Mamma vill träffa José och det ska vara NU!

Häromdagen spenderade jag faktiskt den regniga dagen i tv-soffan med mamma medan vi följde alla spännande OS-händelser.

Kommentator: Spanjoren Rafael Nadal tog hem vinsten i herrarnas tennisturnering.
Mamma: Jag vet att han inte heter José, men han är ju spanjor! Han kan du ju gifta dig med.
Jag: Va? Jag vill ju ha en sydamerikan.
Mamma: Men han är ju rik!
Jag: Pratar han norska?
Mamma: Han_är_ju_rik!
Jag: Han måste ju vara halvgrek också!
Mamma: Äh, han kan säkert köpa ett hus i grekland ändå, han är ju rik!
Jag: Men vad ska vi prata om? Jag vet ju ingenting om tennis.
Mamma: RIIIIIK.

Fast vid närmare eftertanke kanske jag inte ska vara så kräsen, jag hittade häromdagen den skolväskan som jag fantiserat ihop i mitt huvud men när jag såg att den kostade 1000 kronor började tankarna vandra kring att min Spice Girls-ryggsäck som jag hade i femman kanske inte var så pjåkig ändå. Fast jag hittade inte den.

När jag var liten ville jag gifta mig med en man med mustasch eftersom varje gång jag tittade på jeopardy (mitten av 90-talet då alla såg ut som plusmannen och fråga mig inte varför jag tyckte jeopardy var så underhållande när jag var 10 år) så vann en man med mustasch. 5000 spänn var mycket pengar, hela 10 000 bugg! Då sa i och för sig mamma att jag inte skulle gifta mig bara för pengarna. Hon sa dock ingenting om att gifta sig för en väskas skull.

Idag så kom hon in och inledde dagens konversation med:
Mamma: NU HAR JAG HITTAT JOSÉ!
Han satt på planet som kraschade! Plats 9A!
Jag: Vadå överlevde han?
Mamma: JA, DET DÄR MÅSTE VARA DIN JOSÉ!

Jag har en känsla av att mamma bara letar efter en man på måfå, rik eller fattig, känd eller främling, död eller levande, det spelar ingen roll. Ska jag ta det som en hint att hon tycker att det är dags att stadga sig?