Falun VS Linköping

Imorgon har jag avverkat min tid här i dalarna och det är med tudelade känslor som jag lämnar Falun för den här gången. Det är konstigt att jag inte ens hade för avsikt att komma hit och nu känns det nästan lite surt att åka tillbaka till Linköping.

Här följer en fascinerande och bitter jämförelsetävling Linköping - Falun.
Likmaskutveckling vid händelse av plötsligt död:
I Linköping skulle dom inte finna mig förens likmaskarna format ett litet bo i en ögonglob, antagligen i båda. Man skulle ju kunna ha förhoppningen om att de kanske hittar mig efter en vecka eller två då jag börjar mögla sönder men med tanke på att odören i min korridor är att jämföra med ett sopberg i afrika så går nog det bort.
I Falun så skulle likmasken inte ens hinna vakna till liv förens någon märkt att min hysteriska bamseberättarröst hade tystnat.
Falun: 1
Linköping: 0

Sociala övningar
I Linköping får jag spännande erbjudanden från Birgitta, 69 år, om att bli medlem i en kvinnokyrkoföreningsgrupp. Resten av tiden består i att låtsas att alla karaktärer i tvserierna är mina bästa vänner och att snart, ack så snart, ringer Blossom så att vi kan hänga!
I Falun slänger jag ett hurtigt ben över fredriks staket (aldrig får jag gå in den vanliga vägen som alla andra) och finner snabbt som attan en bekant själ att terrorisera.
Falun: 2
Linköping: 0

Förmåga att behålla vänner:
I Linköping så vårdar jag mina få fantastiska kontakter ömt och om man inte ser mig och bor i samma stad som mig, så tätnar mystiken ännu mer och tanken om mig liksom förhöjs och förgylls, precis som jag har gjort med mitt minne av gamla marres. Alla saknar mina ordvitsar och ingen vill göra slut med mig.
I Falun så har sms-funktionen alkolås ännu inte uppfunnits och kryptiska meddelanden skickas iväg medan mina andra försök att sätta sig på en obefintlig stol återigen förstör den fina bilden av mig som förståndig vän, bara krymper bort till inget alls.
Falun: 2
Linköping: 1

Hjärncellsförmåga:
Linköping är studier och inget annat så mina hjärnceller frodas och mår sjukt bra där. Jag har äntligen förstått någorlunda vad pragmatisk betyder! Hjärncellerna blir tråkigare men sjukt mycket närmare att vinna fett med pengar i "vem vill bli miljonär?" och när man är rik så behöver man inte skriva sina egna skämt.
Falun: Gabbis ute fredag, lördag, onsdag, lördag. Ja det säger nog sig själv hur hjärncellerna mår. Grammatiken i detta bakisinlägg avslöjar nog det mesta.
Falun: 2
Linköping: 2

Så det blev oavgjort och utslagsfrågan är: Hur många slantar kommer Gabbis ha i sin burk om hon barikaderar sig i Falun? Rätt svar är noll.
Hur många slantar kommer Gabbis ha i sin burk om hon åker tillbaka till Linköping och skuldsätter sig? 7492 kronor.
Så jaha, Linköping vann? haha. Ja vi kör väl på det. Östergötaslätten här kommer jag!

Återvända

När jag fort som fasiken fick packa ihop alla mina saker för att hoppa från ett tåg till det nya som skulle gå till Falun, så borde jag nästan ha anat hur de närmsta dagarna skulle utvecklas.
Sen jag anlände till dalarna på torsdagskvällen har allting flytit på i en hystiersk rytm.
Familj har brutits av med vänner som lett till fest som övergått till morgontelefonsamtal som fortlöpt i varierande aktiviteter runt om hela Falun.
Nog för att det kan vara ganska underhållande att vara sjukligt aktiverad, så är jag ovan. Större social kontakt än en busringning på dörren klockan fyra på morgonen är jag liksom inte van vid.

