Vad man inte gör för grannsämjan.

Eftersom samhället aldrig tillåter mig att åka utomlands det här året så förärade Malin mig med ett helgbesök. Under denna celebra visit stakade vi ut systrarnas Kallurs framtid som Malins privata snabbspringande betjänter samt funderade vad folk som gick och tittade på skidor fick alla sina kokällor ifrån. Vi testade även en massa kaffe- och varm chokladställen i Linköping och alla ligger sjukt under acceptabel standard. Vem har hört om kall varm choklad? NEJ.

Det är alltid spännande att ta med folk hem till sig, speciellt då jag var i extra stort behov av en människa som kom och tittade på min vägg och förklarade på vilket sätt mina ramar hängde i osynk, då jag själv inte kan förstå hur sådant där fungerar. (Spika kan jag, men jag läste syslöjd på högstadiet och lärde mig därför aldrig hur man gör för att det ska bli rakt om man tittar lite skelögt). I alla fall, rummet i Linköping är ju på något vis mitt första egna hem där folk faktiskt vill komma och hälsa på mig. Ytterligare en faktor som gör att jag vill visa upp mina 20 kvadratmeter är ju mina tappra inredningsförsök som suktar efter utomstående betygsättning. Så nu har vännerna fått sina besöktider och jag släpper in dem med glädje i med mitt hem, för några skräckfyllda nätter på den uppblåsbara madrassen.

Det finns bara ett problem som förstör min idyll och den är att jag bor i en liten korridor som inte är det sanitäraste av ställen. Jag är dock lycklig lottad att jag har makten över en egen dusch och toalett men kök och allrum är delat och mat behöver man äta, det går inte att diskutera. En annan frustrerande faktor är att väggarna är gjorde av det tunnaste materialet i världshistorien. Detta har lett till att många pluggtimmar istället blivit upptagna med att lyssna på min grannes skejtrockband som gillar att spela en blink 182-sång 50000 gånger på raken.

Att ha grannar som man måste vara snäll mot är en ovanlig erfarenhet för mig i inomhuskulturens Sverige. Ett framsluddat"hej" med ögonen mot betongtrappan är vad man brukar klämma fram i all hast för att sedan låsa in sig i säkerheten i sin lägenhet. Detta blir dock oerhört mycket svårare när ens grannar hör allt man gör plus att man samsas om två spisar.
Min rumsgranne har sagt att om jag stör när han spelar med sitt band så är det bara att knacka på och säga till, men vem gör något sådant? Följande senario skulle då utspela sig:
- Hejhej
- jaha hej?
- Ni spelar så högt
- ja det gör man i ett band
- SLUTA med det!
Två timmar senare kommer det sitta en skylt på min dörr om förslag var jag kan flytta.

Igår bad en av killarna om ursäkt för att han lämnat sin disk i diskhon i en veckas tid.
- Oh, säger jag med mitt trevligaste leende och rycker lite på axlarna, det gör ABSOLUT ingenting för mig. Vilket självklart inte är sant, jag har nämligen otalet gånger beklagat mig i en liten klagovisa som var lika lång som en uppsats för min syster.

Igår var det då dags för ett annat påhitt från mina grannar, nämligen en spexig korridorsfest.
Åh HU sa jag och Malin och flydde fältet med att gå på bio. När vi kom hem hade alla försvunnit vidare till andra spännande ställen och jag och Malin trippade glatt och obesvärat runt alla fläckar som man fastnade i och var ganska upplyfta över att man kunde göra kvällsfika ifred utan att någon kom och försökte sig på någon förkonstlad trevlighet.

Friden avbröts dock klockan fyra på morgonen när någon lutat sig mot min ringklocka i fem minuter.
Malin - Åh vad det här är hemskt!
Jag - Jag vet, asjobbigt!
Malin - Vem är det som ska dö! Kom hit!
Detta följdes av skrik och störiga rop till arla timma och ledde till att detta blogginlägg blev verklighet.

Ett annat fenomen som jag heller inte förstått mig på är när någons dörr är öppen. Jag känner inte dom här människorna, vad ska man göra när en dörr är öppen? Ska man titta in och säga hallihallå eller ska man göra gamla vanliga stirra ner i golvet-grejen?
Jag har lutat mig åt det senare då enda gången jag försökt säga hej till den med öppen dörr stod i en handduk nyutkommen från duschen.
En del säger kanske att ja men sådant är studentlivet och trevliga människor dom går på korridorsfester och bryr sig inte om ofriviliga nakensyner av sina grannar, men jag resonerar såhär att om jag lägger en tredjedel av min inkomst på mitt boende så borde jag kunna få ställa följande krav:
1. Beskydd från ofrivilligt skådad nakenhet
2. Kunna laga mat utan att vara rädd för ko och klöv-sjukan.
3. Sova en hel natt utan att någon underhåller sig med plinga-på-gabbis-dörrklocka-så-många-gånger-du-kan-leken.

Det kanske varit lättare om man var 19 år och var salig över att bara ha flyttat hemifrån. Nu däremot har jag blivit äldre och torr och känner inget direkt överseende med att det finns spår av en spya ovanför soffan i allrummet, inte heller hoppar jag upp och ner över att man inte ens kan lägga en macka på någon yta i hela köket eftersom en granne inte blivit uppfostrad att torka upp efter sig. Åh, kanske ni tänker nu, varför är har Gabriella blivit så tråkig och stuck-up och därmed förtjänar epitet mongot i A15. Renlighet är överskattat och varför kan hon inte bara ta allt med en klackspark.Till er säger jag: bjud in era grannar i er lägenhet klockan fyra på morgonen, låt dem snuska ner allt som du behöver och störa er under bästa läsa-kurslitteratur-tid och återkom sen. Nej det är kanske inte så roligt som ni vill framskina att det är.