Sch på dig själv du

Det är konstigt det där med hur lite förståelse man har för andra människor. Nu när jag prominerar överallt här i Linköping hatar jag alla som har cyklar som plingar och far runt som att cykelbanorna var byggda för dem! Fast när jag själv har en cykel hatar jag alla som går så sakta sakta tre på raken som om de spelade in en bee gees-musikfilm.

Tiden här i Linköping börjar dra ihop sig och även fast jag har torrlepra och alla andra möjliga påhittade sjukdomar drar jag mig dag ut och dag in till studentbiblioteket för att skriva uppsats efter uppsats. Alltid när jag sitter där blir mitt telefonnummer väldigt populärt att slå och jag VET man skan inte svara i min mobilen men det känns som om jag skulle bryta någon naturlag om jag inte gör det. Så därmed svarar jag, dock med min tystaste röst någonsin så att samtalet nästan blir som viskleken.
I alla fall så förärade Berni mig med ett samtal men vi hann inte prata så länge om alla våra åkommor förens det kommer fram en liten man med besvärade ögonbryn och tittar på mig som om jag var Hitler och hyschar fram något om att jag ska vara tyst.
Jag lägger snabbt på och skäms för att jag brutit mot alla sociala regler som finns i ett hus där böcker och studenter förvaras. Skammen håller i sig någon timma tills HAN börjar ringa samtal efter samtal och skriker ut att han gärna vill följa med på den här festen ikväll men att han inte hittar dit och blablabla hela hans livshistoria.

Jag är ju självklart för feg för att då göra någon liten konfrontationsräd, så istället gör jag det enda naturliga och hänger ut honom här på bloggen. Problemet är väl bara att jag inte riktigt kommer ihåg hur han såg ut, den enda minnesbilden jag har är av ett överlägset ansiktsuttryck. Men jag säger såhär. Jag går ut med en efterlysning. Nästa gång du ser någon som cyklar när du går eller vice versa skrik då ut ett hysteriskt "SCHH", man vet aldrig var de där oförstående människorna som tror att de är felfria drabbar en.

Kunskapens förfall

Här har jag alltså gått nu i fyra månader (plus 12 års skolgång innan det också, inte att förglömma) och lärt mig att vardagligt slänga med ord som paradigmskifte och kontextualisering - allt för att erhålla så mycket kunskap som möjligt om västerlandets idéhistoria. Men idag - på en av de sista föreläsningarna - fick jag lära mig att det inte finns något filosofiskt sätt att säkerställa information. Allt vi iakttar och konstaterar är påverkat av våra sinnen - vi kan alltså bara uppfatta en värld dominerad av lukt, känsla, syn, hörsel och smak. Hur omvärlden ter sig utanför de förutsättningarna kan vi inte veta ett endast dyft om. Inte nog med det! Man kan anta att solen går upp varje morgon för att det är en naturlag - men en dag kanske det inte gör det bara för att vi har blivit vilseledda av sinnena! Så allt man lärt sig och anser som kunskap är bara en massa humbug! Eller jag ljuger lite, uppenbarligen finns det typ bara en sak som man med säkerthet kan bevisa (än så länge i alla fall) enligt min lärare:

En man som äter p-piller kan aldrig bli gravid.

Gammal och sjuk

Helt plötsligt har jag blivit alldeles för gammal för allas bästa.
Åkommorna som har drabbat mig är många men desto fler är klagovisorna som jag kört för varierande personer som haft oturen att komma i kontakt med mig.
Enligt mig själv är jag nära döden, enligt någon läkare har jag säkert bara någon liten vårförkylning men när blåmärken, myggbett, öronvärk, blåsa under ett av mina fruktansvärt torra ögon, snoröverflöd, halsont, hosta som skulle få en gedigen fempaketomdagen-rökare att rygga tillbaka drabbar en stressad student så tycker jag faktiskt att det står i min rätt som i-landsmedborgare att beklaga mig i så många forum som möjligt. Så välkommen hit.

Värst är att jag inte ens har tillgång till bonniers läkarlexikon - av mig kallat hypokondriboken. Med alla dessa sjukdomstillstånd som jag porträtterar skulle jag enligt den få lov att infinna mig på en karantänsanstalt för malariaobservation, inte i biblioteket hukandes varje gång jag får en hysterisk hostattack för att undvika de arga ögonen som kastat mot mitt håll av ambitiösa elever.

