Jag och kinas mat

Igår åt jag sushi för första gången i mitt liv. För alla belevade storstadsmänniskor kan detta komma som en chock - men jag har aldrig riktigt trott att kombinationen ris, rå fisk och lite mer ris skulle tilltala mina smaklökar. Efter att ha testat igår kan jag konstatera att det inte riktigt var så hemskt som jag trodde, men detta är på en relativ skala där all mat i kina är halvdan och oftast liknar kanderade kroppsdelar.

Eftersom vårt kök är högst underutrustat och att handla i affären är dyrare än att äta på restaurang - äter vi oftast ute. Vilket kan låta som lyx, men är ett jävla bestyr. Jag skulle fan kunna offra min högra hand - som jag gillar väldigt väldigt väldigt mycket -för en potatis just nu. För det första, i Kina vet man inte vad salt är. För det andra handlar all kinas mat om ris. Det är ris med en köttbit man äter, inte tvärtom. För det tredje brukar alternativen på mat se ut ungefär såhär:

En kopp gris?


Eller varför inte en torkad köttmatta?


Eller ett griljerat ankhuvud kanske?


Så ja, på denna relativa skala så var sushi inte så hemskt som jag tänkt.

Sjukvårdsupplysningen

Vill ni veta hur det är att vara sjuk i Kina? Vill ni få reda på informationen på ett högst krystat sätt med en kvinna som försöker dölja att hon inte duschat idag med en tofs? Då har ni kommit alldeles rätt, kvällen videoblogg innehåller allt detta och kanske till och med ett ögonblick där jag fokuserar lite för mycket på att någon har skrivit till mig på facebookchatten. Varsågoda, söndagens bästa, mesta och högst informativa underhållning!

Kinas arbetsmarknad

Att ett land 1,3 miljarder människor har en sådan hög tillväxt är ganska fascinerande. Nu vet jag inte riktigt hur arbetslöshetssifforna ser ut i Kina, men min erfarenhet hittills är att de måste vara låga. Inte bara pga den stadiga BNP-siffran, utan även för att människor överallt utför de mest fascinerande jobben.

Här tillexempel. Jag sitter på Kinas motsvarighet till KTB, och var femte meter står en skylt: Quiet Area, Please be considerate. Ändå har någon liten stackare blivit anställd att stå i denna zon med en liten spade där det står please be quiet.

Fast så synd om honom är det antagligen inte, med all sannolikhet tjänar han bättre än jag gör på mitt taxijobb. Mindre skrikande människor behöver han hantera också, för om någon skulle ha några klagomål att ropa ut, är det bara för honom att vifta med sin spade.

Ett helt vanligt inlägg

Tanken med min blogg är ju egentligen att den skall vara lustig och lite underhållande med många ordvitsar. Nu när den är i Hong Kong-format blir den ju istället lite mer av en resedagbok. Så ni får stå ut med prettoinlägg och bilder som jag lägger upp bara för att göra folk avundsjuka. Här är en uppdatering om vad som har hänt sedan vi kom.

Här är vi utanför vårt hem, första kvällen - även känd som sibirsknatten. När vi på morgonen gick och frågade om det fanns något sätt att göra rummet varmare än de ca 12 graderna tittade de förundrat på oss och sa ett långsamt "nooo?"








Jag och Annika chillaxar i storstaden som bara häftiga människor kan göra.











Här ser vi att jag äntligen bemästrat konsten att äta med pinnar. Och ser ni, jag äter ris! Och jag dog inte. Fast det märkligaste jag ätit hittills var friterad bläckfisk och det var gott!





Och vi har skaffat oss en vän. Danna heter hon.














Eftersom vi igår var på en gratis all you can drink för tjejer så är min informativa förmåga inte på topp, så jag bestämmer nu att jag inte behöver något bra avslut. Tjing-tjong så länge!

Framme

Jag och Annika (min kära reskamrat) lever! Och är i Hong Kong. Resan gick finfint, vi hade en varsin fantastisk skärm med allt en vanlig liten resenär kan önska sig. Jag hade även en fet man som tog allt armstöd som resgranne. Detta var inte lika önskvärt, men antagligen ett sätt för karma att utjämna resupplevelsen.

