Oh we are going to Hainan

Jag nämnde i ett tidigare ínlägg att jag och Annika skulle dra oss iväg denna helg också. Vi har haft för mycket skola och för lite sol så imorgon åker vi till Hainan - även sloganmässigt känt som Kinas Haiwaii. Det här är vår teamsång för denna resa: (byt bara ut ordet Ibiza med Hainan så fungerar allt väl)

Ny facebookprofilbild?

Så mitt mission med att hitta en ny profilbild börjar nu gå mot sitt slut. På grund av min fotogeniska förmåga finns det många alternativ av välja mellan. Eftersom det var länge sedan jag låtit er kära läsare att komma till tals, tänker jag nu i sann statsvetenskapliga anda - utlysa ett val. Ett val som handlar om min framtid, hur jag presenteras, det som definierar vem jag är och hur jag upplevs av framtida chefer och alternativa vänner. Så gör din medbloggiga rätt och rösta på vilket foto som skall bli min framtida facebookprofilbild.

Bild 1 - Apbra

Bild 2 - Sexy mermaid

Bild 3 - Hej hej!

Bild 4 - HOHO

Bild 5 - Filippino cool

Bild 6 - Kokooo!

Mandarin för utbytesstudenter

Filippis: ett sista bildregn

Livet här i HK har varit högst hysteriskt (men mestadels på ett underhållande vis) så därav dålig uppdatering. Jag vill väldigt gärna fortsätta berätta hur vår vistelse i Filippinerna var, men eftersom vi har bokat en ny resa nu i helgen som jag säkert kommer plåga er med, är det lika bra att göra detta i en sammanfattande bildregn.

Vi beslutade oss för att inte bege oss ut på något galet upptåg själva igen utan åkte istället iväg på en privattur i övärlden.



Jag, Annika och våra pannor inne i en lagun:


Väl tillbaka på fastlandet åkte vi tricykel tillbaks till där vi bodde. Helt plötsligt såg vi att våra vänner hade anlänt - en dag för tidigt. Vi ropade och vinkade och de tittade bara oförstående på oss, vi kunde inte förstå varför förrän vi såg oss själva i spegeln:




Så dagen därefter åkte vi allesammans ut igen för att under vår sista dag upptäcka några fler öar runt El nido.





På kvällen gick vi ut och hade en sista natt innan jag och Annika skulle åka tillbaks till Puerto Princesa och därifrån flyga hemåt. Vi gick till El nidos enda nattclub: Asylum (tidigare känt som Hard Rock). Vi stiger in i denna storslagna festlokal (som har gardiner) och inser ganska snabbt att vi stigit in på en dold filippinsk bordell. Men det här var det enda stället som hade kareoke, så vi stannade kvar ändå. Sjöng med glädje Can you feel it, can you feel it -PHILIPPINES! samt Dancing Queen.


Dagen därpå åkte vi ifrån denna paradisby tillbaks till Puerto Princesa. Och gissa vem vi hittar där om inte Sunny - vår alldeles egna privatchaufför från första dagen i Filippinerna. Vi blev jätteglada - och likaså han pga att vi betalar bra.




Snipp, snapp, snut så var den filippinska resan slut.

Jag och kinas mat

Igår åt jag sushi för första gången i mitt liv. För alla belevade storstadsmänniskor kan detta komma som en chock - men jag har aldrig riktigt trott att kombinationen ris, rå fisk och lite mer ris skulle tilltala mina smaklökar. Efter att ha testat igår kan jag konstatera att det inte riktigt var så hemskt som jag trodde, men detta är på en relativ skala där all mat i kina är halvdan och oftast liknar kanderade kroppsdelar.

Eftersom vårt kök är högst underutrustat och att handla i affären är dyrare än att äta på restaurang - äter vi oftast ute. Vilket kan låta som lyx, men är ett jävla bestyr. Jag skulle fan kunna offra min högra hand - som jag gillar väldigt väldigt väldigt mycket -för en potatis just nu. För det första, i Kina vet man inte vad salt är. För det andra handlar all kinas mat om ris. Det är ris med en köttbit man äter, inte tvärtom. För det tredje brukar alternativen på mat se ut ungefär såhär:

En kopp gris?


Eller varför inte en torkad köttmatta?


Eller ett griljerat ankhuvud kanske?


Så ja, på denna relativa skala så var sushi inte så hemskt som jag tänkt.

