Kräftskräcken

Gudarna ska veta att jag inte är någon häftig människa - jag är snarare så långt ifrån bemärkelsen cool man kan komma. Sen jag fyllde 22 har jag även utvecklat ytterligare ett personlighetsdrag för att kompletera min töntimage - jag har nämligen börjat bli klantig. Inte sådär "gud-tokiga-mig-jag-glömde-att-stänga-balkongdörren"-klantig utan mer "herregud-nu snubblar-jag-och-ramlar-in-i-glasdörren-klumpig (ja det är sant, det hände igår. Turligt nog så skadades vänster knä och inte höger - som jag förövrigt skrapade upp på Riga-resan efter en felberäkning om hur långt jag kan hoppa och det ser numera ut såhär efter en nära amputationsdrama efter ett jag försökt ta hand om min stora skada själv. VARNING JÄTTEÄCKLIG BILD FÖLJER FÖR ATT BESKRIVA HUR KLUMPIG JAG ÄR PLUS ATT JAG BEHÖVER MEDKÄNSLA OCH JAG KÄNNER MIG LITE HÄFTIG ÄNDÅ. HOPPAS DET BLIR ETT ÄRR).

Told you. Skitäckligt. I alla fall. Nu har mina goda vänner bjudit in mig på kräftskiva om några veckor. Toppen tyckte jag, då har jag tid att lära mig vad fan det där går ut på! Jag har nämligen aldrig i hela mitt liv närmat mig de här vattendjuren, jag har inte ens skalat en räka! Varje år då denna falutradition börjat närma sig så har jag flytt fältet och ätit en fiskpinne istället. Men schwurp sa det, så försvann all min förberedelsetid.

Något som jag tycker är ännu mer töntigt än att snubbla är att jag som tjej inte kan göra något sådant där typiskt manligt. Som att grilla, eller fixa med motorer, eller fiska kräftor. Jag känner mig så vilse när jag hamnar i sådana där situationer, därför tyckte jag det var ganska skönt att Samuel och Fredrik skulle ta hand om de där bestyren. Sen flydde Fredrik iväg till Norge med en lastbilschaufför och när vi då på tisdagskvällen samlades för vårt veckoliga biobesök så bjuder dom in mig till att fiska kräftor. På onsdag. Alltså idag!

Inga undanflykter fungerade.
Jag ska plugga - det kan du göra på morgonen.
Jag är skadad - puh.
Jag är allergisk mot vatten - det är du inte.

I panik träffade jag den kvinna som jag vet som kan mest om mat, nämligen Malin. Vi vandrade genom faluns nattklädda gator då hon med illustrerande danser beskriver hur hela kräftprocessen går till. Uppenbarligen slänger man i rutten fisk (!) i en bur och sen så väntar man tills fem på morgonen (jag var övertygad om att den tiden inte ens fanns på morgonen) och så åker man ut och hämtar dessa vattenmonster som uppenbarligen ser ut som spindlar som vill knipsa av ens finger. Och det är inte ens början! När man ska äta dem så ska man knäcka deras ryggar och sen ska man suga ut något som kallas smöret ur deras hjärnor! Sen börjar man om igen. Allting var så förvirrande för mig så att jag bad om ett diagram.

Sen kom problem nummer två. Vad packar man till en kräftfiskenatt? Jag vet inte sådant här. Sandra - som berättade en historia om att hennes mamma trott att kräftor var röda och alla skrattade utom jag, för att röda det är dom väl? - verkade vara högst insatt i detta och sa att man skulle ha med sig ett regnställ. Undrar om det fungerar med ett paraply?

Nej alltså pinsamheter det råkar man väl ut för ibland och kan skratta åt, men jag undviker helst att sätta mig i de situationerna som jag vet kommer att gå käpprätt åt helskotta. Jag får helt enkelt låtsas att jag vet exakt vad jag pysslar med. Som när jag grillar korv på en pinne mitt i elden eller står med motorhuven öppen och hm:ar på ett manligt sätt. Jag ska se så fräsig och världsvan ut. Jag ska till och med ta upp en med händerna! Eller nja. Känns snarare som att jag ska ägna resten av natten att be till Gud om att fiskelyckan inte står oss bi så att vi inte får något endaste ett av de där hjärnslemsmonstren och att vi härmed byter kräftskivan till tacokväll. Amen!