Min bild av auktioner var att man sitter med en stram frisyr och en liten pinne och nonchalant lyfter upp den (om inte ens betjänt gör det åt en) och på sin höjd nickar lite grann som att man egentligen inte bryr sig om man får den där saken man spanat på sedan 1995. I verkligheten är det sjukt läskigt att ens ha armar på en auktion. Man vågar knappt titta på den som leder auktionen för att då kanske man helt plötsligt har ropat hem den där fula 80-talskopparhushållsvärmare för 5000 kronor. När vi väl skulle ropa in vårt köksbord med fyra stolar som vi sneglat på var det dock andra bullar. Jag ställde mig upp och stirrade ut alla i rummet (så att de kunde se min köttabstinensblick) så att ingen vågade bjuda över oss. Vi kammade hem köksmöblerna för 100 spännisar.
Jag kände mig dock som en dålig människa som gottade mig åt folks misslyckanden, där de förlorade sina saker till snåla giriga gamar. Ända tills jag såg den här skylten utanför auktionssalen:
"Idag välkomnas alla skuldsatta att köpa tillbaka sina saker".
Ja, så att då var det ju i alla fall rättvist. Och folk säger att kronofogden är inhuman.
No comments:
Post a Comment