Dag 4: Filippis - näradödendagen

Vädret hade inte riktigt varit på vår sida de tidigare dagarna, men denna morgon vaknade vi upp till strålande sol och nya spännande äventyr. När vi satt på en balkong och åt frukost och filosoferade var denna dag skulle ta oss någonstans blickade jag ut över havet och pekade på en öde ö i fjärran. Plötsligt hör jag hur jag yttrar:
Annika, skall vi inte hyra en kajak och paddla dit! (Se ö till vänster på denna bild):


Och Annika, hurtig och sportig som hon är, och som jag inte är, tackar såklart ja! PANIK! JAG HAR ALDRIG PADDLAT KAJAK! En gång skulle jag ro på en sjö, jag kom en meter, sen fick jag lov att förlita mig på vind för att ta mig tillbaks till bryggan.(Se bild nedan och lägg extra märke till min förvånade min och Cajsas skeptiska):


I alla fall.

Iklädda livvästar satte vi oss i kajaken och påbörjade vår tur. Solen strålade och livet var ganska behagligt och rofullt ändå. Vi blickade ut mot det stora havet när en båt plötsligt kommer mot oss.
Annika ropar exalterat: Gabbis, titta! EN APA!
Jag kollar noga på mannen i båten och den påstådda apan: Det där är ingen apa, det är en filippinsk pojke.

(När jag sedan frågade Annika om detta sa hon drömskt: Ja men jag tänkte... en man och hans båt... på havet... med en apa)

Redan där och då borde jag anat oråd inför vår resa, men om man sitter i en liten båt på havet, är man faktiskt mer fokuserad på att ens väska med visakort, kamera och mobil inte skulle ramla ner i havet. Väl framme på ön, uppenbarade sig en paradisstrand och kraftansträngningen gjorde att vi glada kunde lägga oss ner och öppna våra böcker och bara njuta av solen.

Och njöt, det gjorde vi, i 30 minuter. Tills monsunregnet kom. Efter 30 minuter insåg vi att det inte fanns någon mening med att försöka hålla sig varm under en trädgren och gick ner i havet. Efter ytterligare 60 minuter insåg vi att vi var på en ÖDE JÄVLA Ö MITT UTE I STILLA HAVET OCH ENBART HADE EN LITEN PLASTBÅT ATT TA OSS OCH ALLA VÅRA VÄRDESAKER EN TIMMES PADDLETUR HEM IGEN!


Till slut avtog monsunregnet i cirka 10 minuter och då passade vi på. Nu hade de stilla vågorna förvandlats till arga "vivillätauppdig"-vågor och mina armar hade efter ditturen förvandlats till gele. Vi paddlade och paddlade men kom ingenstans, det var mer vatten i båten än i själva havet - och till slut när regnet började tillta igen - kickade min bästa överlevnadsinstinkt in; att skratta hysteriskt och nervöst. Ett sådant där skratt som bara betyder: jaha, där ser man. Såhär dog jag.

Annika däremot - denna söta människa som är kortare än mig - hon däremot räddade dagen genom att med sin argaste och mest motiverande röst skrika till mig:
PAAAAAAAAAAAAAAAAAAADDLA! PAAAAAAAAAAAADDLA FÖR I HEL-VET-E!

Och på något magiskt vis tog vi oss i land. Och där höll vi oss resten av dagen.

Dag 3: Filippis

Trots den långa resdagen hade vi inte förlorat fokus gällande vad vi tänkte att vår resa skulle innebära: apor och facebookprofilbilder. Vi beslutade oss därför för att ge oss ut på en båtresa runt El nidos skärgård. Vi hade trevligt turistsällskap, varav de mest framträdande var det kinesiska paret. Det kinesiska paret hade allt, undervattenkamera, spexig snorkelutrustning, spännande James Bond-klockor. Vad det däremot inte hade var smickrande, ej avslöjande, badkläder. Kinesisk man doing the titanic-moment.

Vi ville inte vara sämre och här försöker jag återporträttera Halle Berry i Die Another Day.

Vi insåg snart att detta var den perfekta platsen för en facebookprofilbild - lagom skrytigt och exotiskt. Vi tog fram vårt bästa pose-material:





Vi såg dock inga apor, men den här utsikten var inte så pjåkig ändå:

Dag 2: Filippis

Trots att Puerto Princesa hade skärpt till sig, begav vi oss tidigt på morgonen iväg mot Puerto Princesa. Vår shuttlevan döpt "Lady Janne" var avsedd för cirka 12 personer, vi var 18 som klämdes in under den 5-timmar långa resan på grusväg mot den lilla fiskebyn.















