Om barnafödsel (känsliga läsare varnas)

Det senaste året har det pågått någon sort babyboom bland vänner och familj som är lika gamla som jag (ahja jag kommer på två födslar nu men det är tillräckligt många för att jag ska börja prata om detta som en barnvåg som anfaller oss) vilket självklart gjort att de här barntankarna börjar ploppa upp i mitt huvud. Okej sluta slå telefonnumret till mig med ett desperat finger, alltså inte att jag vill ha ett barn utan jag har funderat på allting runt omkring. Fast mest smärtan. Senast igår fick jag gratulera ännu en gravid vän för det lilla miraklet som väntar, och ett mirakel är tamejfasiken vad det är, för HUR tänkte egentligen Gud när han skapade den gravida kvinnan? Okej nu ska ett barn bo i mig i nio månader, jag får inte åka karusell och kan knappt gå framåt eftersom ens fötter försvinner, och sen ska jag klämma ut en (om jag har tur, den kan väga ytterligare något kilo) 4-kilosklump genom ett litet pyttigt hål. Gud måste gjort någon Martin-Timell-miss där för att enligt mina beräkningar är det flertalet meter som fattas för att barnafödandet ska kunna gå vägen.

Sen kom tankarna att sväva in på de här männen som ska filma och fotografera hela händelsen. När ska man ha användning för det? Har man någon liten tradition varje födelsedag? " Ja titta här Emma, här föds du. Vad mamma gör? Ja hon spricker och bajsar på bordet!". Hus i helvetet skulle det bli om lilla Emma ville titta på sin födsel utanför bestämt högtidsdag. "Nej inte ska du titta på när mamma blir förstörd i underlivet idag - det är ju bara en vanlig tisdag".
Om min framtida man kommer in på sjukhuset med en kamera så kommer jag att vara förberedd. För det första ska jag ha en skylt nära till hands där jag stavat ut "NU ÄR DET SLUT MELLAN OSS" (den kan nog vara bra att uttrycka många andra känslor med när man ligger där på BB och genomlider hysterisk smärta, så det är inte direkt något onödigt pappersarbete). Jag kommer även att åkalla någon argsint kändis som är van vid att hantera papparaziblixtar och låta den personen förstöra varendaste litet bevisdokument som hunnit inhämtats.

För sju år sedan så föddes min älskade kusin och jag var självklart upp och undersökte det nyfödda barnet med mina stora 14års-ögon samtidigt som jag väldigt fundersamt tittade på hans mamma för att undersökte läget:
- Hur ont gjorde det egentligen?
- Ja ont gör det, men det glömmer man bort när man får sin belöning.
Det där uttalandet har jag länge tänkt på och nu har jag kommit underfund med att det är någon statlig konspiration för att inte skrämma bort nya barnaföderskor. Hur kan man glömma bort smärta? Jag kommer ihåg när jag brände mig på en plåt när jag var 10 år!

Jag är glad för de som får sitt lilla knyte men själv tänker jag vänta med barnafödandet till Gud upptäckt sitt matematiska misstag och ordnat så att alla kvinnors höfter blir tre meter långa. Nog för att en hel del ombyggnationer av allt i samhället då måste stå till stånd, men det kan det fan vara värt.