The teenage years

Malin and I were once again talking about embarassing things and obviously we started talking about our teenage years and what we wrote in our diaries. I recollect specifically one submission.

When I was younger, I used to hang out with my cousins quite alot. Often, their cousins (which Im not related to, VERY IMPORTANT POINT TO THIS STORY) was with us as well.
The summer I turned 13 I was madly in love with my cousins cousin ( ONCE AGAIN; WE WERE NOT RELATED, THIS IS NOT AN INCEST STORY!) which we can call Erik.

From the diary (well sort of, since I dont have it with me in Malta, but this is how I remember it):
" We were going out for a swim, but I didnt have any swim wear. I borrowed someone elses, and I have to say, my boobs looked great in them! They were very big! As we came to the beach, my youngest cousin asked Erik if he wanted to be my boyfriend. He took a glance at my breasts and said "Yes". I dont know why, but I chickened out and screamed to his face: I WAS JUST JOKING! You know, before he could say that to me!"
Sadly, after this summer, we started a new school, and he became one of the cool ones, and I was obviously the geek and outcast.He ignnored the fact that he even knew me and my little teenage heart was forever broken. I didnt speak with him, he didnt look at my boobies UNTIL! I met him in a pub a couple of years ago.

He came up to me, with quite a flirty smile on his face and said:
- Hey, didnt you used to be my girlfriend when we were younger?
I stared at him, this now probably nice boy that had treated my teenage self so bad! I answered:
- No, that was just a joke.

And that, my friends, is what we call TEENAGE REVENGE! Booya! (also, we call it close-to-incest-experience).
The boy in this picture has nothing to do with this story, but this is taken when I was 17 years old.

Embarassments

My friend Malin and I were talking the other day about things that all of a sudden creeps into your head. Those things are often embarassing memories, situations or feelings that you thought that you had forgot all about, but from nowhere rises to the surface, like a deadly shark attack! Your body always shiver with uncomfort and a sense of that you need to escape this situation FAST follows, but the problem is that it can sometimes be problamatic to get away from your own train of thoughts.

I often deal with these situations by banging my head really hard with my fist, saying loud and clear "NO GABBIS!". My strategy is simply to teach my brain that if it ever tries to recreat embarassing moments, it will be punished!
Malin on the other hand, deal with this in a more peaceful way, by singing LA LA LAAAAA! Which, unfortunaly, can create new embarassing memories, since walking around like you are on a Sound of Music-set, isnt always looked upon like a sign of mental health. Neither is banging your head with your fist, screaming out your name, come to think about it.

The most interesting thing is that it doesnt matter how old those memories are or that you even knew that they excisted, they dont even have to be that embarassing, the feeling of discomfort is still very manifestable.

I have one specific memory from when I was about 8 or 9 years old. In school, every friday we had like 30 minutes when a group of pupils had arranged something special for the class. I had gathered my whole class in the assemble room, for some singing. Ofcourse, since I since I was young liked being in the center of everything, I was the choirmaster. It should be added, that I didnt know anything about being a chorimaster, since I was 8-9 years old! All of a sudden, I point to one guy and yelled out, stomping my feet to the music: YOU! SING SOLO!
Everybody went quiet, except the guy who bravely started to sing by himself. So long, so good.

But since I actually had no idea what the term "solo" meant, I started to give everybody who wasnt singing an evil stare. WHY ARE YOU NOT SINING! I cried out in that high pitch voice that only mentally insane children can do. DONT YOU LIKE ME, WHY ARE YOU NOT SINGING! SING! SING! Everybody looked really uncomfterable and started to sing. HIGHER! HIGHER! I screamed from the top of my lungs! EVERYBODY SING HIGHER, AND YOU (I pointed to the solo guy again) YOU SING SOLO HIGHER WITH EVEYBODY ELSE!

Thankfully, I have not been a choirmaster since. I say thankfully, since if I had been allowed to do that again, imagine how many times a day I would have to beat myself up!

En felande länk

Vi är i full gång med att planera vår C-uppsats. C-uppsats är lika med grunden till framtida jobb, framgångsrik karriär, akademisk merit. Alltså allt jag jobbat för de senaste tre åren. Det finns ett akademiskt bloggforum där studenter kan ställa sina frågor till doktorander, som en hjälp på vägen. Fantastisk tänkte jag och fyllde i ett litet forumlär och skickade en fråga till detta högst vetenskapliga forum där statsvetare sitter och gottar sig i ord som europeisering, välfärdsmodeller, valdemokratiska värden etc. HELT ENKELT JÄVLIGT VETENSKAPSPRETTOCREDDIGT.

Sen idag utspelar sig följande när jag och Emili sitter framför datorn.
Emili: Åh, man tror hela tiden att man fått svar på sin fråga när man ser ditt namn, för det är blått, likt doktoranden som svarar på ens frågor.
Jag: Va, varför är mitt namn blått?
Emili: Jag vet inte, men titta här, det blir en pilhand om man drar över ditt namn.
Jag: Jasså, tryck och se vad som händer.