Vi hittade ganska snabbt ett rum som skulle komma att bli vårt hem de närmste 5 dagarna. Detta rum hade allt;
1.Aircondition (som man inte kunde använda på nätterna på grund av att strömmen i staden stängdes av mitt i natten),
2.utsikt över djur (dvs tuppar som tyckte det var spännande att börja gala klockan fem på morgonen),
3.spirtuell närhet (varje morgon innan tupparna började gala väcktes vi av att kyrkan spelade halleluja-sånger på högsta volym)
4.en toalett med toalettsits (högst uppskattat faktiskt! däremot saknades spolfunktion vilket gjorde att kasta papper i toaletten var off limits)
5.och sist men inte minst trevliga grannar (som var så gästvänliga att de gratis erbjöd oss att lyssna in på deras nattlig aktiviteter).


Återstoden av dagen bestod i att upptäcka staden (två högst spännande huvudgator som var ca 50 meter långa), sova på stranden och spela yatzy mot två backpackerkillar - vi vann såklart och håvade in två gratis öl. Värre liv än såhär kan man faktiskt ha.

Ordvits

Annika: Vad kallas egentligen krokodilernas sådan där djurstam, de är inte däggdjur utan du vet, den djurgruppen som lägger ägg?
Jag: Äggdjur?

Filippinsk anekdot

Tillbaka på vårt rum, satte vi på tv:n för att njuta av det filippinska utbudet. Och om Hong Kong är bra på slogans, så är fan filippinerna världsmästare i sweet talk.

Detta utspelar sig: En kvinna med långt böljande hår som flyger lagom i vinden står på en balkong och tittar längtande ut i natten. Plötsligt står hennes älskade bakom henne och betraktar henne med en öm blick. Hon vänder sig överraskat - men graciöst runt och deklarerar genast sin kärlek till hennes förhoppningsvis framtida man.

Kvinnan: I give you my heart, my body and soul.
Mannen: All I want is your lifestyle.

OH SNAP!

Dag 1: Filippis

Efter att ha rest hela natten kom vi på morgonen fram till Puerto Princesa med stora förväntningar. Annika hade en stor dröm om att i alla fall se en apa ( jag delade inte denna önskan efter att ha blivit jagad av en aparme som ville ha mina Menthos i Thailand för typ 9 år sedan) och min lilla förhoppning för Filippinerna bestod i att få ta den mest underhållande, skrytiga och coola facebookprofilbilden. SÅ ACTION!
Efter ett stopp på vårt hotell hoppade vi fräscha och inte alls trötta in i Filippinernas hetaste fordon: en tricykel - en moped som på ett suspekt vis var ihopsvetsad med någon form av plåtskjul och påbörjde en äkta turisttur genom Puerto Princesa.

Först kom vi till den mest deprimerande stranden i mannaminne. Solen hade förflyttat sig till någon annan del av universum och en sådan där tumbleweed fladdrade förbi i sin ensamhet. När vi stod där i vår missär och suktade efter apor och facebookprofilkort kom en pojke fram och frågade om vi ville köpa en död fisk. Då åkte vi och åt mat.


Efter maten sken livet upp igen. Vår fantastiska guide och chaufför för dagen Sunny tog oss till krokodilfarm. Jag var inte alls rädd och kände hur hoppet åter tändes för en snygg profilbild.

Detta var dock bara tills vi skulle på en ranglig lite bro ta oss över cirka 500 krokodiler ihopklämda på ungefär 100 kvadratmeter. För att göra oss än mer glada över att gå över en bunt krokodiler hittade vi en skylt där det stod att dessa var krokodiler av en sådan sort som anföll först - frågade sen. Då gav jag upp och gick ner. Annika däremot fick mersmak och tänkte antagligen att krokodiler var ett bra substitut för apor (ja i min mening var det samma farlighetskänsla i båda dessa djur) så hon kramade en krokodil.












Men där, helt plötsligt, bakom krokodiler och andra hemskheter möttes jag och Annika i våra separata drömmar och förhoppningar för Filippinerna. Hoppet tändes åter igen om att resan till Filippinerna inte skulle bli så pjåkig ändå. Här är beviset:



























Sen begav vi oss vidare hemåt. Här ser vi att jag och chauffören Sunny är glada över att vi har överlevt. Jag mest för att jag tycker om att leva, Sunny antagligen för att han inte fått betalt än.

Det här var det längsta inlägget i världshistorien, så en mer specifik anekdot och en ordvits från denna dag kommer snart! TO BE CONTINUED!