Kändismöten

Om man kommer ifrån Falun så är man inte särskilt van vid kändisar. Systrarna Kallur brukar iofs följa efter mig i sin lilla Kallurbil (ja de har en flashig bil som det står Kallur på över hela bilen) när jag går på bio, men annars så finns det fler träd än kända människor i Dalarnas skogar.

Man borde ju tro att om man flyttar till Götelaborg så ska kändistätheten var mer frekvent, men icke. Här finns bara sådan där halva kändisar, som egentligen inte har någon facebook-fanclub. Detta spelar dock ingen roll. Jag blir hysterisk så fort jag ser någon som figurerar i någon form av media. Jag försöker att bibehålla lugnet och coolheten men det slutar alltid med någon form av "iiiiiiih" i bästa tonårsmanér och sedan skämmer jag ut mig. (Bildbevis 1 finns här på sidan om, ja).

Sandra Michaelsson förärade mig med ett besök i helgen och under vår shoppingdag gick vi in på McDonalds för äkta bakismat. Sandra slår sig ner på barnavdelningen, lite märkligt tänkte jag men filosoferade inte så mycket mer över det utan slog mig ner. Efter en dryg kvart hör jag en tydlig stämma ljuda över hamburgeflottet.

- Ja hej, det här var Janne Josefsson.

Mina ögon spärras upp som om God himself hade stegat in och Sandra skrattar lite förnöjt över att jag inte märkt att denna världskändis suttit två bord ifrån oss under hela tiden. Jag försöker bibehålla min häftiga aura och äter förstrött på mina pommes frites på ett väldigt världsvant och nonchalant vis. Man har ju sett kändisar förr! Allt går ganska bra tills Janne Josefsson skall gå. Då utspelar sig följande scen.

Mannen bredvid oss: Han är känd eller hur?
Jag: Jo. Det är JANNE JOSEFSSON (!!!).
Mannen bredvid oss: Han brukar vara på tv?
Jag: Jo, han är journalist och heter JANNE JOSEFSSON (!!!).
Mannen bredvid oss: Jasså, jaha, vad sa du att han hette igen?
Jag: JANNE JOSEFSSON IIIIIH!
Det är vid detta läge jag ser att Sandra stirrar på mig på ett väldigt obekvämt sätt.
Jag: Han stod bakom mig hela tiden när jag pratar om honom va?
Sandra: Ja och ljudnivån på din röst skulle göra en bingoutropare avundsjuk.

Så där på McDonalds försvann inte bara JANNE JOSEFSSON ut på Göteborgs gator, iväg i sin Janne Josefsson-bil, utan även den sista gnuttan av häftighet och världsvanhet jag hade kvar.

Karma kommer vara ute efter mig nu...

...men om en tiggare skriver en sådan här skylt:

Jesus välsigne dig för 5 kronor, jag behöver köpa en resa till Budapest.

så borde man kanske byta PR-konsult?

Andra filosofering om den här skylten:

- Har inflationen gjort att tiggare bespottar något mindre än 5 kronor?
- Kände tiggaren Jesus och han stod redo att välsigna någon bakom ett hörn bara man la i en femma i burken. Såsom när man stoppar en femma i en sådan där leksaksautomat och plopp så får man något en slajmig hand.
- Tror ni jag kan samla ihop till en tågluff på samma sätt?

Jaja karma, det var nästan värt det!

Veckans status

Dagens sanning

Malin: Varför låter du så pilimarisk varje gång du svarar i telefonen?
Jag: Jo jag gjorde precis ett facebooktest och då stod det att Måns var den kändiskille jag passade ihop med!
Malin: Men är det inte så att Jose egentligen är ett anagram av Måns.
Jag: Jo om man är dyslektiker.

Dagbok på internet

Mitt lunarstormkonto är fyllt med ångestfyllda blogginlägg från att jag var 16 år. Det enda positiva i denna pinsamhetskavalkad är att jag var en emo-unge som ville böja varenda ord till obegripligheter.
Vi tar ett exempel:

märkt för livet. märkt för en sekund. en liten gräns mellan att finnas till och att gå över. det är vad valborg handlade om.