Mitt upp i allt det här så kommer de suspekta tankarna kring Falun tillbaka.
Med tanke på de senaste tre årens flackande från stad till stad, land till land, så räknas den här staden alltid som mitt hem i teorin, även fast det inte kan anses sant i praktiken.
Det är ju inte bara jag som återvänder kring familjehögtiderna utan så gör ju alla andra bortflyttade. Alla kommer vi hem under några hysteriska dagar för att äta mormors köttbullar på dagen och för att på kvällen dricka öl med vännerna. Vi avverkar någon formalia om livet som är - samtidigt som vi försöker återgå till livet som var innan allting begav sig. Vilket sällan fungerar.
Vännernas namn är samma som förut, Falun är nästintill oförändrad, ändå är allting så annorlunda.
Hur mycket man än försöker kan man inte återgå till den man var när man bodde här. Därför känns allting lite avigt. På ett sätt känns allting så tryggt och vetskapen att en ölkompis till lördagskvällen bara finns ett samtal bort gör att man aldrig känner sig ensam ute i den stora världen, på ett annat sätt så känns det som att man har på sig en för liten tröja som inte längre passar oavsett hur mycket man försöker krångla sig i den.
Jag har börjat tänka på vad som hade hänt om jag stannat kvar. Inte varit så rastlös i själen, utan bara anamma den man var och stayed put. Kanske hade jag varit gift med ett barn eller så hade jag döpt om mig till Siv och haft ett träben. Sådana där spekulationer är ju omöjliga att svara på. Frågan är väl egentligen varför jag känner ett behov av att försöka hitta ett svar på den melankoliska obesvarbara frågeställningen.

Att återvända är lite som att läsa var femte mening i en bok, man fattar konceptet men man har egentligen noll koll. Känslan som jag kanske förnimmer när jag kommer tillbaka är den här givna platsen att vara och det är det här jag har tackat nej till - för att vadå egentligen? Samtidigt så kan jag inte vara här. Hösten i Falun höll på att äta upp mig innefrån. Så var hör man hemma? Både i praktiken och i teorin?
Det är inte som jag så gärna vill tro, att tiden står still i Falun och att när jag kommer tillbaka så ska allting vara detsamma. Det är kanske därför allting blir så hysterisk när man kommer hem - man försöker hinna ifatt de som förflutit här - men jag har ändå en känsla av att man aldrig kommer ikapp. Ironin är väl antagligen att man inte ens springer åt rätt håll.

Uppslagsverk ala Gabbis

Jag har under den senaste tiden börjat efterfråga en manual som innehåller kompletta fakta som jag behöver för att kunna leva mitt liv optimalt och göra de bästa valen i alla situationer som kastat åt mig av karma, omvärlden och Gud. Av erfarenhet så har jag märkt att sådana saker inte bara uppenbarar sig en morgon på mitt skrivbord utan jag har insett att jag själv måste ta tag i den uppgiften. Så här är en början:

Akademisk framtid - Uppsala universitet hörsamma mig nu! Gabbis perfekta val-program ska se ut såhär:

• Lite språkstudier (helst spanska)
• Utomlands någon termin
• Praktik på ett häftigt ställe som skapar framtida kontakter.
• Teologi
• Filosofi
• Historia
• Journalistik
• Pedagogik
• Arbetsförberedande som ger mig ett sjukt bra jobb!

