Kräftfiske - så går det egentligen till

Hur jag föreställt mig att kräftfiske skulle gå till:
Ut kommer jag, iförd ett taffligt obekvämt skinnstycke, obeväpnad, med endast mina små dvärghänder att slåss med. Mot mig kommer en slemkäftad best, vars favoritsnacks är människodelar. Hans ögon är utfällbara och han ger ut ett avgrundsvrål samtidigt som han slänger med huvudet på ett bestialiskt vis. Bakom honom ser jag hur hans kompisar lurar med röda djävulsögon. Han knipsar av min kropp till hälften och spikar sedan upp huvudet för alla att beundra i hans jaktkabinett.

Hur kräftfiske egentligen gick till:
Med gummistövlar på vadar jag ut i vattnet och augustisolen har för länge sedan smugit sig ner bakom trädtopparna. Med hjälp av en strömming påträdd på en gren (av mig kallad fiskpinne) så lockar jag fram Mr Big och Cajsa fångar snabbt upp honom. Vi fnittrar förnöjt över vår fångst.
Jag skuttar upp i båten och ger mig ut på en rofylld färd med ekan. Vi spelar Sverigespelet och dricker lite vin. Våra händer luktar fisk men det gör inget när man har trevligt sällskap. Vi sover en stund. Sen äter vi frukt till frukost. Diskar i en balja. Njuter av morgonluften.

Så vad har jag lärt mig av det här?
Nog för att jag kanske har lärt mig att man inte ska oroa sig för saker i onödan och att nya grejer faktiskt kan vara roliga och spännande, men den viktigaste kunskapen jag erövrat är ändå att: JAG ÄR HÖGST UPP PÅ NÄRINGSKEDJAN!

vs










= 1 till GABBIS 0 till NATUREN.
(Varför känner jag att karma står obehagligt bakom min rygg och bara väntar på att jag ska publicera det här inlägget? Mutationer är väl bara hittepå?).