Dag 1: Filippis

Efter att ha rest hela natten kom vi på morgonen fram till Puerto Princesa med stora förväntningar. Annika hade en stor dröm om att i alla fall se en apa ( jag delade inte denna önskan efter att ha blivit jagad av en aparme som ville ha mina Menthos i Thailand för typ 9 år sedan) och min lilla förhoppning för Filippinerna bestod i att få ta den mest underhållande, skrytiga och coola facebookprofilbilden. SÅ ACTION!
Efter ett stopp på vårt hotell hoppade vi fräscha och inte alls trötta in i Filippinernas hetaste fordon: en tricykel - en moped som på ett suspekt vis var ihopsvetsad med någon form av plåtskjul och påbörjde en äkta turisttur genom Puerto Princesa.

Först kom vi till den mest deprimerande stranden i mannaminne. Solen hade förflyttat sig till någon annan del av universum och en sådan där tumbleweed fladdrade förbi i sin ensamhet. När vi stod där i vår missär och suktade efter apor och facebookprofilkort kom en pojke fram och frågade om vi ville köpa en död fisk. Då åkte vi och åt mat.


Efter maten sken livet upp igen. Vår fantastiska guide och chaufför för dagen Sunny tog oss till krokodilfarm. Jag var inte alls rädd och kände hur hoppet åter tändes för en snygg profilbild.

Detta var dock bara tills vi skulle på en ranglig lite bro ta oss över cirka 500 krokodiler ihopklämda på ungefär 100 kvadratmeter. För att göra oss än mer glada över att gå över en bunt krokodiler hittade vi en skylt där det stod att dessa var krokodiler av en sådan sort som anföll först - frågade sen. Då gav jag upp och gick ner. Annika däremot fick mersmak och tänkte antagligen att krokodiler var ett bra substitut för apor (ja i min mening var det samma farlighetskänsla i båda dessa djur) så hon kramade en krokodil.












Men där, helt plötsligt, bakom krokodiler och andra hemskheter möttes jag och Annika i våra separata drömmar och förhoppningar för Filippinerna. Hoppet tändes åter igen om att resan till Filippinerna inte skulle bli så pjåkig ändå. Här är beviset:



























Sen begav vi oss vidare hemåt. Här ser vi att jag och chauffören Sunny är glada över att vi har överlevt. Jag mest för att jag tycker om att leva, Sunny antagligen för att han inte fått betalt än.

Det här var det längsta inlägget i världshistorien, så en mer specifik anekdot och en ordvits från denna dag kommer snart! TO BE CONTINUED!