verkar mobilerna och pojkvännerna göra slut med mig på liknande sätt.