Hur jag hamnade här i Linköping var ju lite av en karusell och eftersom jag är de stora konspirationernas sanna följare så var min direkta tanke att Ödet (som jag egentligen inte tror på) hade något fantastiskt in store for me här i Östra Götaland. (För alla som inte vet det har jag en spännande formation av födelsemärken på min arm som bildar en stol - vad säger ni om det va! Märkt och möjligen utvald är vad jag är! Och jag vill inte höra något om hudcancer). Nu har jag bara bott här i drygt en månad och det återstår ytterligare tre, men jag har inte känt av något livsomvändande förbestämt som jag ska inse eller uppleva. Istället har jag tänkt mycket på val som jag har gjort i mitt liv. Eller val som jag sagt nej till.
Som när jag åkte från mitt-ute-i-ingenstans-Norge och hamnade i drama-göteborg. Eller när jag tackade nej till att vara massageassistent i England. (Staden jag skulle jobba i hade ett slott! Hallå vad var fel med mig när jag tackade nej till det?) När jag tackade nej till receptionistjobb i Sälen. Till slut hamnade jag här. Så därav min övertygelse, att varför stängde jag så många dörrar bara för att behöva hoppa genom det här fönstret, om det inte finns någon större anledning?
Redan nu börjar jag att planera vad som ska hända när maj är över. Hur sommaren ska vara? Vilken utbildning jag ska fortsätta på? Mina tankar är alltid någon annanstans. I framtiden.
I höstas när jag var ute på min cross train trip var det inte så. Jag var där jag själv bestämde (eller Anna och jag bestämde, demokrati framför allt. Eller egentligen vad tågtabellen bestämde man ahja). Min mest framåtandade tanke då var vad man skulle äta till frukost. När jag kom hem så var det svårt att komma över det där steget. Där satt man i ett höstigt Falun, utan någon framtidsplan eller vilja att göra något åt det överhuvudtaget. Så att ha någon form av idé vad man ska göra med sin tid kanske inte alltid är så dåligt, även fast man känner att vad spelar det för roll vad jag gör just nu?
En av kristendomens främsta kyrkofäder Augustinus sa såhär om tid: Igår finns egentligen inte, inte imorgon heller. Det enda som finns är Nu och det är så flyktigt att det heller inte finns. Så finns då egentligen tiden?
Jag brukar ofta tänka när en dag är över och mitt huvud invaderas av djupa tankar att "jaha, kommer jag att komma ihåg den här dagen?" och sorgligt nog är svaret på den frågan Nej.
Tror inte ens att det finns en dag som man i sin helhet kan komma ihåg. Några fina stunder där, några fantastiska möten här. Men vem är den som kan återge en enda konversation i sin helhet utan att missa något? Ändå är det just dessa erfarenheter som vi brukar säga är avgörande för oss som individer. För att vad utgör en människa om inte just dess minnen och val? Konsekvenserna av ens handlingar?
Sen i höstas har jag många gånger blivit uppslukad av alternativa påhittade världar som jag fått tillgång till via det fantastiska Hollywood. TV-serierna har avlöst varandra. The Hills. Ghost Whisperer. Heroes. Nu senast min stora facination av Angel (Buffys spinoff-serie. Fattar inte att jag har missat den i alla dessa år!) och istället för att gå ut och vänta på att min blivande man (Jose - från sydamerika, fantastisk kock och pratar norska) ska springa på mig under en prominad i skogen, sätter jag mig bänkad och tittar på avsnitt efter avsnitt. Trånar efter en klarare substans, ett koncept i tillvaron som man kan hålla fast vid. En anledning till varför man är här. Som om att mitt livs sanning skulle uppenbara sig hos generöst betalda halvbra skådespelarinsatser. Men det gör det sällan. Eller har snarare aldrig hänt. Istället har jag bara spenderat 40 minuter av mitt liv för att titta på någon annans fantasi.
Så slutsatsen är kanske den att det inte är något stort mystiskt öde som tagit mig till Linköping, utan bara mina fragment av minnen som gjort att jag nekat vissa val och slumpen har gjort att andra blivit borttagna från mig.
