Gabbis bioupplevelser

Ikväll var jag, Cajsa och Linda och såg den omtalade Sex and the City-filmen. Det var vi, trehundra tjejer och några dithunsade män. Jag ska inte avslöja vad filmen handlade om (JOHO fyra tjejer i New York) men däremot ska jag berätta lite om hur det är när jag går på bio i Sverige. Jag tänkte att ni skulle vara sjukt intresserade av det ämnet.

För det första. I Sverige måste man betala 5 kronor extra om man reserverat en biljett, det vill säga, man måste betala för att man har gjort någon annans jobb. Så nu vet ni att detta kommer att vara ett bittert inlägg. Före filmen så är man ändå relativt entusiastisk, men all den glädjen dör när man kommer in i biosalongen. VAR SKA MAN GÖRA AV SINA YTTERKLÄDER? Det slutar alltid med att man hänger dem på stolsryggen och därmed har man en plånboks/mobil/onödigasakerifickan-klump i ryggen. Stolen man sitter i är typ hämtad från de sju dvärgarnas hus och personerna både på höger och vänster sida tar över ens fjuttiga pinnar till armstöd. Så där sitter man som ett behandlat Venus-de-milo-torso och försöker att förtränga att det är sådär man ska sitta de närmaste två timmarna.

Plötsligt låter det i högtalarna och alla sätter sig på helspänn. Nu börjar äventyret! Not. Först är det lokal reklam för någon bilhandlare, sedan någon störig pampersreklam man sett femtio gånger på teve, enda skillnaden här är att man inte kan stänga av ljudet eller gå därifrån. Värst är myten om att "bioreklam är så bra". Har de människorna varit på bio sedan 1942? Då var man kanske fascinerad över filmens under och man såg det som en extra bonus att få se på de små gubbarna på duken som rörde sig i fem minuter innan filmen och berättade om något nytt skurmedel.

När filmen väl börjar så har paret bredvid börjat hångla upp varandra, paret framför bytt plats så att jag hamnar bakom den människa som hamnat etta i Guinessboken under kategorin "längst hals, störst huvud". Paret bakom tycker att det är passande att leka pingpong med min stolsrygg. Inför alla dessa människor måste jag under filmens gång hålla alla mina känsloyttringar på plats. Varje ny scen så får jag i mitt huvud döda femton ordvitsar, som sakta och outnyttjade flyger till skämthimlen och vid de sorgliga inslagen får jag låtsas att jag fått popcorn i ögat (Ja jag grät till Ringaren av Notre Dame, vi har redan avklarat att jag är inte är cool). Toalettbehov är bara att fetglömma. Ingen pausar filmen åt en och att kränga sig genom femton pojkvän-flickvän-vi-har-varit-ihop-i-ett-år-och-nu-börjar-vi-ha-tråkigt-och-orkar-inte-prata-med-varandra-konstilationer känns inte som något man skulle överleva. Alla dessa inslag gör att man filmen går en förbi och man reagerar inte förens det lyckliga slutet kommer som gör en alldeles för bitter. Och om det mot förmodan är en av de där 1% av filmerna som inte har ett viälskarvarandraförevigt-slut så gör det en ännu surare.

Jag förstår egentligen inte hur det kan komma sig att folk betalar 90 spänn för att gå på bio och sitta i ett mörkt rum, på en oergonomisk stol som leder till bioknä (ja det är en sjukdom och gissa vem som har den?) med en bunt ouppfostrade främlingar? Det kanske då inte är så konstigt att man efter alla dessa störningsmoment inte har något mer att säga till varandra om filmen när man vandrar ut ifrån salongen än:
-Vad tyckte du om filmen?
- Jo den var bra.
- Ja det tyckte jag med.