Va? Vad handlade valborg om? Vad gjorde jag? Ingen aning.

Men jag vet med mig att Lunarstorm inte är värst. Jag var medlem på någon annan sådan där liten sajt för alternativa ungdomar som hette typ kylskåp eller stol, ja eller någon annan valfri IKEA-möbel. Där skrev jag långa dikter som missförstådd ungdom med. många. punkter. i. varje. mening.

Nej, det borde vara förbjudet att bevara saker som man skrivit när man var mellan 15-18 år, där finns inget att hämta förutom punkter och "svåra diktningar". Tacka vet jag min dagbok med häst på framsidan som jag bevarat minnen från jag var 7. Där kunde man leverera info som ingen annan:

Idag titade jag på rädningspatrulen. Becka var elak, men sen blev vi väner ijen. Jag har en kat. Nu är jag tröt.

Veckans retrobildsmysterium

Det här kortet är antingen ett bevis på
1. Att jag börjat klä mig som min pappa.
2. Att jag och pappa blivit smurfar.

Att läsa Stats B

Bakgrund: Jag kommer inrusande precis när vi ska börja vårt första seminarium. Jag har sprungit runt och förberett mig för Europaprogrammets årliga cocktailfest som jag är med och ordnar och mobilen ringer frenetiskt.

Tankar: Okej, sitt ner nu. Där är en plats. Av med kläderna, vafan varför låter det hallå pms, jaha jag har glömt stänga av ljudet på telefonen. Var är mitt anteckningsblock? En penna också. Undrar när jag ska hämta ismaskinen. Fan den här penna fungerar inte. En ny. Det här tuggummit är gammalt, Jag måste kasta ut det, undrar om jag har en förpackning i väskan. Varför hittar man aldrig något i ens väska? Oj här var ett äpple. Undrar om det fortfarande går att äta? Jag är kanske hungrig?

Och start:
Lärare: ... och du kan börja.
Jag: ... jag? (här spärrar jag upp ögonen och tittar förvånad på en bestämd hand som riktas mot mig).
Lärare: ja.
Jag: ööh jaha, vad ska vi prata om?
Lärare: demokrati och alternativa statsskick.
Jag: Hm. Jaha, jo men du förstår, demokrati fungerar inte i praktiken. Jag förespråkar därför ett elitstyre. (VA?! Gör jag?! Jaha, okej, vem behöver demokrati när man kan förespråka diktaturer på sitt första seminarium?)
Lärare: Jasså? Jaha, kan du ge något exempel på ett land där elitstyret fungerat?
Jag: Nordkorea.

Slutsats: Tur att tentorna är anonyma för uppenbarligen ingår inte 7,5 poäng opassande skämt i kursplanen.

Kung Håkan

Håkan Hellström på Liseberg är en gammal göteborgstradition (okej, jag var där förra året, men en gång är ingen gång, två gånger en tradition).

Allt var sig likt. Poppiga människor och fantastiska låtar.
Utsikten var sig lik också.
Såhär bra ser man som en kort människa 26 september 2008.










Och såhär mycket såg man av Herr Hellström detta år.

Skönt att veta att man inte blivit längre i alla fall, känns snarare som att man krympt. Vem behöver regelbundna läkarkontroller för att registera sin längd när man bara kan gå på konsert och låtsas att mannen där framme på scenen är Håkan Hellström. Eller en ljudtekniker.Alternativt en kines jävligt bra på kareoke.

Det här med Karma

Det känns lite som att Karma varit ute efter mig på senaste tiden. Bevis för detta påstående:
1. Jag cyklade fel i en och en halv timme i onsdags.
2. Igår skulle jag tvätta. I min tvättstuga så stängs maskinerna av när ens tvättid är slut vilket resulterade i att jag hade en full maskin som var dyblöt eftersom den stannat på programpunkten eftersköljning. Som den goda husfrun jag är skulle jag därför hänga upp tvätten på tvättstället i mitt badrum vilket resulterade i att jag fick tvättstället i pannan = stor smärta.
3. Jag började klockan åtta imorse.

