Ytterligare incidenter på bussar

Förra veckan steg jag på bussen för att ta mig hem efter en lång dag i skolan. Jag var trött och konverserade med min kära vän Malin på telefon. Helt plötsligt snörper kvinna på sätet bredvid mig med munnen och stirrar med sina teknikhatande ögon på min oskuldsfulla kropp.

1800talslovern: URSÄKTA MIG! Kan du sluta prata i telefon? Det stör mig!
Jag: Jaha oj förlåt. Malin, kan jag ringa upp dig lite senare?
Malin: Varför då?
Jag: Jag får skäll på bussen för att jag pratar i telefon.
Vi lägger på men kvinnan bredvid mig är ändå inte nöjd.
1800talslovern: Jag skällde faktiskt inte på dig, jag sa det där för ditt eget bästa.
Jag: Ja okej, men nu har jag lagt på.
1800talslovern: Det är ohyfsat att prata i telefon.
I vanliga fall så brukar jag här bara sätta mig och sjunga "we shall overcome" men nu snäppte något till i mig. (Kan ha berott på att jag gick upp halv sju den morgonen). Jag vände mig om och stirrade kvinnan stint i ögonen.
Jag: 1. Det här är en allmän plats.och jag la på för din skull 2. Om du inte hade varit så tjock så hade du inte behövt sitta så nära mig när jag pratade i telefon och 3. Jag pratade om att jag var i kyrkan igår, inte om vilka spännande sexleksaker jag hittat på andra långgatan. Så nu ska du bara hålla käften.

Jag kände mig jävligt nöjd med min utskällning av denna moraltant.
Tills jag insåg att det var 20 minuter kvar tills jag skulle stiga av bussen.

Vem behöver bo centralt när det finns lokaltrafik?

Exakt såhär jobbigt är det att känna mig

Jag har varit med och anordnat 90-talsdisco och har nu återvänt hem mitt i natten, blöt ( det regnar), svettig ( de här latexbyxorna andas var fjärde år) och nostalgisk (förvaltningskunskapen har tack och lov inte raderat ut Spice Girls-dansstegen). Men mer om det senare. Dagens nära-kärlekupplevelse är som följer:

Hanna är hemma hos mig på eftermiddagen och vi googlar Beverly Hills för att få lite inspiration för kvällen när Hannas mobil plötsligt ringer. Jag sitter närmast mobilen och ser vad det står på displayen.
Jag: VAAAAAAAAAAAAAAAA JOSE! (Med stora ögon och hysteri i rösten. Har Hanna gömt José hemma i sin källare utan att berätta för mig? Har hon internetdejtat upp en José som är hemlig? Är hon egentligen gift med José och har tre barn ihop med honom?).
Hanna: Nej Josefin! ( med trötta ögon och en suck med i rösten).

Så nära men ändå så långt borta.
(Och ja, exakt såhär jobbigt är det att känna mig och exakt sådant här väljer jag om att skriva om på min blogg istället för att dela med mig av foton på dagens outfit: nätbrynja. Störigt jag vet).