Dag 4: Filippis - näradödendagen

Vädret hade inte riktigt varit på vår sida de tidigare dagarna, men denna morgon vaknade vi upp till strålande sol och nya spännande äventyr. När vi satt på en balkong och åt frukost och filosoferade var denna dag skulle ta oss någonstans blickade jag ut över havet och pekade på en öde ö i fjärran. Plötsligt hör jag hur jag yttrar:
Annika, skall vi inte hyra en kajak och paddla dit! (Se ö till vänster på denna bild):


Och Annika, hurtig och sportig som hon är, och som jag inte är, tackar såklart ja! PANIK! JAG HAR ALDRIG PADDLAT KAJAK! En gång skulle jag ro på en sjö, jag kom en meter, sen fick jag lov att förlita mig på vind för att ta mig tillbaks till bryggan.(Se bild nedan och lägg extra märke till min förvånade min och Cajsas skeptiska):


I alla fall.

Iklädda livvästar satte vi oss i kajaken och påbörjade vår tur. Solen strålade och livet var ganska behagligt och rofullt ändå. Vi blickade ut mot det stora havet när en båt plötsligt kommer mot oss.
Annika ropar exalterat: Gabbis, titta! EN APA!
Jag kollar noga på mannen i båten och den påstådda apan: Det där är ingen apa, det är en filippinsk pojke.

(När jag sedan frågade Annika om detta sa hon drömskt: Ja men jag tänkte... en man och hans båt... på havet... med en apa)

Redan där och då borde jag anat oråd inför vår resa, men om man sitter i en liten båt på havet, är man faktiskt mer fokuserad på att ens väska med visakort, kamera och mobil inte skulle ramla ner i havet. Väl framme på ön, uppenbarade sig en paradisstrand och kraftansträngningen gjorde att vi glada kunde lägga oss ner och öppna våra böcker och bara njuta av solen.

Och njöt, det gjorde vi, i 30 minuter. Tills monsunregnet kom. Efter 30 minuter insåg vi att det inte fanns någon mening med att försöka hålla sig varm under en trädgren och gick ner i havet. Efter ytterligare 60 minuter insåg vi att vi var på en ÖDE JÄVLA Ö MITT UTE I STILLA HAVET OCH ENBART HADE EN LITEN PLASTBÅT ATT TA OSS OCH ALLA VÅRA VÄRDESAKER EN TIMMES PADDLETUR HEM IGEN!


Till slut avtog monsunregnet i cirka 10 minuter och då passade vi på. Nu hade de stilla vågorna förvandlats till arga "vivillätauppdig"-vågor och mina armar hade efter ditturen förvandlats till gele. Vi paddlade och paddlade men kom ingenstans, det var mer vatten i båten än i själva havet - och till slut när regnet började tillta igen - kickade min bästa överlevnadsinstinkt in; att skratta hysteriskt och nervöst. Ett sådant där skratt som bara betyder: jaha, där ser man. Såhär dog jag.

Annika däremot - denna söta människa som är kortare än mig - hon däremot räddade dagen genom att med sin argaste och mest motiverande röst skrika till mig:
PAAAAAAAAAAAAAAAAAAADDLA! PAAAAAAAAAAAADDLA FÖR I HEL-VET-E!

Och på något magiskt vis tog vi oss i land. Och där höll vi oss resten av dagen.