Många är de sätt jag har försökt bekämpa Karma på, men jag har lärt mig att det varken går att förneka eller muta Karma utan att det bara är att komma på dess goda sida. Så idag när jag satt på bussen hem steg det på en herre i 70-års åldern. Bussen var överfull och jag knackade honom därför vänligt på axeln och frågade om han ville ha min sittplats.
-NEJ DU! JAG STÅR!
Inte nog med detta hotfulla militärskrik, jag fick även ett ont öga kastat efter mig och bussen vände sig om för att titta på mig, detta pucko som hade åldersdiskriminerat en människa. Folket bakom mig började prata om dagens fördomsfulla ungdomar och kvinnan mittemot började kasta förbannelser över mig på ett främmande språk.

Så vi får väl lägga till skenhelig godhet till listan "hur man inte överlistar karma" för att Karma visste gott och väl att lata jag ville sitta ner de där sista 2 hållplatserna. Jag menar, jag gick ju på bussen först, gubbjävel.

Morgontankar

Det är för tidigt på morgonen. De två rösterna i mitt huvud bråkar om Norge och min kropp fryser ända in i märgen. Om en timme så börjar min föreläsning (höll på att skriva födelsedag) och nu är klassrummet så litet att jag inte ens kan sitta osedd längst bak och sova. Vad finns det då för mening med att ens ha en föreläsning?

Jag blir alltid så orolig för mig själv. Varför fungerar min kropp fortfarande som en tonårings när det kommer till sömn? Varför är jag inte en en sådan där hård vuxen som sover 4 timmar och sen går ut och springer?

Och hur ska jag klara mig i framtiden? Gå upp jättetidigt och klä på barn för att sedan åka till jobbet innan sju!

Nej det kommer inte att gå, det är för tidigt. Jag får helt enkelt flytta till en annan tidszon så att jag orkar gå upp.

Gabbis storstadskvinnan del två

Farmor är på besök i Göteborg.

Farmor: Ojoj vad tjusig du var då. Riktigt fräck klänning!
Jag: Tack så mycket.
Farmor: Ja det är klart, om man flyttar till en storstad så kan ju vem som helst få lite stil.

Guldklänningen, enda plagget i min garderob som är godkänt av familjeöverhuvudet. Även det enda plagget i min garderob som jag inte köpt själv utan som min kära vän Hanna gett mig i födelsedagspresent.

Gabbis storstadskvinnan

Jag har bott i Göteborg i cirka två år nu sammanlagt och jag tycker ändå att jag har ganska bra koll på läget. Jag har mitt favorithak, jag vet var de obskyra skivaffärerna ligger och jag kan många ordvitsar. Jag cruisar fram på gatorna och hånar de stackars besökarna som vrider och vänder på kartor med ett litet Ha Ha (franskt hånskratt) . Jag är Gabriella med stort G -den belevade storstadsmänniskan.

Men ack nej. Acklimatiseringskarma kom snabbt ifatt mig idag när jag istället för att åka spårvagn hem skulle cykla. Jag tog den närmaste vägen mitt fantastiska lokalsinne kunde lista ut. Tycker ni inte bara att det är alldeles fantastiskt att upptäcka sin stad på en cykel klockan halv elva på natten iförd tights och klänning i 10 graders värme medan radion spelar alla som inte dansar är våldtäktsmän så fort man cyklade in i valfri vilseskog?

This is the comeback, again.

Ni kanske tror/hade hoppats att jag lämnat denna blogg till sitt bittra öde. Men ICKE! Nu har jag likt humor-Jesus återvänt för att ge er det ni gillar bäst:

1. Ordvitsar
(Varför körde elektrikern av vägen?
- Han fick sladd).
2. Fula bilder på mig själv.
och självklart
3. Filosofiska övningar med Gabriella.

Jag känner mig lite överväldigad av detta återseende och har därför bestämt mig för att börja från början. Datorn övergav ju mig i sommar och internet har hatat mig nu på höstkanten. Så kika in här lite senare så ska jag uppdatera er om hur det analog livet levt som under 1990-talet varit.

OOOH EN CLIFFHANGER!

Ej färdig låt