Socialt accepterad?

I landet lagom så finns det mycket saker som inte är socialt accepterat. Att skryta om sig själv, att fråga någon vad de röstar på eller att öppet kommentera sin rikedom.

Helst skall allt vara subtilt. Man ska vara framåt, men inte förmer, man ska absolut inte tro på Gud (dock är det helt acceptabelt att vara smygreligiös och tro på "något större" - vadå något större? Elefanter? Berg? Valar?) och man ska inte alls förstå något om EU. Helst ska man få all kunskap om allt i hela världen serverat på ett litet fat och sen ska man förklara att anledningen till att man röstade på en viss person var inte alls för att man läst dess valmanifest utanför att personen hade "söta valpögon".

Nu låter jag bitter (ett extra fint svenskt drag som jag har tagit till mig) men idag blev jag utsatt för en mördarblick utan dess like. Blixtar kom ut ur denna persons ögon, helvetesgap öppnades framför mig, satanstecken ritades i min panna.

Jag glömde nämligen att lägga den här lilla pinnen mellan varorna när jag var och handlade idag. Mannen bakom mig tog aggressivt tag i en vinn-en-triss-pinne och smällde ner den bakom mina varor.

Kommer jag att hamna i helvetet nu? Är det kört för mig? Är det lika bra att ringa expressen och berätta om min tragiska historia? Landsförvisning?
Jag borde tänkt på de här dilemmat innan jag begick den här gärning som uppenbarligen var den värsta i Svensk historia sen någon påstod att Karl den tolfte dog av en knapp.

Ensambio

Jag är precis hemkommen från att ha varit på ensambio och sett "Män som hatar kvinnor". Ensambio är bland det bästa jag vet. När jag bodde i England och jobbade 60 timmar i veckan brukade jag unna mig med att gå till den stora biografen typ en gång i veckan och leva mig in i en helt annan värld. Eftersom jag gick själv så kunde jag välja film efter eget tycke, köpa hutlöst mycket smågodis utan att behöva bjuda med mig med någon och eftersom jag ofta gick obskyra tider då jag vanligtvis jobbade då andra människor levde så var jag praktiskt tagit själv i salongen.
Ensambio var helt enkelt en paus från allt.

Nu har jag tagit med mig den här ensambio-traditionen hit till Sverige och jag blir lika exalterad varje gång jag ska få gå och sen en film. Man behöver inte ha meningslösa efterbio-konservationer som alltid går till på samma sätt.
- Jaaaha vad tyckte ni om filmen då?
- Joo, den var väl bra.
- Ja, men inte lika bra som boken.
- Nej.
[Tystnad]

Dock har jag märkt nu att ensambio inte fungerar på samma sätt i Sverige såsom i England. I Sverige har jag en förmåga att hamna mellan två par, varav det ena paret sitter och grovhånglar under hälften av filmen för att sedan övergå till något som antagligen inte är lagligt i Sverige, medan de andra paret skall analysera och diskutera filmen innan den tagit slut. Idag satt jag bredvid en kvinna som ville spekulera om allt. "Är hennes mamma blind? - Nej men oj, hon sitter visst bara i rullstol". "Men guuud vilket plufsigt hår hon har!". "Men aj vad ont det gör när man blir skjuten!".

Så det här inlägget är egentligen bara en mental note till mig själv (synd om du orkat läsa allt det här svamlet att få veta det såhär på sluttampen). Ensambio i Sverige innebär bara att jag går dit ensam, andra människor hänger visst också i biosalongen.