Bilist javisst, eller?

Jag och farmor sitter och diskuterar hur jag ska ta Malin och mig ner till Växjö, där vår sommarkurs börjar nästa vecka. Farmor är orolig att hennes bil (lilla pärlan) ska havrera utanför Laxå och i hopp om att min farbror ska komma på någon rådskaffens idé ringer hon till honom för att efterlysa ett fordon till mig.

Farmor: Ja heeeej det är mamma
Farbror (Eftersom jag inte har någon stålmannenhörsel så använder jag mig här av min fantastiska finkänsla för att lista ut vad han svarar och jag antar att de orden äääär...): hejhej
Farmor: Du har ingen bil Gabbis kan låna ner till växjö?
Farbror: Nej det har jag inte.
Farmor: Men din kompis som bröt benet då, han behöver väl ingen bil?

Uppenbarligen så behövde han det, jag vet iofs inte hur man kör med ett ben. Man kanske bara kan bromsa eller gasa, och inget av det känns ju riktigt säkert. Bättre skulle det vara om han gav bilen till mig, eftersom jag är en riktigt duktig chaufför. Jag har bara krockat en gång på tre år och det var på uppkörningen så att det var väl inget att gnälla om. Eftersom jag heller inte tror att Gud kommer att göra så att jag hittar en bil bara helt plötsligt mitt i vägen (tyvärr ligger det lite under mitt IQ att tro att parkeringar är sådana påfund) så får jag väl cykla ner. Det är ingen som har en bil som de inte behöver? Har ni helt plötsligt förstått att det där med att köra med ett brutet ben kanske inte var så klipskt? Skicka den hitåt åt mitt håll i sådana fall. Jag kommer att vårda fordonet ömt och om det så önskas så är jag en klippa på bilnamngivning (nästan så att jag skulle kunna öppna ett bilnamngivningsjournummer). Ahja hör av er idag för att imorgon börjar cykelturen ner till Växjö uppenbarligen.