Gabbis är en bokstavskombination

Igår hade jag en sabbatsdag från allt pluggande då jag märkte att jag började prata i akademiska termer när jag samtalade med mig själv - och om inte det är en varningssignal vet jag inte vad som är. Men eftersom min tid har sugits in i något svart hål så har denna söndag spenderats med att skriva uppsatser. Allt började så bra. Jag hade skrivit upp ett litet schema på min diktator-whiteboard (där allt som skrivs ner måste bli sanning, annars kommer dramatiska påföljder att inträffa) och jag hade till och med pulat ner en timme av flyttstädning i mitt ambitiösa - men realistiska schema. Det skulle jag aldrig gjort. Jag hittade nämligen under min städräd en gammal kakkartong i en av mina byrålådor och blev alldeles till mig när jag insåg att bästföredatumet var långt borta i januari 2009. Så utan att tänka proppade jag i mig en chokladcookie och väntade på att jag skulle förvandlas till någon form av hyperaktiv stålkvinna som städade och pluggade samtidigt. Detta hände dock inte. Vad som däremot skedde var att jag blev hysteriskt rastlös och det hjälpte inte ens att gå några varv runt mina 20 kvadratmeter för att råda bot på denna sockerchock som drabbat min numera ganska nyttiga husmanskostkropp.

Jag fortsatte ändå göra tappra studeringsförsök. Slog upp böckerna och placerade mig framför datorn. Började leta efter anteckningar från föreläsningarna men det enda jag hittade var små gubbar som jag ritat i oändligt många konstelationer. Skrämmande nog intresserade detta mig så mycket att jag fick lov att gå in här på bloggen för att skriva ett inlägg om dem. Koncentrationssvårigheter? Jag? Noooo.