Veckans historielektion

Historiaberättelse nr 1: Upptäckten av den nya världen.
På jakt efter en handelsväg till Asien upptäcker Cristoffer Colombus amerikanska kontinenten - det visste han ju inte själv utan tyckte att han hittade en asbra väg till Indien. Han beskriver det som paradiset på jorden med vänligt sinnade människor som lever i harmoni med varandra.

Toppen, tänkte européerna, obeväpnade människor som uppenbarligen har enorma tillgångar till guld och silver, vi åker dit!
Äventyrslystna sjöfarare tar sig över atlanten och historien berättar hur inkaindianerna vänligt tar emot dessa genom att ge gåvor till främlingarna i form av heliga oskulder. De främmande djuren, fick även de en varsin orörd kvinna, de åt ju majs så var det inte så att hästar var en konstig form av europeiska människor?
Kulturmötet är spännande. En katolsk präst proklamerar att påven delat upp deras rike mellan Spanien och Portugal genom att dra några streck på kartan. Indianen respons:

Var han full den här påvekillen när han hittade på det där vansinnet?
Religionen blev sjävklart ett problem. När inkakungen inte kunde läsa den latinska bibeln förklarar prästen, som påstår att hans kung är homie med den enda sanna och riktiga guden, att indianerna är okristna barbarer som ska dödas.
Någon större militär insats behövdes dock inte eftersom typ alla indianer dog av sjukdomarna som europeerna tog med sig. Inkafolket ska dock inte vara bittra, för att vid sidan av kaffebönor, potatis och tobak tog Columbus besättning även med sig syfilis.
6 år tog det för sjukdomen att sprida sig genom Europa. Så skrattar bäst som skrattar sist kanske?

En förklaring till varför jag inte anser att historia är tråkigt.