Gulaschsoppa - Ska inte förvaras i en öppen burk på bänk i närheten av en kassa med bibliotekets böcker. För att då kan det gå som idag när jag skulle luncha i skolan och burken ramlar ner i påsen och färgar allt hysteriskt rött så att jag får lov att låsa in mig på handikappstoan och frenetiskt försöka göra rent dem. (Egentligen var det onödigt att ens försöka för att ingenting tar bort den hysteriska lukten av gulasch - inte ens tvål och vatten)
Handikappstoa - Ska du inte använda för att då får du sjukt dåligt samvete när du kommer ut och ser att en liten rullstolskö har bildats utanför. Som idag.
Osthyvel - Ska för det första inte ligga under alla andra köksföremål och om den mot all förmodan ändå gör det ska jag inte försöka rycka ut den så att allting annat ramlar ner på det smutsiga golvet och jag får spendera en kvart till att diska om varendaste soppslev! Erfarenhet hämtad för någon dag sen.
Sitta längst fram under en föreläsning - kan du göra på eftermiddagarna. Vid föreläsningar innan klockan tolv ska man placera sig längst bak i ett mörkt hörn så att man strategiskt kan ligga ner på bänken samtidigt som man antecknar. Annars måste jag byta ställning var femte sekund för att mitt huvud på grund av oslagsbar trötthet väger för mycket.
Slott - Alla slott är slott värda att besöka men de som får extra cred är de som har utklädningskläder för vuxna! Här är jag som en ung mö under min och Marias minisemester i lördags då vi besökte Linköpings slott.
Vara övertygad om att våren är kommen - och köpa vita vårskor samt ta fram skinnjackan från sitt heliga näste bara för att vakna upp en måndagsmorgon den 17 mars och inse att snökaoset har förlamat, inte bara östra götaland, utan även min vilja att traska till biblioteket.

Dialoger med mig själv (och tankar som håller mig vaken om nätterna)

På min överhurtiga whiteboardtavla har jag skrivit ner en checklista på saker som ska ske snarast möjligt. Som man anar så är det inte muntra vackra saker som ska avklaras, utan det är sådana där viktiga ting som för livet framåt och gör att man överlever. Bland punkterna hittar vi:

• Söka sommarjobb
• Söka lägenhet
• Söka utbildningar

Igår försökte jag ta mig an detta oändliga letandet efter vilken väg man ska neråt vandra. Ett uppslagsverk över rätta val i ens liv är ju alltid önskvärt men man får helt enkelt bara lita på ja, karma?
Min första åtgärd var att med ljus och lykta leta genom hela platsbanken efter ett passande sommarjobb, men eftersom jag varken är sjuksköterska eller vårdbiträde såg de aspekterna av livet inte så glada ut. Inget behov av att hänga upp sig på det, vi tar nästa punkt.
Jaha en lägenhet? Då ska vi se. Är det någon som vill ha en arbetslös tjej med en medelinkomst på 7000 kronor som inte kan betala under sommarmånaderna eftersom hon lider av tantskräck? Nehej inte det heller. Ahja det gör inte så mycket eftersom jag inte ens vet var jag ska flytta! Vi går vidare. Utbildning. Jaha var ska man ens börja där? Vad vill jag göra resten av mitt liv? Lärare? Ja inte vet jag. Präst? Nej inte vet jag.
Okej vi börjar i andra änden, vad vill jag inte bli? Tandläkare.
OKEJ INGEN PANIK!
Jag börjar på måfå att söka genom allt som jag kommer över och enda gången min hjärna säger DINGDINGSDINGJACKPOT är när jag snabbt uppfattar ordet utomlands. Skärpning Gabbis. Okej. Prestige gillar du. Men Sverige har - både på ont och gott - inget system för vilken utbildning som är bäst. Okej börja om från början. Något tvärvetenskapligt humanoriainriktat kanske inte är allt för fel, då kan man ju alltid tjäna pengar på jeopardy. Ja men det kanske är något för mig, det är ju spännande! Jaha hur ser arbetsframtiden ut då? Vad säger prognoserna?
"Humanisterna tillhör de grupper som har svårast att etablera sig i yrkeslivet."
"Idag saknas det yrkeserfarna tandläkare."

