Ett kort inlägg

Att vara kortvuxen är inte alltid kalasigt. Jag ser aldrig vad som händer på festivaler, eftersom jag antagligen blir nerträngd eller hamnar bakom någon av de 90 % av Sveriges befolkning som är längre än mig, jag får inte jobba som flygvärdinna och mina händer är för små för att göra det där häftiga hiphop-movet (ja ja jag har återigen gått in i förnekelsens dimma och hävdar nu att det beror på att jag har minimala korvfingrar och att det inte alls har något att göra med att jag tyvärr är för töntig). Fördelarna finns också. Om man som mig är lat och inte orkar hämta något skyller man bara på att man inte når, så att det går ingen själanöd på mig direkt, däremot är många andra ute i samhället ständigt oroade för att jag inte ens klarar 160-centimeters-strecket.

Idag var jag ute och vandrade från Bjurs till Falun med mammas jobb då farmor ringer för att kontrollera att hennes blommor lever (några ser halvbra ut i alla fall) och när hon hör att jag är ute och vandrar kommer den oroliga rösten fram.

Farmor: Men ska du verkligen vara ute och gå med tanke på dina fötter. Gabbis: Vadå mina fötter? Jag har väl aldrig haft något fel på mina fötter?
Farmor: Ja men de är ju så små!

Så ni andra som har funderat på detta men inte vågat fråga: nog för att mina fötter råkat ut för bonnbränna men så vitt jag kan erfara så kan jag fortfarande gå med dem, även fast resten av kroppen är kort.

PS! Jag kom på att detta är det perfekta tillfället att ta i akt och säga att folk gärna får sluta att säga "oj du är kort", för att jag lever med mig själv ganska mycket så jag är oerhört medveten om detta. Nu antar jag iofs att alla jag träffar på kommer att säga det igen. Fan. DS.