Narras April

Aprilskämt. Varför finns dem? Vilka tycker de är roliga? På vilket sätt tycker man att de är roliga?

Själv blir jag helt nojig när det är första april. Kan man lita på någon? Varenda artikel jag läser tror jag är ett skämt. Något någon skojsig hittat på sådär för sig själv i ett rum tidigt på morgonen, mumsandes på pepparkakor. Antagligen någon journalist inhyrd från Hänt Extra. Men vem tycker egentligen att det är roligt med två vaginor?

Antagligen är jag skadad från att jag var liten. Då älskade jag 1 april så mycket att jag och några 10åringar med mig drog fram klockan i klassrummet med en halvtimme, vilket gjorde att fröken trodde att vi skulle gå och äta lite tidigare än vanligt.
När vi glatt med små exalterade barnröster ropade ut april april, din dumma sill... så började hon att gråta och bad oss att ta rast och fundera över vad vi gjort mot henne och den allmänna ordningen i samhället. (Sann historia, önskar att den var påhittad, för den är så bisarr så här i efterhand).

Men jag är inte ensam i det här med att aprilskämt inte riktigt gått som man tänkt sig. Den irakiska tidningen Babel skrev på förstasidan 1999 att Ryssland hotade USA med kärnvapen om inte FN-sanktionerna hävdes. I Luxemburg, säger ryktet, är aprilskämt förbjudna sedan 1973 då landets banksparare lurades att ta ut sina besparingar från landets banker, med svår kris som följd.

Nej, om man nu så gärna vill luras så kan man väl ändå hålla det på en svensk medeltidsnivå.
Man tror att första april-skämten kom till Sverige på 1670-talet. Skämtet gick då ut på att lura någon att gå dumma ärenden - till exempel fick den lurade ett brev, en så kallad aprilsedel.

(Scenario år 1671:
- Kalle, kan du inte springa iväg med det här till brevlådan?
- Men vi har inga brevlådor än kära mor?
- Nej dig kunde man inte lura, goda gosse).

I övrigt tycker jag man ska hålla sig så långt bort från aprilskämt som möjligt.

Förresten, jag och Gud har glädjande nyheter till världens befolkning: