Raggare är vi allihopa

Idag var det mösspåtagning och eftersom jag för tillfället har hysterisk åldernoja så blev det inte bättre att inse att man inte kände igen en endaste själ (förutom min kusin och Eva) bland de glada ungdomarna som vandrade rännstenen fram. Tre år har passerat sedan min egen studentdag och det är inte utan viss melankoli man inser att man kanske inte har utnyttjat all tid till max.

Inte blev det bättre heller då jag kom hem och tristessen infann sig. Jag kände att här behövdes livsomvälvande saker hända snarast! Det vill säga att städa rummet gick fetbort (det är väldigt mystiskt, det går så snabbt att stöka ner det här gästrummet jag har blivit tilldelad) och därför blev jag väldans nöjd när min morbrors tjej, Anna, frågade om vi (jag, hon och min 17-åriga kusin Paula) inte skulle ut på faluraggarrunda och spana studenter.

En förklaring kanske behövs till varför denna idé var så fantastisk (ja alltså förutom att det var den enda förslaget på underhållning som jag fick). Eftersom jag har raggargener i blodet (min pappa var Ronny och jag antar väl då att min mamma var Ragge och därför så måste jag acceptera min bakgrund någon gång) så tillhör det min natur att cruisa runt i Falu Stad.
En hel lista med spännande safarimoment dök upp. 19 studentmössklädda personer, två alkoholister och en fet hund. Livet var helt enkelt på topp. I alla fall för mig och Anna. Paula däremot hade visst inte införstått sig i vad man gjorde på en krusarrunda utan försökte större delen av tiden kura ihop sig och hoppas att hon skulle vakna upp från denna mardröm. Det gjorde hon inte, däremot dokumenterade jag istället allt till henne så att hon aldrig ska glömma bort hur roligt vi hade ikväll:

Så nu, nyhemkommen, känner jag att mitt liv återigen är på rätt väg, då denna kväll utnyttjats till max. Jag hoppas att Paula känner likadant.