Återvända

När jag fort som fasiken fick packa ihop alla mina saker för att hoppa från ett tåg till det nya som skulle gå till Falun, så borde jag nästan ha anat hur de närmsta dagarna skulle utvecklas.
Sen jag anlände till dalarna på torsdagskvällen har allting flytit på i en hystiersk rytm.
Familj har brutits av med vänner som lett till fest som övergått till morgontelefonsamtal som fortlöpt i varierande aktiviteter runt om hela Falun.
Nog för att det kan vara ganska underhållande att vara sjukligt aktiverad, så är jag ovan. Större social kontakt än en busringning på dörren klockan fyra på morgonen är jag liksom inte van vid.

Mitt upp i allt det här så kommer de suspekta tankarna kring Falun tillbaka.
Med tanke på de senaste tre årens flackande från stad till stad, land till land, så räknas den här staden alltid som mitt hem i teorin, även fast det inte kan anses sant i praktiken.
Det är ju inte bara jag som återvänder kring familjehögtiderna utan så gör ju alla andra bortflyttade. Alla kommer vi hem under några hysteriska dagar för att äta mormors köttbullar på dagen och för att på kvällen dricka öl med vännerna. Vi avverkar någon formalia om livet som är - samtidigt som vi försöker återgå till livet som var innan allting begav sig. Vilket sällan fungerar.
Vännernas namn är samma som förut, Falun är nästintill oförändrad, ändå är allting så annorlunda.
Hur mycket man än försöker kan man inte återgå till den man var när man bodde här. Därför känns allting lite avigt. På ett sätt känns allting så tryggt och vetskapen att en ölkompis till lördagskvällen bara finns ett samtal bort gör att man aldrig känner sig ensam ute i den stora världen, på ett annat sätt så känns det som att man har på sig en för liten tröja som inte längre passar oavsett hur mycket man försöker krångla sig i den.
Jag har börjat tänka på vad som hade hänt om jag stannat kvar. Inte varit så rastlös i själen, utan bara anamma den man var och stayed put. Kanske hade jag varit gift med ett barn eller så hade jag döpt om mig till Siv och haft ett träben. Sådana där spekulationer är ju omöjliga att svara på. Frågan är väl egentligen varför jag känner ett behov av att försöka hitta ett svar på den melankoliska obesvarbara frågeställningen.

Att återvända är lite som att läsa var femte mening i en bok, man fattar konceptet men man har egentligen noll koll. Känslan som jag kanske förnimmer när jag kommer tillbaka är den här givna platsen att vara och det är det här jag har tackat nej till - för att vadå egentligen? Samtidigt så kan jag inte vara här. Hösten i Falun höll på att äta upp mig innefrån. Så var hör man hemma? Både i praktiken och i teorin?
Det är inte som jag så gärna vill tro, att tiden står still i Falun och att när jag kommer tillbaka så ska allting vara detsamma. Det är kanske därför allting blir så hysterisk när man kommer hem - man försöker hinna ifatt de som förflutit här - men jag har ändå en känsla av att man aldrig kommer ikapp. Ironin är väl antagligen att man inte ens springer åt rätt håll.