Ytterligare incidenter på bussar

Förra veckan steg jag på bussen för att ta mig hem efter en lång dag i skolan. Jag var trött och konverserade med min kära vän Malin på telefon. Helt plötsligt snörper kvinna på sätet bredvid mig med munnen och stirrar med sina teknikhatande ögon på min oskuldsfulla kropp.

1800talslovern: URSÄKTA MIG! Kan du sluta prata i telefon? Det stör mig!
Jag: Jaha oj förlåt. Malin, kan jag ringa upp dig lite senare?
Malin: Varför då?
Jag: Jag får skäll på bussen för att jag pratar i telefon.
Vi lägger på men kvinnan bredvid mig är ändå inte nöjd.
1800talslovern: Jag skällde faktiskt inte på dig, jag sa det där för ditt eget bästa.
Jag: Ja okej, men nu har jag lagt på.
1800talslovern: Det är ohyfsat att prata i telefon.
I vanliga fall så brukar jag här bara sätta mig och sjunga "we shall overcome" men nu snäppte något till i mig. (Kan ha berott på att jag gick upp halv sju den morgonen). Jag vände mig om och stirrade kvinnan stint i ögonen.
Jag: 1. Det här är en allmän plats.och jag la på för din skull 2. Om du inte hade varit så tjock så hade du inte behövt sitta så nära mig när jag pratade i telefon och 3. Jag pratade om att jag var i kyrkan igår, inte om vilka spännande sexleksaker jag hittat på andra långgatan. Så nu ska du bara hålla käften.

Jag kände mig jävligt nöjd med min utskällning av denna moraltant.
Tills jag insåg att det var 20 minuter kvar tills jag skulle stiga av bussen.

Vem behöver bo centralt när det finns lokaltrafik?

Konversation med Malin

Malin: Vet du vad man aldrig ska köpa till sitt hem?
Jag: Nej?
Malin: Jo en våg. Vi var på lidl och där sålde de vågar för 99 kronor!
Jag: Men gud!
Malin: Så vi köpte en, det skulle vi aldrig ha gjort!
Jag: Nej jag förstår inte hur du vågade.
Malin: Ooohoho. Nej men det är ett hekto hit och det är ett hekto dit och nu så känner jag att jag måste ut och springa! Köp aldrig en våg!
Jag: Nej jag ska aldrig köpa en våg. Jag skulle däremot kunna tänka mig att ärva en våg. Den som vi har hemma hos mamma visar alltid att man väger 5 kg för lite.
Malin: Toppen! Det är kanske egentligen den enda vågen som går rätt?
Jag: Ja för att hur skall man egentligen veta? Finns det liksom ett Fröken Våg som man kan ringa?
Malin: 90 510 Det här är fröken Våg.
Jag: Du väger 68.5 kg.

Ett ledsamt inlägg som inte alls är roligt

Mina mobiler och jag - en obesvarad kärlekshistoria.

1. Min första mobil var så stor att jag fick lov att bära runt den i en väska. Positivt var dock att eftersom den vägde som en tegelsten så hade den liksom den där extra tegelstensvapen-funktionen. (Bättre än bluetouth).
2. Min andra mobil tappade jag bort på bussen.
   
3. Min tredje mobil blev stulen.
   
4. Min fjärde mobil ville inte leva med mig och dog.
   
5. Min femte mobil slutade fungera och har inte setts till på ett bra tag.
   
6. Min sjätte mobil älskade jag och den älskade mig. Tyvärr verkade jag tycka att det var en bra idé att tvätta den i tvättmaskinen.
   
7. Min sjunde mobil var dålig. Som ett påtvingat äktenskap. Den sålde jag till min låtsaspappa med orden "den bästa mobil jag någonsin haft". Man kanske inte borde scamma familjemedlemmar, de vet ju vad man heter och hur man ser ut...
8. Min åttonde mobil var min andra stora kärlek. Den tappade jag bort i skogen där det inte fanns någon täckning.
9. Min nionde mobil dog igår. Vi har haft ett kärvt förhållande men vi har försök. Igår gav den upp.
   

