Eftersnack

Självklart måste det finnas ett forum att diskutera dessa fantastiska rekord av denna makabra kvinna.

Mal Capone (we'll save Australia, don't want to hurt no kangaroo) säger:
Den sista bilden på dig där är inte nådig!
Gabriella och Sten, leraläraren säger:
Alltså jag känner fan att den knäcker min självkänsla lite för mycket, men skitsamma!
Mal Capone (we'll save Australia, don't want to hurt no kangaroo) säger:
haha, ja, fast även om du inte klarade t-shirtrekordet så borde du få en guldmedalj i självdistans!
gabriella och Sten, leraläraren säger:
haha ja det är ju också en distans!
Mal Capone (we'll save Australia, don't want to hurt no kangaroo) säger:
Det skulle kunna vara en OS-gren!
gabriella och Sten, leraläraren säger:
Jag skulle äga på 200 meter självdistans.

Mamma vill träffa José och det ska vara NU!

Häromdagen spenderade jag faktiskt den regniga dagen i tv-soffan med mamma medan vi följde alla spännande OS-händelser.

Kommentator: Spanjoren Rafael Nadal tog hem vinsten i herrarnas tennisturnering.
Mamma: Jag vet att han inte heter José, men han är ju spanjor! Han kan du ju gifta dig med.
Jag: Va? Jag vill ju ha en sydamerikan.
Mamma: Men han är ju rik!
Jag: Pratar han norska?
Mamma: Han_är_ju_rik!
Jag: Han måste ju vara halvgrek också!
Mamma: Äh, han kan säkert köpa ett hus i grekland ändå, han är ju rik!
Jag: Men vad ska vi prata om? Jag vet ju ingenting om tennis.
Mamma: RIIIIIK.

Fast vid närmare eftertanke kanske jag inte ska vara så kräsen, jag hittade häromdagen den skolväskan som jag fantiserat ihop i mitt huvud men när jag såg att den kostade 1000 kronor började tankarna vandra kring att min Spice Girls-ryggsäck som jag hade i femman kanske inte var så pjåkig ändå. Fast jag hittade inte den.

När jag var liten ville jag gifta mig med en man med mustasch eftersom varje gång jag tittade på jeopardy (mitten av 90-talet då alla såg ut som plusmannen och fråga mig inte varför jag tyckte jeopardy var så underhållande när jag var 10 år) så vann en man med mustasch. 5000 spänn var mycket pengar, hela 10 000 bugg! Då sa i och för sig mamma att jag inte skulle gifta mig bara för pengarna. Hon sa dock ingenting om att gifta sig för en väskas skull.

Idag så kom hon in och inledde dagens konversation med:
Mamma: NU HAR JAG HITTAT JOSÉ!
Han satt på planet som kraschade! Plats 9A!
Jag: Vadå överlevde han?
Mamma: JA, DET DÄR MÅSTE VARA DIN JOSÉ!

Jag har en känsla av att mamma bara letar efter en man på måfå, rik eller fattig, känd eller främling, död eller levande, det spelar ingen roll. Ska jag ta det som en hint att hon tycker att det är dags att stadga sig?

Gabriella som världsrekordhållare?

Nu när jag sett alla dessa fantastiska idrottsatleter slå alla former av omöjliga världsrekord så blir ju jag också lite sugen. Jag vet dock inte vilken bana jag ska slå mig in på, var min specialitet ligger helt enkelt. Tänkte därför ta er till hjälp. Publicerar här några förslag på saker som kanske kan göra mig odödlig i historien:

Förslag 1: Ha på sig mest t-shirts på en och samma gång.


Förslag 2: Få ett djur att prata


Förslag 3: Vara en mänsklig flagga


Förslag 4: Göra jättemånga knäböj.


Så nu får du chansen att välja ut min blivande karriär, rösta här på sidan om. Jag stänger omröstningen om 24 timmar, så det är bäst att skynda sig! Jag är ju redan 22, och det är han Bolt också. Dags att ta tag i mitt liv.

Det var inte jag!

Gud vad skönt, det var uppenbarligen inte mitt fel att svenskarna inte fått något OS-guld, jag gjorde alla rätt. Istället är det ju uppenbart att det är den här mannens fel:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/os2008/article3134683.ab

En OS-tvtittares påverkan

Jag vet inte vad det är som gör det, men av någon anledning så tror jag alltid att jag ska lyckas påverka idrottsresultat bara genom att ligga framför tv:n med en ostmacka framför mig. Det är som att jag har en fantastisk kraft som jag inte kan kontrollera. Att alla svenska idrottares OS-öden ligger i mina händer. Exempel på vad jag gör för att leda svenskarna till guld:

• Blundar.
• Sätter mig upp i en krampaktig ställning.
• Byter kanal fram och tillbaka var femte sekund.
• Låtsas att jag inte alls bryr mig om Kallur vinner eller inte.
• Låtsas som att jag redan vet hur allt kommer att sluta.

Konstigt nog har inga av dessa metoder fungerat, jag kanske kombinerar dem på fel sätt? För det kan väl inte vara så att jag, en slö tvtittare med skyhöga förväntningar på alla att prestera när jag själv inte orkar gå och hämta vatten i kranen, inte egentligen är huvudpersonen i dessa mästerskap? Häromveckan köpte jag ju en sportbehå!

De olympiska känslorna

Gudarna ska veta att jag inte är en känslomässig människa på det viset att tårarna flödar för vad som helst, men det finns inget som gör att jag gråter som ett barn som när jag tittar på OS.
Jag vet inte vad det är som gör att tårkanalerna börja svämma över när jag ser någon atletisk människa hoppa över en pinne, men det är något fundamentalt och djuriskt som kryper fram som legat gömt djupt inom mig.
Värst är när kommentatorerna berättar att ja, den här människan har aldrig vunnit ett olympiskt guld, utan bara kommit tvåa. Då är det som om jag känner att jag kan relatera till detta faktum. Jag har heller aldrig vunnit ett olympiskt guld!

Förvånandsvärt nog är den sport som får mig att gråta mest gång. Jag vet inte vad som gör den här idrottsgrenen till något fantastiskt, allting är egentligen bara konstigt. Man ska hela tiden ha foten i marken annars får man ett rött kort (?) och när jag tänker lite närmare på det, vem kom på den här sporten? Var det när någon var försenad till bussen och inte ville vara pinsam och springa? I alla fall tycker jag det är så fantastiskt när de här människorna kommer in på stadion och ser ut som kissnödiga svetton och alla bara ställer sig upp och jublar medan de bara fortsätter att gå och gå och gå.




Säg inte att ni inte blir lite känslomässiga när ni ser denna kvinnas kamp mot röda kort, toalettbesöksbehov och busschaufförer som inte stannar?
Frågan kvarstår ju bara hur länge den här sporten kommer att finnas kvar i olympiska sammanhang? Jag har en känsla av att det inte är den häftigaste hobbyn att komma dragandes med när man är ung.
- Så Kalle, vad gör du på fritiden?
- Jag idrottar.
- Jasså? Fotboll, hockey, innebandy?
- Nej jag går.
- Går, är det en sport? Menar du kanske stavgång?
- Nej jag går bara. Jag går väldigt väldigt väldigt snabbt. Men jag springer aldrig.

Så där har vi ytterligare kanske en anledning till varför jag gråter när jag ser denna sport utövas. Antagligen så kommer gång att vara utdöd om några år. Om inte annat så visar ju studier på att om 40 år så kommer alla amerikaner att vara feta, så då antar jag att mänskligheten glömt bort vad man ska använda benen till ändå. Jag har nog tyvärr redan gjort det i alla fall.