En resa tillbaka till Kent.

Min syster Rebecka har kommit på besök och i en fin jullklapp så fick jag en biljett
till kentkonserten som var idag här i Linköping.
Becka som, till skillnad från mig, är en hysteriskt erfaren konsertmänniska begav sig redan vid tretiden ner för att ställa sig i kö. Jag spenderade istället min tid med att försöka att bli intellektuell, lunkade sedan omkring och led av paltkoma, innan jag runt en timme före insläpp drar mig ner för att joina henne i kön.
Jag bävar för att jag ska frysa ihjäl under dom hela FYRTIO minuter som jag måste stå utomhus. Min syster hade dock gjort ett genidrag och listat ut att man kunde bli insläppt överallt och stod därför i en kö för sig själv. Detta kändes fantastiskt bra eftersom min moral även hämmar mig i att tränga mig före 16åringar som campat sen tre på natten.

För att 16åringar är det som har samlats utanför konserthuset och vansinniga rop från de längs fram om att sluta trängas besvaras med bu-körer från de lite längre bak. Min syster som har som ambition att stå längst fram under spelningen lassar över alla sina kläder och tillbehör på mig för att jag ska kunna gå till gardroben. Spänningen ökar. Dörren öppnas. Rebecka försvinner snabbt ur periferin och jag lunkar med mina för tillfället mogna steg fram till garderoben. Under tiden blir en tjej nekad att gå genom en viss dörr. Hon slänger sig på marken i förtvivlan och slår med båda händerna i golvet. Mina 21-åriga ögon spärras upp och funderar vart samhället är på väg någonstans?

Första gången jag såg kent live var i Säter på Kalas. Jag var nog också runt 15-16 som uppenbarligen verkar vara den populära kentåldern med tanke på medelåldern i den här skaran som endast förhöjs till 17 på grund av att jag är där. Senaste gången jag såg Kent var på stadion. Då hade jag sittplats. Jag gillar att sitta ner. Stå är inte min grej sen jag på ett dragplåsterdisco blivit nedtrampade av folk som ville ha Petters svettiga handduk. En tånagel mindre gjorde att den upplevelsen som jag fick som 13-åring kraftigt påverkade alla mina ambitioner att bli en av dom där häftiga ungdomarna som står längs fram och hoppar och stagedivar. Jag gillar att sitta lite långt bak och sjunga med lite svenssonlikt och klappa händerna i takt.

Men nu hade Becka alltså lurat i mig att det inte alls är farligt att stå där framme och trängas.
Jag hittade henne bakom en stjärt och jag slog mig ner. Bakom mig hörde man undergången närma sig i form av alla människor som fortfortfort ville ha de bästa platserna. Snart vågade man inte sitta ner utan man fick istället glatt ställa sig upp. Som vanligt hade jag hamnat bakom den längsta personen i publiken. Efter ett stackars förband, stiger Kent in på scenen och öppnar "Vy från ett luftslott". Tjejerna skriker, klungar pressar framåt, jag hamnar i någons svettiga armhåla. Så där står jag, kanske drygt en meter från ett av de få band som jag gillar. På något sätt faller ändå en underlig hinna av att jag blivit för gammal Kent, och de har kanske blivit för gamla för sig själva. Hur kul kan det vara att år ut och år in spela för en ny generation 16åringar med svart hår och stjärnor fastklistrade överallt? Den lite billiga känslan av dragplåstretdiscot lägger sig över mig.

Under hela den här tiden så är det som en maktkamp. Vem ska stå stadig med två fötter på golvet? Jag klänger mig fast i något som inte finns och hoppas att det värsta är över. Då börjar folk få för sig att det är anständigt att hoppa. Jag måste ofrivilligt ofreda långa killen framför mig. Någon bakom mig svimmar.
Jag tittar bakåt efter en flyktväg från detta kaos. Men det finns ingen. Jag börjar fundera på när det är paus så att folk kanske ska gå ut och ta en fika från något förbokat bord. Här inser jag att NEJ hur gammal är jag egentligen? Jag tycker ju inte ens om pauser, det är ett jädra kapitalistiskt humbug. Jag sväljer min påfunna mogenhet och får glatt stå kvar där i kroppsodörerna medan någon juckar mot mitt ben. På något magiskt sätt börjar ändå min omvärld att suddas ut och jag sjunger högre och högre med i texterna.
När de kommer till kevlarsjäl känner jag hur jag färdas tillbaka till Säter (konserten, inte sjukhuset) och uppenbarligen måste något av de slag jag fått i huvudet (tips för andra är också att komma ihåg att borsta sitt hår platt och fint innan man beger sig ut på sådana här tillställningar, och inte som mig lämna det tovigt och ovårdat eftersom det då väldigt gärna fastnar i folks klockor och därmed ådrar sig mulipla whip-flash-skada) och där ser jag mitt 16åriga jag. Jag kastar inte ens längre mitt ironiska öga på den indietjej som känslosamt börjat att gråta bredvid mig.
Mannen i den vita hatten ljuder ut sitt sista ackord och då har jag redan färdats tillbaka till mina nattliga promenader hem i England.

För gammal för Kent? Nej. Snarare kanske bara gammal nog att ha fina minnen till deras låtar.
Och ikväll skapades ytterligare ett.
Kent för gamla för sig själva? Nej. Att lyckas få en att glömma bort att man inte kan lyfta sin arm högre än till naveln utan att bli omformaterad till 2-d, det förtjänar respekt.
För gammal för att stå upp på en konsert? Ja.