Det är ungefär i det här läget som jag är glad att jag lever efter mottot: Det ordnar sig.
Men när jag sitter där och frenetiskt letar efter min framtid, hajar jag till.
I varje yrkesgrupp som jag tittar på tjänar männen en knasigt större summa än kvinnorna. Ja det är inget nytt men det blir mer verkligt när man ser det nerpräntat på en dataskärm
Till exempel så var medianinkomsten för kvinnliga ekonomer i åldern 35-39 340 000 kronor medan den för männen i samma åldergrupp 474 000 kronor 2005!
Hur kan det vara så att vi i Sverige som slår oss för bröstet och skrattar åt 8 mars (internationella kvinnodagen) eftersom vi är det mest jämställda landet i världen, bidrar till de här samhällsklyftorna. Kvinnor har samma utbildning som män, samma förmåga att inhämta kunskap som män, samma förutsättningar som män! Det är inte som de argumenterade på 1800-talet att kvinnor har någon sorts totalenergi och måste använda den till att föda barn och om de använde hjärnan för mycket skrumpnade livmodern. Våra förfäder visst inte bättre och uppenbarligen vet vi inte det heller!
Jag är kvinna och jag vill också vara rik!

Så det jag söker efter nu är främst inte sommarjobb, en lägenhet eller rätt utbildning (även fast det skulle vara trevligt om jag hittade det. Ring mig vid förslag!) utan en förklaring till varför kvinnorna ska tjäna mindre pengar för samma arbete! Är det så att männens könsorgan i sig tar ut en extra avgift på 134 000 kronor om året?! Jag behöver svar och kom inte dragande med något argument om inflation, för att då föredrar jag faktiskt tanken om totalenergin.

Stockholm och jag

I helgen flydde jag mitt akademiska liv för huvudstaden.
Malin hade vågat sig på att ta hand om min lilla arma själ ända från fredag till söndag.
Av någon anledning så känns det inte som att jag och Stockholm ligger på samma nivå, utan när jag steg av bussen (efter att förövrigt trott att min väska var stulen av någon i Nyköping) så gömde jag mig snabbt som tusan bakom mina solglasögon och gick på Malin-jakt.

En av anledningarna till att jag upplever Stockholm som lite obehagligt är alla människor som man kan observera. När jag sätter mig ner, varsomhelst, blir mina ögon stora lika fokuserade som thetrumanshow-kameror och mina öron som påverkade av mormors hörapparater. Jag hör allt, jag ser allt och jag försvinner bara iväg i min fantastiska lek: gissa-den-här-personens-liv. Problemet är att i Stockholm går de 17 steg snabbare än alla andra i världen, vilket gör att jag bara uppfattar en bråkdel av deras kommentarer. När jag och Malin väl sätter oss ner på pendeln ut till Tullinge så är det istället så mycket intressant folk som pratar högt i mobiltelefonen eller som skriker obscena saker utöver tåget att jag inte kan bestämma mig för vilken jag ska stirra upp.

Under fredagskvällen inser jag och Malin att vi äntligen har en gemensam grund - nämligen musiken - och vi slänger snabbt som attan ihop den fantastiska låten Slutstation: Beduintält. Så håll utkik efter vårt nya fantastiska band "hey men" i sommar!
I alla fall. Lördagen går av stapeln och vi besöker Livrustkammaren för att leta efter kulhål i Gustav Adolfs gigantiska byxor. Detta följs upp med en solkvart nere vid vattnet och sedan den obligatoriska malin-vill-dricka-kaffe-och-gabbis-dricker-varm-choklad-för-att-kaffe-aldrig-kommer-att-vara-hennes-grej-oavsett-hur-mycket-malin-än-hotar-henne-stunden. Vi hittar ett sjukt schysst fik i gamla stan och vi får fantastiska platser med en fotölj som hade fjädring som en hoppmatta! Folk cirkulerade varv efter varv och trånade efter våra platser. Kvällen rundades av hemma hos Daniel och Melodifestivalen. När vi väl sitter på bussen så har jag ändå kommit över obehaget som jag känt för stockholm och uttalar de förbjudna orden:
-Tänk vad kul det var att komma hit!
Ja och det skulle jag ju aldrig sagt för att då knackade karma snabbt på dörren. På pendeltåget hamnar Malin bredvid två fulla transvestiter. En av dem tittar uppmanade på Malin och ropar ut i förtvivlan: AM I BEAUTIFUL?
Själv får jag sällskapa med en full vanlig kvinna som sminkar sig hysteriskt och när jag väl tittar upp från mina försök att inte titta någonstans så säger hon:
- JAHA DU HAR TAGIT STÄLLNING?! och syftar då på min palestinasjal.
Den dramatiska avslutningen kommer vid centralstationen då Malin blivit highfiveslagen upprepade gånger och min kvinna ropar att man inte kan ta ställning om man är nordbo!

