Singellivet

Igår åkte jag hem till mitt favoritpar Maria och Tim för hamburgare, öl och konsertutgång.
Efter mig droppade par efter par in och när det kom en ensam tjej så tänkte jag att aha - här är min singelvän - men ack vad jag misstog mig. Hennes pojkvän var sjuk.
Så där satt jag hos mina vuxna vänner +1 och även fast det var väldigt trevligt så kunde jag inte låta bli att känna mig lite misslyckad, som om jag inte kunde prestera tillräckligt bra för att ha en man att visa upp. " Ja se här, vilket bra exemplar Gabbis har tagit med sig. Välvårdad och uppfostrad. Om vi ser här från vänster sida kan vi konstatera att han har en god uppfattning om klädsel som förstärker hans höga kindben"

Kvällen var ändå trots min ensamhet väldigt gemytlig och vi begav oss iväg ut i Norrköpings nattliv. Fast när jag insett att bandet som vi skulle titta på inte förstod att man i ett rum på 20 kvadratmeter inte kan ha förstärkare för en spelning på scandinavium och att deras musik mest bestod i samma innovativa indieslinga på A-E-C-A vilket gör att de uppenbarligen ska vara sjukt creediga och älskade av alla randigaklädermänniskor, drog jag mig tillbaka till toaletterna för att återknyta med Falufolket och ringde därför till Fredrik.
Mitt i vårt samtal så bara slänger han ur sig: Ja Gabbis jag är så glad över att vi inte är tillsammans. Det finns inget mer spännande än att bli dissad för ett scenario som inte ens äger rum.

Så uppenbarligen är det så bekräftat att jag inte är parmaterial. Det kanske är något positivt ändå, jag uppskattar singellivet alldeles för mycket hoppa in i någon osjälvisk tvåsamhet. Missförstå mig inte här för att nog skulle det väl vara trevligt att ha en man vid min sida, men sådant får man inte erkänna för att då är man en desperat galning som snart internetdejtar Kurt 52 år från Nacka. Några frågetecken återstår dock för mig.
Var hittar man en pojkvän och vad gör man med honom sen när man snärjt honom?
Helst skulle jag ju vilja ha honom i garderoben och ta fram honom vid passande tillfällen, som vid yatzykvällar så att den sjätterutan kan användas och inte bli förkastad - för att vem spelar yatzy mot sig själv? Sedan måste han ju vara vansinnigt flexibel och följa med mig på alla dramatiska omkastningar som sker i mitt liv. Till råga på allt så börjar man ju bli sig till åren så att nästa kille man tar hem och presenterar för släkten är han som man ska leva med tills barnen som man får blir stora. Det krävs stora efterforskningar för att hitta min Jose och när ska man ha tid för sådant? Mellan mathandlat och tupplurerna?

Kvällen avslutades i alla fall med att jag sov på Tims och Marias soffa, och det var väl tur då att jag inte hade någon man, för att hur skulle vi fått plats i den då?