Stockholm och jag

I helgen flydde jag mitt akademiska liv för huvudstaden.
Malin hade vågat sig på att ta hand om min lilla arma själ ända från fredag till söndag.
Av någon anledning så känns det inte som att jag och Stockholm ligger på samma nivå, utan när jag steg av bussen (efter att förövrigt trott att min väska var stulen av någon i Nyköping) så gömde jag mig snabbt som tusan bakom mina solglasögon och gick på Malin-jakt.

En av anledningarna till att jag upplever Stockholm som lite obehagligt är alla människor som man kan observera. När jag sätter mig ner, varsomhelst, blir mina ögon stora lika fokuserade som thetrumanshow-kameror och mina öron som påverkade av mormors hörapparater. Jag hör allt, jag ser allt och jag försvinner bara iväg i min fantastiska lek: gissa-den-här-personens-liv. Problemet är att i Stockholm går de 17 steg snabbare än alla andra i världen, vilket gör att jag bara uppfattar en bråkdel av deras kommentarer. När jag och Malin väl sätter oss ner på pendeln ut till Tullinge så är det istället så mycket intressant folk som pratar högt i mobiltelefonen eller som skriker obscena saker utöver tåget att jag inte kan bestämma mig för vilken jag ska stirra upp.

Under fredagskvällen inser jag och Malin att vi äntligen har en gemensam grund - nämligen musiken - och vi slänger snabbt som attan ihop den fantastiska låten Slutstation: Beduintält. Så håll utkik efter vårt nya fantastiska band "hey men" i sommar!
I alla fall. Lördagen går av stapeln och vi besöker Livrustkammaren för att leta efter kulhål i Gustav Adolfs gigantiska byxor. Detta följs upp med en solkvart nere vid vattnet och sedan den obligatoriska malin-vill-dricka-kaffe-och-gabbis-dricker-varm-choklad-för-att-kaffe-aldrig-kommer-att-vara-hennes-grej-oavsett-hur-mycket-malin-än-hotar-henne-stunden. Vi hittar ett sjukt schysst fik i gamla stan och vi får fantastiska platser med en fotölj som hade fjädring som en hoppmatta! Folk cirkulerade varv efter varv och trånade efter våra platser. Kvällen rundades av hemma hos Daniel och Melodifestivalen. När vi väl sitter på bussen så har jag ändå kommit över obehaget som jag känt för stockholm och uttalar de förbjudna orden:
-Tänk vad kul det var att komma hit!
Ja och det skulle jag ju aldrig sagt för att då knackade karma snabbt på dörren. På pendeltåget hamnar Malin bredvid två fulla transvestiter. En av dem tittar uppmanade på Malin och ropar ut i förtvivlan: AM I BEAUTIFUL?
Själv får jag sällskapa med en full vanlig kvinna som sminkar sig hysteriskt och när jag väl tittar upp från mina försök att inte titta någonstans så säger hon:
- JAHA DU HAR TAGIT STÄLLNING?! och syftar då på min palestinasjal.
Den dramatiska avslutningen kommer vid centralstationen då Malin blivit highfiveslagen upprepade gånger och min kvinna ropar att man inte kan ta ställning om man är nordbo!

Ja det kanske inte är en av anledningarna, utan just av den anledningen som jag och stockholm alltid kommer lite på tvären med varandra. Jag är en hysterisk titta-på-allt-människa men om man ska komma därifrån med något i behåll så är det bäst att man inte tittar på något alls utan stirrar blint på ens fötter (nog för att jag har nya snygga pjux) men vad skulle livet vara om jag inte fick lista ut om paret bredvid mig var förlovade och nyinflyttade eller inte?
Antagligen lite mindre creepy.

(Bilder: Hey men´s debut! Gabbis dansar och ler OCH sjunger, Malin spelar gitarr och glassar)