Sch på dig själv du

Det är konstigt det där med hur lite förståelse man har för andra människor. Nu när jag prominerar överallt här i Linköping hatar jag alla som har cyklar som plingar och far runt som att cykelbanorna var byggda för dem! Fast när jag själv har en cykel hatar jag alla som går så sakta sakta tre på raken som om de spelade in en bee gees-musikfilm.

Tiden här i Linköping börjar dra ihop sig och även fast jag har torrlepra och alla andra möjliga påhittade sjukdomar drar jag mig dag ut och dag in till studentbiblioteket för att skriva uppsats efter uppsats. Alltid när jag sitter där blir mitt telefonnummer väldigt populärt att slå och jag VET man skan inte svara i min mobilen men det känns som om jag skulle bryta någon naturlag om jag inte gör det. Så därmed svarar jag, dock med min tystaste röst någonsin så att samtalet nästan blir som viskleken.
I alla fall så förärade Berni mig med ett samtal men vi hann inte prata så länge om alla våra åkommor förens det kommer fram en liten man med besvärade ögonbryn och tittar på mig som om jag var Hitler och hyschar fram något om att jag ska vara tyst.
Jag lägger snabbt på och skäms för att jag brutit mot alla sociala regler som finns i ett hus där böcker och studenter förvaras. Skammen håller i sig någon timma tills HAN börjar ringa samtal efter samtal och skriker ut att han gärna vill följa med på den här festen ikväll men att han inte hittar dit och blablabla hela hans livshistoria.

Jag är ju självklart för feg för att då göra någon liten konfrontationsräd, så istället gör jag det enda naturliga och hänger ut honom här på bloggen. Problemet är väl bara att jag inte riktigt kommer ihåg hur han såg ut, den enda minnesbilden jag har är av ett överlägset ansiktsuttryck. Men jag säger såhär. Jag går ut med en efterlysning. Nästa gång du ser någon som cyklar när du går eller vice versa skrik då ut ett hysteriskt "SCHH", man vet aldrig var de där oförstående människorna som tror att de är felfria drabbar en.