Min mobil är alltid min bästa vän som jag bär med mig överallt. Om jag känner mig ensam, så tar jag fram mobilen och håller den högt upp i luften för att markera att "jag har också vänner - det har jag faktiskt! Lovar!". Jag uppvaktar den dagligen och den ger mig bara kärlek tillbaka. Vi blir liksom till en enda vacker kärleksklump.
Lite obehagligt är det dock att jag verkar genomgått fler kärleksförhållanden med mobiler än med riktiga människor. Dock verkar mobilerna och pojkvännerna göra slut med mig på liknande sätt.

Kändismöten

Om man kommer ifrån Falun så är man inte särskilt van vid kändisar. Systrarna Kallur brukar iofs följa efter mig i sin lilla Kallurbil (ja de har en flashig bil som det står Kallur på över hela bilen) när jag går på bio, men annars så finns det fler träd än kända människor i Dalarnas skogar.

Man borde ju tro att om man flyttar till Götelaborg så ska kändistätheten var mer frekvent, men icke. Här finns bara sådan där halva kändisar, som egentligen inte har någon facebook-fanclub. Detta spelar dock ingen roll. Jag blir hysterisk så fort jag ser någon som figurerar i någon form av media. Jag försöker att bibehålla lugnet och coolheten men det slutar alltid med någon form av "iiiiiiih" i bästa tonårsmanér och sedan skämmer jag ut mig. (Bildbevis 1 finns här på sidan om, ja).

Sandra Michaelsson förärade mig med ett besök i helgen och under vår shoppingdag gick vi in på McDonalds för äkta bakismat. Sandra slår sig ner på barnavdelningen, lite märkligt tänkte jag men filosoferade inte så mycket mer över det utan slog mig ner. Efter en dryg kvart hör jag en tydlig stämma ljuda över hamburgeflottet.

- Ja hej, det här var Janne Josefsson.

Mina ögon spärras upp som om God himself hade stegat in och Sandra skrattar lite förnöjt över att jag inte märkt att denna världskändis suttit två bord ifrån oss under hela tiden. Jag försöker bibehålla min häftiga aura och äter förstrött på mina pommes frites på ett väldigt världsvant och nonchalant vis. Man har ju sett kändisar förr! Allt går ganska bra tills Janne Josefsson skall gå. Då utspelar sig följande scen.

Mannen bredvid oss: Han är känd eller hur?
Jag: Jo. Det är JANNE JOSEFSSON (!!!).
Mannen bredvid oss: Han brukar vara på tv?
Jag: Jo, han är journalist och heter JANNE JOSEFSSON (!!!).
Mannen bredvid oss: Jasså, jaha, vad sa du att han hette igen?
Jag: JANNE JOSEFSSON IIIIIH!
Det är vid detta läge jag ser att Sandra stirrar på mig på ett väldigt obekvämt sätt.
Jag: Han stod bakom mig hela tiden när jag pratar om honom va?
Sandra: Ja och ljudnivån på din röst skulle göra en bingoutropare avundsjuk.

Så där på McDonalds försvann inte bara JANNE JOSEFSSON ut på Göteborgs gator, iväg i sin Janne Josefsson-bil, utan även den sista gnuttan av häftighet och världsvanhet jag hade kvar.

Karma kommer vara ute efter mig nu...

...men om en tiggare skriver en sådan här skylt:

Jesus välsigne dig för 5 kronor, jag behöver köpa en resa till Budapest.

så borde man kanske byta PR-konsult?

Andra filosofering om den här skylten:

- Har inflationen gjort att tiggare bespottar något mindre än 5 kronor?
- Kände tiggaren Jesus och han stod redo att välsigna någon bakom ett hörn bara man la i en femma i burken. Såsom när man stoppar en femma i en sådan där leksaksautomat och plopp så får man något en slajmig hand.
- Tror ni jag kan samla ihop till en tågluff på samma sätt?

Jaja karma, det var nästan värt det!

Veckans status

Dagens sanning

Malin: Varför låter du så pilimarisk varje gång du svarar i telefonen?
Jag: Jo jag gjorde precis ett facebooktest och då stod det att Måns var den kändiskille jag passade ihop med!
Malin: Men är det inte så att Jose egentligen är ett anagram av Måns.
Jag: Jo om man är dyslektiker.