Ja det kanske inte är en av anledningarna, utan just av den anledningen som jag och stockholm alltid kommer lite på tvären med varandra. Jag är en hysterisk titta-på-allt-människa men om man ska komma därifrån med något i behåll så är det bäst att man inte tittar på något alls utan stirrar blint på ens fötter (nog för att jag har nya snygga pjux) men vad skulle livet vara om jag inte fick lista ut om paret bredvid mig var förlovade och nyinflyttade eller inte?
Antagligen lite mindre creepy.

(Bilder: Hey men´s debut! Gabbis dansar och ler OCH sjunger, Malin spelar gitarr och glassar)

Food or Gabriella? I´ll have Gabriella.

Ja många är de ansikten som jag kan porträttera av mig själv på en dag. Idag hade jag bestämt mig för att våren var kommen och svidade därmed upp mig med min alltid efterlängtade skinnjacka och mina nyinköpta vita - snart gråsunkiga eftersom jag vet att malin har rätt- pjux (that´s right. Jag reclaimar det ordet).
Senare på dagen i ett desperat AHAHAHAH-vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv-i-sommar-moment fick jag porträttera mig själv som CV-neutral (ja det stod så på academic works sida) och satte på mitt lurigaste Systar Larsson-leende.

Min nyfunna vårglädje som utspelar sig som vilken annan Svensson som helst - man ler fånigt mot förbipassarande galningar och sjunger med i p3-låtar - svartnade snart när jag kom ut till köket för att äta frukost. Dagen innan hade min lilla korridor haft den stora obligatoriska dispyten gällande städning. Eller bristen på städning. Köket är det äckligaste jag sett, som tidigare sagt, men jag är inte den som är den utan jag har utvecklat ett fint tunnelseende samt ett system för att aldrig sammanföra någon arbetsyta med mina mackor. Såhär löd diskussionen:
- Vi måste ha en som är städansvarig för varje dag, så när man går och lägger sig så kan man kolla om allt är okej.
- Ja eller så kan man bara torka upp efter sig om man spiller och diska efter sig när man ätit.
Familjen Larssons familjemotto är hel och ren - och det appliceras på alla punkter i livet - så om jag sluskar runt så städar jag efter mig själv. Men jag tänker fan inte ta ansvaret för att någon annan inte har några som helst hygienkrav.
Debatten slutade väl inte i så mycket förutom att de flesta började dricka absinth och då drog jag mig tillbaka till mitt rum, bara för att väckas vid ett på natten av att någon som vanligt lutar sig på min ringklockan och detta följdes av kareoke fram till fyra på morgonen.
Så när jag steg in i köket i morse så var det åter tunnelseende på tills jag såg att min nyinköpta ugnsform -tillägnad till köttfärslimpa och ugnspannkaka - var besudlad av ketchup och majonäs i en härlig röra. För mig att diska och sätta tillbaka på sin plats - i mitt skåp.
Så jag antar att min sida inte vann den där städargumentationen.

Ja många är de roller jag kan införa mig men det ska jag säga till er att jag inte på något sätt liknar klyschan av er mamma som inte bor här!
(och rubriken? Min egna personliga slogan, direkt hämtat från http://www.sloganizer.net/ creed Malin)

Alltid någon annanstans

Hur jag hamnade här i Linköping var ju lite av en karusell och eftersom jag är de stora konspirationernas sanna följare så var min direkta tanke att Ödet (som jag egentligen inte tror på) hade något fantastiskt in store for me här i Östra Götaland. (För alla som inte vet det har jag en spännande formation av födelsemärken på min arm som bildar en stol - vad säger ni om det va! Märkt och möjligen utvald är vad jag är! Och jag vill inte höra något om hudcancer). Nu har jag bara bott här i drygt en månad och det återstår ytterligare tre, men jag har inte känt av något livsomvändande förbestämt som jag ska inse eller uppleva. Istället har jag tänkt mycket på val som jag har gjort i mitt liv. Eller val som jag sagt nej till.

