I fredags hade jag då bestämt mig för att jag inte längre kunde blunda för det faktum att om jag ville titelera mig själv som husmanskostens moder så fick jag lov att införskaffa mig en ungsform. Hurtig som jag var den där dagen begav jag mig ut i stormen (ja uppenbarligen var det storm och det fick jag höra på radio när jag var ute och "sprang" i skogen. "Varning varning, var inte nära träd, det är storm på g") mot Ikea.
Ikea är för mig det lyxigaste som finns. När man var liten utspelade sig följande senario:
Mamma: Idag ska vi göra något JÄTTEROLIGT!
Gabbis: JAA! (Hoppar upp och ner)
Mamma: Ikea, här kommer vi!
Så fick man sätta sig i lilla svenssonbilen och ta en utflykt till Gävle och det fantastiska Ikea.
Ytterligare en ikeaärettparadis-historia är hämtad från när jag bodde i England och insåg att all mat som england inte hade förstånd att införskaffa, fanns på Ikea. Jag inrättade Sverigedagar då jag gick till Ikea och åt köttbullar och korv och skrattade åt svenska namn på möblerna. Det var tider det. Så därför är jag högst indoktrinerad i den svenska konsumentkulturen (min pappa bodde ju vid Gekås ett tag, men det är en annan köphysterihistoria).
I alla fall, jag avverkade Ikea på en rekordtid av en timme och köpte bara två saker jag egentligen inte skulle ha. Efter det så begav jag mig till Ica för att storhandla.
Egentligen behövde jag inte storhandla eftersom jag är EN person och att köpa en mjölk och en limpa i teorin innebär att man är matstadgad i en vecka framöver, men det där har jag inte riktigt lärt mig än. När jag kommer in i en mataffär blir jag som galen och förblindad och i något fåfångt behov av vuxenpoäng halar jag fram en femma och skaffar mig en vagn. (Den här vagnen hatar jag ju efter fem sekunder för att note to self, ingen i sitt rätta förstånd åker och handlar en fredagseftermiddag för att då måste man slåss med alla barnföräldrar i Linköpings kommun). Jag glider i alla fall fram och tänker att ja svamp måste jag nog ha lite mer även fast jag vet att hemma finns det redan ett kilo som är på mögelgränsen och en till lök kan ju aldrig skada. Mjölk. Lika bra att köpa tre liter så att jag har hemma. Yogurt vill jag också ha. Två sorter så att jag kan välja. Och kräm. Och cornflakes. Snabbt fylls min lilla vagn och jag känner hur den börjar luta åt ena hållet och i mitt undermedvetande så förstår jag att det här aldrig kommer att sluta som det borde. När jag lämnat kassan och vagnen bakom mig och går ut i stormen så måste jag tillämpa min nya strategi för att orka ta mig till busshållsplatsen. Två vanliga steg, småspring femton. Släpp kassarna och svära för att ens armar efter den här processen kommer att vara abnormalt långa och folk kommer att missta mig för någon form av nedandertalare. Åka buss med femton kassar är inte heller en hit. Samhället är helt enkelt inte anpassat för att jag som ensam student ska storhandla utan bil. Kränger mig av bussen och återgår igen till min tresteg-femtonspringa-svära-procedur.
Vad är det egentligen för fel på mig? Av vilken anledning tror jag att jag tjänar multum på att köpa ett makaronpaket extra, istället för att småhandla i Ryds centrum? Varför lär jag mig aldrig att jag egentligen inte har något instant behov av fem liter jos (ja sant, två liter äpple och två liter apelsin och en tropisk - för att man vet aldrig vad man vill ha) och en festis!
Ahja jag lyckas iaf ta mig in till mitt kylskåp och inser att jag måste kasta bort hälften av alla grönsaker och min leverpastej eftersom datumet har gått ut, blir lite ledsen över min minskade tillgång till pålägg och direkt dyker en tanke upp;
"Jag kanske kan gå och handla"
1 comment:
du är ju knasig.
Post a Comment