Helt plötsligt dyker den här sidan upp:

Två av Gabbis världar möts och där med ett knappklick blev mitt nutida jobb som telefonist även mitt framtida och min framgångsrika karriär förbytt till en ekonomisk balansgång. En akademisk merit förvärvade jag dock:

Jag är den första som misslyckats med att bibehålla en akademisk nivå vad gäller en fråga om en c-uppsats. Karma.

Kräftskräcken

Gudarna ska veta att jag inte är någon häftig människa - jag är snarare så långt ifrån bemärkelsen cool man kan komma. Sen jag fyllde 22 har jag även utvecklat ytterligare ett personlighetsdrag för att kompletera min töntimage - jag har nämligen börjat bli klantig. Inte sådär "gud-tokiga-mig-jag-glömde-att-stänga-balkongdörren"-klantig utan mer "herregud-nu snubblar-jag-och-ramlar-in-i-glasdörren-klumpig (ja det är sant, det hände igår. Turligt nog så skadades vänster knä och inte höger - som jag förövrigt skrapade upp på Riga-resan efter en felberäkning om hur långt jag kan hoppa och det ser numera ut såhär efter en nära amputationsdrama efter ett jag försökt ta hand om min stora skada själv. VARNING JÄTTEÄCKLIG BILD FÖLJER FÖR ATT BESKRIVA HUR KLUMPIG JAG ÄR PLUS ATT JAG BEHÖVER MEDKÄNSLA OCH JAG KÄNNER MIG LITE HÄFTIG ÄNDÅ. HOPPAS DET BLIR ETT ÄRR).

Told you. Skitäckligt. I alla fall. Nu har mina goda vänner bjudit in mig på kräftskiva om några veckor. Toppen tyckte jag, då har jag tid att lära mig vad fan det där går ut på! Jag har nämligen aldrig i hela mitt liv närmat mig de här vattendjuren, jag har inte ens skalat en räka! Varje år då denna falutradition börjat närma sig så har jag flytt fältet och ätit en fiskpinne istället. Men schwurp sa det, så försvann all min förberedelsetid.

Något som jag tycker är ännu mer töntigt än att snubbla är att jag som tjej inte kan göra något sådant där typiskt manligt. Som att grilla, eller fixa med motorer, eller fiska kräftor. Jag känner mig så vilse när jag hamnar i sådana där situationer, därför tyckte jag det var ganska skönt att Samuel och Fredrik skulle ta hand om de där bestyren. Sen flydde Fredrik iväg till Norge med en lastbilschaufför och när vi då på tisdagskvällen samlades för vårt veckoliga biobesök så bjuder dom in mig till att fiska kräftor. På onsdag. Alltså idag!

Inga undanflykter fungerade.
Jag ska plugga - det kan du göra på morgonen.
Jag är skadad - puh.
Jag är allergisk mot vatten - det är du inte.

I panik träffade jag den kvinna som jag vet som kan mest om mat, nämligen Malin. Vi vandrade genom faluns nattklädda gator då hon med illustrerande danser beskriver hur hela kräftprocessen går till. Uppenbarligen slänger man i rutten fisk (!) i en bur och sen så väntar man tills fem på morgonen (jag var övertygad om att den tiden inte ens fanns på morgonen) och så åker man ut och hämtar dessa vattenmonster som uppenbarligen ser ut som spindlar som vill knipsa av ens finger. Och det är inte ens början! När man ska äta dem så ska man knäcka deras ryggar och sen ska man suga ut något som kallas smöret ur deras hjärnor! Sen börjar man om igen. Allting var så förvirrande för mig så att jag bad om ett diagram.

Sen kom problem nummer två. Vad packar man till en kräftfiskenatt? Jag vet inte sådant här. Sandra - som berättade en historia om att hennes mamma trott att kräftor var röda och alla skrattade utom jag, för att röda det är dom väl? - verkade vara högst insatt i detta och sa att man skulle ha med sig ett regnställ. Undrar om det fungerar med ett paraply?

Nej alltså pinsamheter det råkar man väl ut för ibland och kan skratta åt, men jag undviker helst att sätta mig i de situationerna som jag vet kommer att gå käpprätt åt helskotta. Jag får helt enkelt låtsas att jag vet exakt vad jag pysslar med. Som när jag grillar korv på en pinne mitt i elden eller står med motorhuven öppen och hm:ar på ett manligt sätt. Jag ska se så fräsig och världsvan ut. Jag ska till och med ta upp en med händerna! Eller nja. Känns snarare som att jag ska ägna resten av natten att be till Gud om att fiskelyckan inte står oss bi så att vi inte får något endaste ett av de där hjärnslemsmonstren och att vi härmed byter kräftskivan till tacokväll. Amen!