Väl framme i Hong Kong tog vi oss till vårt rum. Iklädda 3 par byxor, 4 tröjor, 2 par strumpor försökte jag och Annika att sova utan täcken i rummet som hade en temperatur på cirkus 12 grader . Här en dokumentation av detta:


Det hela slutade med att vi fick sova i samma säng för att bibehålla livet. I morse tinade vi upp oss genom att använda hårtorken.

Tjing-Tjong så länge!

Ping Pong

Ni som har följt min blogg eller varit närheten av mitt liv har knappast kunna undgå sökandet efter min drömman Jose. Det finns dock ett sidospår av denna historia som inte så många vet om.

En gång i ungdomens dagar jobbade jag uppe i fjällkyrkan, det var även under denna tid som tanken om Jose började formuleras. Bosse, prästen, tyckte dock att min drömman lät som en galen fantasi och berättade för mig att han pratat med Gud, och att jag snarare skulle bli ihop med en nordkines vid namnet Ping Pong. Då kan ni förstå den lycka som tillkom honom när han fick höra att jag i en hel termin skulle befinna mig i Kina. Han är nu fullt övertygad om att hans profetia skall gå i uppfyllelse.

Jag är dock lite mer skeptisk och frågade Bosse hur jag skulle kunna urskilja framtida Ping Pong Larsson, och fick imorse ett sms till svar följande beskrivning:

1,85 lång, hästsvans och en kniv hängande på vänster sida. Enormt duktig på datorer och född i bergen i norra Kina.

Jag skulle ju vilja påstå att hans beskrivning av Ping Pong ungefär är lika galen som min om Jose, dock får jag nog ge honom lite mer tillit eftersom han ändå pratat med Gud om detta.

Födelsedagstraditioner

Födelsedagen symboliserar något oerhört speciellt för mig, vilket gör min släkt konfunderad. Ska man verkligen ha kalas efter 6 års ålder? Kan man verkligen bjuda in folk när man fyller ojämnt? (Alltså för mig är 22 så jämt som det kan bli). Svenskarna är lite mjäkiga i mitt tycke när det gäller att slå på den stora happy-birthdaytrumman.
Ett tag tänkte jag att jag kanske borde konventera till dansk-ismen. Alltså bli dansk.

Jag läste att danskarna firar vilken ojämn födelsedag som helst med buller och bång, utan att knussla. Jag ändrade mig dock snabbt när jag fick veta att det fanns en speciell tradition på 25-årsdagen, nämligen att om man inte gift sig än har vännerna rätt att hälla kanel över födelsedagsbarnet!
Inte heller vill jag bli kines där uppenbarligen man stiger i ålder obekvämt snabbt för min åldersnoja. "Det traditionella Kinesiska sättet att räkna ålder skiljer sig från det västerländska. I Kina räknar man den första dagen i det kinesiska nyåret i månkalendern som startpunkten för ett nytt år. Det spelar ingen roll i vilken månad ett barn föds så är barnet ett år. Och ytterligare ett år läggs till åldern så snart det nya året har börjat. Så vad som kan verka förvirrande för en västerlänning är att ett barn är två år gammal, även om det egentligen är två dagar, eller t.o.m bara två timmar gammal! Detta är möjligt om barnet har fötts under den sista dagen, eller timmen av det föregående året!"

Värst vore nog att ha skådat Gud. Det är säkert trevligt på alla andra sätt, men Jehovas vittnen firar inte ens födelsedagar! Eller någon annan högtidsdag som de anser vara obibliska, den enda dagen dom kan spexa till det lite på är när de åminner Jesus dödsdag. Känns obehagligt bakvänt för min smak.

Men jag ska inte sitta här på min lilla häst, för att fram till 300-talet så ansåg kristendomen födelsedagen som en hednisk sedvänja som inte skulle utövas eftersom det "eggade Gud till svartsjuka".

Så efter mycket om och men kanske det är bäst att vara den konstiga blivande 22-åringen som bjuder på bullar och saft. Jag får i alla fall fira min födelsedag! Hoppas inte Gud blir avundsjuk på det.