Jag börjar känna mig sjukt föråldrad när jag beklagar mig om alla dessa krämpor men det finns fler bevis som gör att det börjar barka åt det hållet. Förutom ett väldans trevligt helgbesök av Samuel och Sandra så har den alltid lika unga och ett år yngre Anna förärat mig med ett veckobesök. Efter all sol så har mitt hår sakta börjat förvandlas till blont, vilket inte riktigt faller helt i min smak. Följande scenario utspelade sig i veckan som gick:
Jag kommer utspringande med galna ögon från toaletten med handen pekande på ett av mina nyligen blekta hårstrån och skriker förfärat ut:
- ANNA! Titta! Ser du vilken färg det här är!
Hon undersöker noggrant min ljusa kaluffs och konstaterar lugnt:
- Grått.

Ja ni, så att det kanske är bäst att börja leta efter pensionärshem, vilket inte kanske skulle vara så dumt. Mosad mat och en alarmknapp är nog precis vad jag behöver just nu.

I do

En varm sommardag 2007 så satt jag och Malin och diskuterade framtiden. Uppenbarligen var det en av de där sällsynta varma dagarna förra året, så vi hade drabbats av någon form av solsting då vi bestämde oss för en införskaffa oss en vigselplan. På ett år skulle vi hitta tre män var som vi skulle ta med oss till Las Vegas - väl där skulle vi gifta oss med en av dem och leva lyckliga i alla våra dagar som i en riktigt hollywood-klassiker. Dock så har väl den där planen fallit lite i skymundan - och tur är väl det - men jag tänkte ändå att man kanske skulle se vilka förutsättningar man har för att ett sommarbröllop skulle kunna stå i stånd i år.
Jag presenterar min to-(I)do-list:

• Hitta en klänning. Här ser vi en påtänkt variant som jag hittade på Myrorna häromdagen.


• Skriva färdigt mina löften. Första utkastet ser ut som följer: " Ja du duger bra du - vi får se hur länge det här håller"
  
• Hitta mig en man.
  

Ja där ser ni, gott folk, vägen till altaret är inte allt för långt bort för mig! Inbjudningarna kommer med posten inom en snar framtid!

En bild säger mer än tusen ord...

...fast några ord kanske det behövs för att förklara västeråshelgen.
Uppenbarligen är jag en höjdare på att vika servetter, jag hade ett massivt anfall i huvudet där jag fick för mig att gå ut på krogen i högklackat (tänk dig en alkoholiserad Quasimodo på styltor så har du den bilden klar för dig). Jag cyklade en massor och fick se mitt livs första runa. En svettig efter-friskisbild där Laika lånat mig en torr lila tröja som hon köpte när hon gick i sexan (den satt som en smäck). Utöver bilderna åt vi picnic, inhandlade en zebraklänning och gick på slott (!) så vad kan man säga. Bättre än så blir det väl knappast?

Gabbis på friskis

Helgen spenderas som sagt i Västerås hemma hos Laika och igår var hon inte sen till att uppfylla min förfrågan som jag kastat ut i en svag stund om att vi skulle gå på friskis.

Jag har haft mina hurtiga omgångar då jag med en spicegirls-tröja på, besökt alla möjliga gympapass. Men jag kan inte låta bli att vara förvånad varje gång jag sätter min fot i någon friskislokal.
Igår stod dans på schemat och direkt ropar de överambitiösa ledaren ut "okej hej nu köööööör vi! Släpp loss och ha roligt!" med den skrikigaste stämman i världshistorien. Alla har ett stort leende i ansiktet och tanken om att jag har hamnat i en sekt smyger sig raskt på.
Sedan att jag blivit placerad bredvid kvinnan som ropar ut Xena-thewarriorprincess-feministcampsläger-vrål gör ju inte saker så mycket bättre. Själv tror jag att jag kan lyfta knänen på det häftigaste sättet - tills jag inser att mongot som står framför mig egentligen är en spegelbild av mig själv. När jag även ser att Laika dragit sig tillbaka och ställt sig bakom en pelare för att inte skratta allt för mycket är jag åter nere på jorden. Vi kan ju sammanfatta det som att jag är glad att jag hade mitt friskis-återfall i Västerås och inte i Falun - för vem vet hur det hade slutat. Alla människor får ju inte plats bakom en pelare.

Le Frankrikeee

Jag tänkte att ni kanske var intresserade av hur det går för mig i skolan. På tapeten just nu är mitt arbete om franska upplysningstiden. Såhär långt har jag kommit på min väldigt seriösa akademiska uppsats:

Slut ögonen. Tänk att du är i Paris. Året är 1789. Du går längs med Seine. Du tittar till höger, nej just det, eiffeltornet är inte byggt än.

Jag säger bara att jag har nog ett VG i hamn där allt.

Nu drar jag till Västerås några dagar och ska undvika varierande saker man kan få i ögat tex klamydia, bältros och pinnar.