Häftiga Gabbis?

Ju äldre man blir desto större kunskap om sin egen person införskaffar man sig. En del saker har jag kommit att acceptera, en större del vägrar jag blint att införstå mig om tills insikten slår mig med en batongklubba i huvudet. Ett sådant exempel drabbade mig idag.

Jag har aldrig varit häftig, inte på något vis. På mellanstadiet käkade jag aldrig pizza med de snygga grabbarna, utan jag var hon med tights och glugg mellan tänderna. På högstadiet fick jag aldrig sitta och hänga runt de coola bänkarna, utan fick snabbt springa förbi så att de inte skulle kommentera mina begagnade rosa savannbyxor som åtminstonde var ett år för gamla för att ens vara på gränsen till spexiga. Det töntiga byxmodet övergav mig (det är vad jag själv har övertygat mig om i alla fall) till gymnasiet där jag istället var den enda i klassen som sträckte upp handen när det gällde allt från elevskyddsombud till matråd. Kort och gott. Inget har talat för att jag är en av de där fräsiga ungdomarna, men jag har liksom ändå aldrig gett upp hoppet om att någon människa en dag kommer att titta efter mig och säga "Gabbis, hon är så cool".

Så de senaste dagarna har jag övat på ett fränt hiphop-move där man snitsigt slänger med fingrarna och liksom knäpper med dem. Men, eftersom jag är jag, ser det bara ut som att min hand har fått hysteriskt överdamp efter att jag bränt mig. Jag hade ändå någon tanke om att "ja det är kanske är svårt, jag ger det sommaren - sen är jag häftig som få" men den illusionen försvann snabbt då min mormor 75 bast - undrar vad jag håller på med och gör det ett försök. Sen satt det som en smäck. Ja så låt mig då presentera mormor Annie, den enda fräna i vår släkt, själv tänker jag övergå till att återupprätta min relation till blommiga tights, för att det är väl där jag hör hemma antar jag. (Vrida på huvudet kan ni välle?)