Men det verkar ju oerhört tråkigt, varför skulle jag då ha en spännande stol-formation av födelsemärken på armen?
Som när jag åkte från mitt-ute-i-ingenstans-Norge och hamnade i drama-göteborg. Eller när jag tackade nej till att vara massageassistent i England. (Staden jag skulle jobba i hade ett slott! Hallå vad var fel med mig när jag tackade nej till det?) När jag tackade nej till receptionistjobb i Sälen. Till slut hamnade jag här. Så därav min övertygelse, att varför stängde jag så många dörrar bara för att behöva hoppa genom det här fönstret, om det inte finns någon större anledning?
Redan nu börjar jag att planera vad som ska hända när maj är över. Hur sommaren ska vara? Vilken utbildning jag ska fortsätta på? Mina tankar är alltid någon annanstans. I framtiden.
I höstas när jag var ute på min cross train trip var det inte så. Jag var där jag själv bestämde (eller Anna och jag bestämde, demokrati framför allt. Eller egentligen vad tågtabellen bestämde man ahja). Min mest framåtandade tanke då var vad man skulle äta till frukost. När jag kom hem så var det svårt att komma över det där steget. Där satt man i ett höstigt Falun, utan någon framtidsplan eller vilja att göra något åt det överhuvudtaget. Så att ha någon form av idé vad man ska göra med sin tid kanske inte alltid är så dåligt, även fast man känner att vad spelar det för roll vad jag gör just nu?
En av kristendomens främsta kyrkofäder Augustinus sa såhär om tid: Igår finns egentligen inte, inte imorgon heller. Det enda som finns är Nu och det är så flyktigt att det heller inte finns. Så finns då egentligen tiden?
Jag brukar ofta tänka när en dag är över och mitt huvud invaderas av djupa tankar att "jaha, kommer jag att komma ihåg den här dagen?" och sorgligt nog är svaret på den frågan Nej.
Tror inte ens att det finns en dag som man i sin helhet kan komma ihåg. Några fina stunder där, några fantastiska möten här. Men vem är den som kan återge en enda konversation i sin helhet utan att missa något? Ändå är det just dessa erfarenheter som vi brukar säga är avgörande för oss som individer. För att vad utgör en människa om inte just dess minnen och val? Konsekvenserna av ens handlingar?
Sen i höstas har jag många gånger blivit uppslukad av alternativa påhittade världar som jag fått tillgång till via det fantastiska Hollywood. TV-serierna har avlöst varandra. The Hills. Ghost Whisperer. Heroes. Nu senast min stora facination av Angel (Buffys spinoff-serie. Fattar inte att jag har missat den i alla dessa år!) och istället för att gå ut och vänta på att min blivande man (Jose - från sydamerika, fantastisk kock och pratar norska) ska springa på mig under en prominad i skogen, sätter jag mig bänkad och tittar på avsnitt efter avsnitt. Trånar efter en klarare substans, ett koncept i tillvaron som man kan hålla fast vid. En anledning till varför man är här. Som om att mitt livs sanning skulle uppenbara sig hos generöst betalda halvbra skådespelarinsatser. Men det gör det sällan. Eller har snarare aldrig hänt. Istället har jag bara spenderat 40 minuter av mitt liv för att titta på någon annans fantasi.
Så slutsatsen är kanske den att det inte är något stort mystiskt öde som tagit mig till Linköping, utan bara mina fragment av minnen som gjort att jag nekat vissa val och slumpen har gjort att andra blivit borttagna från mig.
Men det verkar ju oerhört tråkigt, varför skulle jag då ha en spännande stol-formation av födelsemärken på armen?
1 comment:
Gabbis ditt lilla mongo! Den enda quoten man kan leva efter är Olaus Petris: "Ganska så gräsligt det var." Om Stockholms blodbad. Det är lustigt och lite tragikomiskt samtidigt och man ska inte tänka så mycket för då dör hjärnan (för kvinnor iaf) har jag hört.
Post a Comment