and the fight continues

Så jag anlände i måndags då till Linköping som uppenbarligen skulle vunnit matchen mot Falun. Jag började ganska snart att ifrågasätta det konstaterandet.
Problemet är väl att när jag väl är här så blir det lite knivigare för östergötland att försvara sin nyvunna titel.

Första som händer när jag stiger av tåget är att jag missar två bussar hem till slumryd med en minut och får sitta ute bredvid en spotloska och vänta. När jag väl kommer fram till studentkvarteret inser jag att allt som finns i mitt kylskåp luktar värre än mitt badrum så att det är bara till att gå och handla med alla överdimensionerade väskor på släp. I kassakön hamnade jag bakom en man som köpte kyckling (BARA KYCKLING) för 1700 kronor. Bakom mig är två barn i 2-3 års ålder som fått godis och de är galna och ska tränga sig fram och eftersom en sådan där slide eller vad fasiken det heter, är upptagen av kycklingförpackningar fick jag lov att klämma in alla saker på en hysterisk tid och småspringa ifrån butiken så att jag inte skulle bli anfallen av klaustrofobi. Dock kändes det ganska mysigt att stiga in i mitt lilla ensamma odammsugna rum, fast den känslan varade inte länge förens mina kära grannar börjar ha technodisco till fem på morgonen, men vad trodde jag?

Omänskligt trött stegar jag upp halv åtta och beger mig iväg till mina två nya kurser men lite glädje är det ändå. Skinnjackan är på och våren är kommen och uppenbarligen är min nya lärare den lustigaste mannen som någonsin gått på denna jord! Jag märkte när jag var i Falun att jag ofrivilligt utvecklat min ännu-nördigare-skämt-sida och har förgäves humoriserat Rudbecks olika slutsatser om att Sverige var det gamla Atlantis och att Täby egentligen var den grekiska mytomsbundna staden Thebe. Allting handlade bara om hur man läste bokstäver. Ja ni ser, jag tycker det där är sjukt roligt, ni sitter där och funderar vad jag svamlar om. I alla fall, min lärare, är hur kul som helst, det är som att sitta fyra timmar och titta på Norrköping Live. Här är några favoriter från gårdagen: "Ja de som levde på medeltiden gick inte runt och tänkte: hm jag tycker den här tiden jag lever på nu är ganska okej, lite medel sådär. Jag ger den en trea" och " Ja och medeltiden var inte så jävla mörk som den framställs, eller i och för sig, om man var bonde och fick pesten på sig såg det ju inte så himla ljust ut" och "utvecklingen mellan olika medium är inte så linjär som en del framställer den. Det var inte såhär VRÅÅÅL ojdå jag kan tala, låt oss skriva ner det i en bok och läsa upp det i radio och tv". Ja jag känner att kanske min första lärar-crush är på väg att utvecklas här.

På eftermiddagen fick jag celebert besök av Maria och vi åt glass och prominerade. Fast sen på kvällen blev allting mycket mer deprimerande när jag insåg att internetet hade havrerat igen och inga av mina tekniska kunskaper kunde rädda mig från denna tragedi. Plus att jag hade konstiga minnen från natten innan då jag drömt att jag hade hysteriskt långt armhålshår.
Jag la mig och läste insändarsidan "per penna" i hemmets journal. Jag somnade efter fem minuter.

Men imorse blev jag riktigt påmind om hur Linköping och kanske livet i stort är. Jag vaknade och stirrade ut i luften och insåg att idag har jag verkligen ingenting att göra förutom att kanske köpa pålägg. Då saknade jag Falun sjukt mycket med all hysteri och önskade lite att Karl XI verkligen hade gjort något spännande i främby så att jag kunde återvända och studera det lite närmare, men jag vet att det inte fungerar så. Falun vann inte för att jag hör inte hemma där längre. Det är sjukt kul att komma tillbaka men var ska jag börja om där någonstans? I mina föräldras gästrum? Linköping vinner inte heller för att var hör jag hemma här någonstans? Smygätandes en banan i studentbiblioteket? Nu lät det här sjukt dystert men det är det här jag valt. Att gå vidare, att leta efter nya saker. Jag tittar tillräckligt mycket bakåt i skolan, det är dags att titta framåt. Livet bara ligger där framför en.
För när allt kommer omkring så är nog det här bara min medeltid. Jag ger den en trea.