De olympiska känslorna

Gudarna ska veta att jag inte är en känslomässig människa på det viset att tårarna flödar för vad som helst, men det finns inget som gör att jag gråter som ett barn som när jag tittar på OS.
Jag vet inte vad det är som gör att tårkanalerna börja svämma över när jag ser någon atletisk människa hoppa över en pinne, men det är något fundamentalt och djuriskt som kryper fram som legat gömt djupt inom mig.
Värst är när kommentatorerna berättar att ja, den här människan har aldrig vunnit ett olympiskt guld, utan bara kommit tvåa. Då är det som om jag känner att jag kan relatera till detta faktum. Jag har heller aldrig vunnit ett olympiskt guld!

Förvånandsvärt nog är den sport som får mig att gråta mest gång. Jag vet inte vad som gör den här idrottsgrenen till något fantastiskt, allting är egentligen bara konstigt. Man ska hela tiden ha foten i marken annars får man ett rött kort (?) och när jag tänker lite närmare på det, vem kom på den här sporten? Var det när någon var försenad till bussen och inte ville vara pinsam och springa? I alla fall tycker jag det är så fantastiskt när de här människorna kommer in på stadion och ser ut som kissnödiga svetton och alla bara ställer sig upp och jublar medan de bara fortsätter att gå och gå och gå.




Säg inte att ni inte blir lite känslomässiga när ni ser denna kvinnas kamp mot röda kort, toalettbesöksbehov och busschaufförer som inte stannar?
Frågan kvarstår ju bara hur länge den här sporten kommer att finnas kvar i olympiska sammanhang? Jag har en känsla av att det inte är den häftigaste hobbyn att komma dragandes med när man är ung.
- Så Kalle, vad gör du på fritiden?
- Jag idrottar.
- Jasså? Fotboll, hockey, innebandy?
- Nej jag går.
- Går, är det en sport? Menar du kanske stavgång?
- Nej jag går bara. Jag går väldigt väldigt väldigt snabbt. Men jag springer aldrig.

Så där har vi ytterligare kanske en anledning till varför jag gråter när jag ser denna sport utövas. Antagligen så kommer gång att vara utdöd om några år. Om inte annat så visar ju studier på att om 40 år så kommer alla amerikaner att vara feta, så då antar jag att mänskligheten glömt bort vad man ska använda benen till ändå. Jag har nog tyvärr redan gjort det i alla fall.