Showing posts with label minnen. Show all posts
Showing posts with label minnen. Show all posts

Wednesday, August 17, 2011

Embarassments

My friend Malin and I were talking the other day about things that all of a sudden creeps into your head. Those things are often embarassing memories, situations or feelings that you thought that you had forgot all about, but from nowhere rises to the surface, like a deadly shark attack! Your body always shiver with uncomfort and a sense of that you need to escape this situation FAST follows, but the problem is that it can sometimes be problamatic to get away from your own train of thoughts.

I often deal with these situations by banging my head really hard with my fist, saying loud and clear "NO GABBIS!". My strategy is simply to teach my brain that if it ever tries to recreat embarassing moments, it will be punished!
Malin on the other hand, deal with this in a more peaceful way, by singing LA LA LAAAAA! Which, unfortunaly, can create new embarassing memories, since walking around like you are on a Sound of Music-set, isnt always looked upon like a sign of mental health. Neither is banging your head with your fist, screaming out your name, come to think about it.

The most interesting thing is that it doesnt matter how old those memories are or that you even knew that they excisted, they dont even have to be that embarassing, the feeling of discomfort is still very manifestable.

I have one specific memory from when I was about 8 or 9 years old. In school, every friday we had like 30 minutes when a group of pupils had arranged something special for the class. I had gathered my whole class in the assemble room, for some singing. Ofcourse, since I since I was young liked being in the center of everything, I was the choirmaster. It should be added, that I didnt know anything about being a chorimaster, since I was 8-9 years old! All of a sudden, I point to one guy and yelled out, stomping my feet to the music: YOU! SING SOLO!
Everybody went quiet, except the guy who bravely started to sing by himself. So long, so good.

But since I actually had no idea what the term "solo" meant, I started to give everybody who wasnt singing an evil stare. WHY ARE YOU NOT SINING! I cried out in that high pitch voice that only mentally insane children can do. DONT YOU LIKE ME, WHY ARE YOU NOT SINGING! SING! SING! Everybody looked really uncomfterable and started to sing. HIGHER! HIGHER! I screamed from the top of my lungs! EVERYBODY SING HIGHER, AND YOU (I pointed to the solo guy again) YOU SING SOLO HIGHER WITH EVEYBODY ELSE!

Thankfully, I have not been a choirmaster since. I say thankfully, since if I had been allowed to do that again, imagine how many times a day I would have to beat myself up!


Wednesday, November 11, 2009

Minnen

Syster Becka och Linnea kamperar numera hos mig på mina 19 kvadrat. För tydigare info och paintbeskrivning på detta, besök Linneas blogg.

Jag: Kusin Albin är så smart, han ställer liksom följdfrågor på det jag berättar om.
Becka: Ja, men vet du vad som är jobbigt med barn? När det bara frågar varför hela tiden. Varför hoppar hästen så? Varför? Varför? Varför?
Jag: Men så var ju jag när jag var liten!
Becka: Va?
Jag: Jo men kommer du inte ihåg att pappa alltid sa: det där får du veta när du blir lite större, och så frågade jag samma sak nästa dag i förhoppning om att jag blivit stor nog att få veta svaret. Jag fattade inte att han kanske inte orkade eller kunde svara.
Becka: Va? Så sa han aldrig till mig. Han sa alltid: fråga mig något mer jag inte vet och då svarade jag alltid: Vaaaarför dog Jesus?


Becka: Jag kommer ihåg en gång när vi var små och var hos farmor.
Jag: Jasså?
Becka: Ja och vi satt och tittade på tv. Och då sa de, snart på tv4: fångarna på fortet.
Jag: Jaha?
Becka: Och då satt vi och väntade och väntade, för vi trodde att snart var om en kvart, fast egentligen hade det premiär om två veckor.Vi väntade jättelänge! Det var så jag lärde mig skillnaden på strax och snart.

Ååh vägen till kunskap var så kort och intensiv när man var liten!

Wednesday, April 1, 2009

Narras April

Aprilskämt. Varför finns dem? Vilka tycker de är roliga? På vilket sätt tycker man att de är roliga?

Själv blir jag helt nojig när det är första april. Kan man lita på någon? Varenda artikel jag läser tror jag är ett skämt. Något någon skojsig hittat på sådär för sig själv i ett rum tidigt på morgonen, mumsandes på pepparkakor. Antagligen någon journalist inhyrd från Hänt Extra. Men vem tycker egentligen att det är roligt med två vaginor?

Antagligen är jag skadad från att jag var liten. Då älskade jag 1 april så mycket att jag och några 10åringar med mig drog fram klockan i klassrummet med en halvtimme, vilket gjorde att fröken trodde att vi skulle gå och äta lite tidigare än vanligt.
När vi glatt med små exalterade barnröster ropade ut april april, din dumma sill... så började hon att gråta och bad oss att ta rast och fundera över vad vi gjort mot henne och den allmänna ordningen i samhället. (Sann historia, önskar att den var påhittad, för den är så bisarr så här i efterhand).

Men jag är inte ensam i det här med att aprilskämt inte riktigt gått som man tänkt sig. Den irakiska tidningen Babel skrev på förstasidan 1999 att Ryssland hotade USA med kärnvapen om inte FN-sanktionerna hävdes. I Luxemburg, säger ryktet, är aprilskämt förbjudna sedan 1973 då landets banksparare lurades att ta ut sina besparingar från landets banker, med svår kris som följd.

Nej, om man nu så gärna vill luras så kan man väl ändå hålla det på en svensk medeltidsnivå.
Man tror att första april-skämten kom till Sverige på 1670-talet. Skämtet gick då ut på att lura någon att gå dumma ärenden - till exempel fick den lurade ett brev, en så kallad aprilsedel.

(Scenario år 1671:
- Kalle, kan du inte springa iväg med det här till brevlådan?
- Men vi har inga brevlådor än kära mor?
- Nej dig kunde man inte lura, goda gosse).

I övrigt tycker jag man ska hålla sig så långt bort från aprilskämt som möjligt.

Förresten, jag och Gud har glädjande nyheter till världens befolkning:

Monday, January 12, 2009

Vad kan man göra våren 2009?

Jag har fortfarande inte fått veta vad som kommer att hända med min framtida akademiska karriär, trots påtryckningar och tidiga morgonsamtal. Man ska aldrig ge upp men det kan ju inte skada att spåna vad jag kan göra istället om jag inte får tag i den fjärde människan som jag blivit omdirigerad till. Så dagens förslag på alternativ karriär är som följer:

Trädkramare
Varför: När jag var liten var träd en stor del av mitt liv. Mitt första minne var en saga som handlade om en gran. Granen var mobbad. Han blev aldrig nedhuggen. En dag blev han det, han smyckades till julafton och barnen dansade glatt runt omkring den. Sen började han att tappa alla sina barr, han blev naken och döende. Till slut slänge de honom på en brasa och han dog. Nästa minne handlar också om en saga, om ett löv. Lövet fick aldrig ramla ner från trädet. Alla hans kompisar lämnade honom alldeles ensam där på trädgrenen. Till slut fick han falla ner, det var lustigt. Han landade på marken och han dog.
Tidigare erfarenheter: Jag tillbringade flera januaridagar som ung med att tvinga min lillasyster och granne att samla ihop utkastade julgranar och sedan försöka gräva en grop i snön åt dem så att de kunde stå upp och leva åter igen. Så man kan säga att jag har ett förflutet som trädjesus.
Karriärsmöjligheter: Trots Gudrun har jag hört att det fortfarande finns många träd kvar i Sverige som behöver vård och omtanke. Jobbmöjligheterna är med andra ord oändliga.