Som när jag åkte från mitt-ute-i-ingenstans-Norge och hamnade i drama-göteborg. Eller när jag tackade nej till att vara massageassistent i England. (Staden jag skulle jobba i hade ett slott! Hallå vad var fel med mig när jag tackade nej till det?) När jag tackade nej till receptionistjobb i Sälen. Till slut hamnade jag här. Så därav min övertygelse, att varför stängde jag så många dörrar bara för att behöva hoppa genom det här fönstret, om det inte finns någon större anledning?

Redan nu börjar jag att planera vad som ska hända när maj är över. Hur sommaren ska vara? Vilken utbildning jag ska fortsätta på? Mina tankar är alltid någon annanstans. I framtiden.
I höstas när jag var ute på min cross train trip var det inte så. Jag var där jag själv bestämde (eller Anna och jag bestämde, demokrati framför allt. Eller egentligen vad tågtabellen bestämde man ahja). Min mest framåtandade tanke då var vad man skulle äta till frukost. När jag kom hem så var det svårt att komma över det där steget. Där satt man i ett höstigt Falun, utan någon framtidsplan eller vilja att göra något åt det överhuvudtaget. Så att ha någon form av idé vad man ska göra med sin tid kanske inte alltid är så dåligt, även fast man känner att vad spelar det för roll vad jag gör just nu?

En av kristendomens främsta kyrkofäder Augustinus sa såhär om tid: Igår finns egentligen inte, inte imorgon heller. Det enda som finns är Nu och det är så flyktigt att det heller inte finns. Så finns då egentligen tiden?

Jag brukar ofta tänka när en dag är över och mitt huvud invaderas av djupa tankar att "jaha, kommer jag att komma ihåg den här dagen?" och sorgligt nog är svaret på den frågan Nej.
Tror inte ens att det finns en dag som man i sin helhet kan komma ihåg. Några fina stunder där, några fantastiska möten här. Men vem är den som kan återge en enda konversation i sin helhet utan att missa något? Ändå är det just dessa erfarenheter som vi brukar säga är avgörande för oss som individer. För att vad utgör en människa om inte just dess minnen och val? Konsekvenserna av ens handlingar?

Sen i höstas har jag många gånger blivit uppslukad av alternativa påhittade världar som jag fått tillgång till via det fantastiska Hollywood. TV-serierna har avlöst varandra. The Hills. Ghost Whisperer. Heroes. Nu senast min stora facination av Angel (Buffys spinoff-serie. Fattar inte att jag har missat den i alla dessa år!) och istället för att gå ut och vänta på att min blivande man (Jose - från sydamerika, fantastisk kock och pratar norska) ska springa på mig under en prominad i skogen, sätter jag mig bänkad och tittar på avsnitt efter avsnitt. Trånar efter en klarare substans, ett koncept i tillvaron som man kan hålla fast vid. En anledning till varför man är här. Som om att mitt livs sanning skulle uppenbara sig hos generöst betalda halvbra skådespelarinsatser. Men det gör det sällan. Eller har snarare aldrig hänt. Istället har jag bara spenderat 40 minuter av mitt liv för att titta på någon annans fantasi.

Så slutsatsen är kanske den att det inte är något stort mystiskt öde som tagit mig till Linköping, utan bara mina fragment av minnen som gjort att jag nekat vissa val och slumpen har gjort att andra blivit borttagna från mig.
Men det verkar ju oerhört tråkigt, varför skulle jag då ha en spännande stol-formation av födelsemärken på armen?