Ensambio

Jag är precis hemkommen från att ha varit på ensambio och sett "Män som hatar kvinnor". Ensambio är bland det bästa jag vet. När jag bodde i England och jobbade 60 timmar i veckan brukade jag unna mig med att gå till den stora biografen typ en gång i veckan och leva mig in i en helt annan värld. Eftersom jag gick själv så kunde jag välja film efter eget tycke, köpa hutlöst mycket smågodis utan att behöva bjuda med mig med någon och eftersom jag ofta gick obskyra tider då jag vanligtvis jobbade då andra människor levde så var jag praktiskt tagit själv i salongen.
Ensambio var helt enkelt en paus från allt.

Nu har jag tagit med mig den här ensambio-traditionen hit till Sverige och jag blir lika exalterad varje gång jag ska få gå och sen en film. Man behöver inte ha meningslösa efterbio-konservationer som alltid går till på samma sätt.
- Jaaaha vad tyckte ni om filmen då?
- Joo, den var väl bra.
- Ja, men inte lika bra som boken.
- Nej.
[Tystnad]

Dock har jag märkt nu att ensambio inte fungerar på samma sätt i Sverige såsom i England. I Sverige har jag en förmåga att hamna mellan två par, varav det ena paret sitter och grovhånglar under hälften av filmen för att sedan övergå till något som antagligen inte är lagligt i Sverige, medan de andra paret skall analysera och diskutera filmen innan den tagit slut. Idag satt jag bredvid en kvinna som ville spekulera om allt. "Är hennes mamma blind? - Nej men oj, hon sitter visst bara i rullstol". "Men guuud vilket plufsigt hår hon har!". "Men aj vad ont det gör när man blir skjuten!".

Så det här inlägget är egentligen bara en mental note till mig själv (synd om du orkat läsa allt det här svamlet att få veta det såhär på sluttampen). Ensambio i Sverige innebär bara att jag går dit ensam, andra människor hänger visst också i biosalongen.

Överdriven alkoholkultur i England?

Nej den vet jag ingenting om.

Att bo i London

Jessbox, då var jag hemkommen från det glada London. Eftersom jag och Cajsa är två riktiga storstadskvinnor ville vi inte försöka leva som några turister utan vi slog slag i saken och anammade lev-i-ett-sunket-rum-traditionen som är en lag för alla som prövar lyckan i Storbritannien

Hör bara här hur vi har ansträngt oss för att verkligen bo som riktiga London-människor:

1. Vi bodde inte i Notting Hill som vi har sagt till alla, vi bodde i "närheten" av Notting Hill, det vill säga att avståndet var att jämföra med Abisko - Malmö.

2. Vi bodde i våningen som Gud glömde. De hade satt dit en låtsastrapp till den "fjärde" våningen som egentligen var vinden. Men vi var glada att vi i alla fall fick lite motion när vi kom hemramlande på kvällskvisten. Toppentoppen.

3. Vi bodde i ett sparsamt möblerat rum. Bilden visar den trevliga sidan av rummet, den andra bestod av en låda som egentligen var en dusch. Jag sov i överslafen. Den hade däremot ingen påhittad trappa vilket ledde till att varje gång jag skulle ta mig upp för en tupplur fick jag be Cajsa att putta på medan jag gjorde sådan här "öhmpf-min-mage-krossas"-ljud och Cajsa uttalade sitt mantra " det här händer inte, det är bara en dröm". Vår vänskap har kommit så långt.

Ja ni förstår vad flott vi har levt och då har vi inte ens kommit till det bästa. Utsikten: