Aha-moment

Som fattig student är man alltid ute efter nya sätt att tjäna pengar på, de bästa idéerna kommer till en när man precis är på väg att somna:

Lilla rösten: AHA!
Jag: Oh yes oh yes! Säg nu hur jag ska bli rik, lilla rösten i hjärnan.
Lilla rösten: Du ska bli uppfinnare! Man har diskmedel i vattenkranen och så slipper man diska! Man kan bara skölja.
Jag: Jättebra idé! MUU-NEY!
Lilla rösten: Jag vet! (Malligt)
Jag: Men vänta lite nu. Hur ska man då kunna dricka vattnet ur kranen?
Lilla rösten: Öh, jo det kan man ordna med en... knapp!
Jag: En knapp?
Lilla rösten: Ja?
Jag: Nej. Förresten låter inte det här lite som en sämre version av en diskmaskin?
Lilla rösten: Öh... nja... du jag måste springa... jag är sen till ett... möte! Ja ett möte! Mycket viktigt möte! Vi ses!
Jag: Hur kan du vara sen till ett möte, du är en liten röst i min hjärna?

AHA-moments var uppenbarligen inte min cash-cow. Men jag är inte ledsen för det, jag har fortfarande andra inkomstidéer. Jag måste bara lista ut hur man bygger en tidsmaskin först och sen ska jag uppfinna allt före alla andra! AHA på dig du!

Så här kommer det att vara när jag får ett riktigt AHA-moment:

Godmorgon!

Ni kanske har märkt att jag oftast bloggar sent på kvällarna och det mina vänner är på grund av att jag hatar morgonen. Jag tror med full övertygelse att det är djävulens påhitt och de första timmarna skall du inte titta på mig, prata med mig eller ens andas i min närhet.

Min morgonhjärna hoppar liksom i osynk mellan lobarna och det gör ont att tänka. Inget går ihop och hälften faller sönder. Ni känner redan nu hur svamlet är här va? Det bubblar liksom upp och logiken sprang och gömde sig i ett hörn.

Som imorse då väckarklockan ringde och jag tänkte:
Väckarklockan ringer inte i Norge.

Nej, tacka fan för det, den ringde ju i mitt sovrum.

Morgontanke

Många är anledningarna till att man inte ska börja klockan åtta en måndagsmorgon, delirium är en av dem.

Imorse skulle både jag och Madde gå upp samtidigt vilket resulterade i att våra alarm gick av ungefär vid samma tid och att vi enträget snoozade samtidigt. Varje gång någon av våra mobiltelefoner ville uppmärksamma oss att det kanske var dags att gå upp tänkte jag inte rise and shine utan istället uppfattade jag det som att det var en änglakör som sjöng för varje homosexuell som kom ut ur garderoben. När alarmet gick av för åttonde gången vaknade jag till och tyckte att det var konstigt att det var så många som valt att komma ut ur garderoben mellan 07.00 och 07.30.

Det var då jag förstod att jag kanske borde gå upp och att det inte fanns någon ängelkör som sjöng för nyoutade i vårt sovrum. Att något sådant var verkligt var bara otänkbart, för jag menar hur många morgonpigga homosexuella kan det egentligen finnas?