SMS med främlingar

Idag har jag och Madde spenderat dagen med att leta soffa via blocket till vår fantastiska lägenhet. Till slut hittade vi en som vi båda kunde enas om att faktiskt köpa, vilket innebar att jag fick lov att avboka en sofftitt som jag planerat in med en människa på tisdagen.

Mitt sms (och som jag ville skriva det):
Hej. (Hallihallå lät uppenbarligen inte tillräckligt professionellt) Det här var Gabriella som skulle komma och titta på soffan imorgon. (Gabsan- soffspekultanten - rapporterar fungerade inte heller).Vi har redan hittat en annan som vi har bestämt oss för, så jag avbokar vårt möte imorgon. Tack för din tid och lycka till med försäljningen. (Schysst att du svarade i telefonen och pratade med mig i två minuter, det var the time of my life var inget bra avslut uppenbarligen).

20 minuter och 2 sms tog det för mig att formulera en vuxen text som förklarade mitt ärende. Jag var stolt, kände mig som en kvinna med koll, en människa som kunde ordbajsa klyschor när det väl gällde. Jag väntade spänt på ett svar.

Soffägarens sms:
Okej

Varför känns det kanske som att jag lägger min tid på fel saker?

En lisebergshändelse

Jag, Carro och Dajana har placerat oss i en Coloradobåt och får sällskap av två barn i 10-årsåldern. Vad man kunde urskilja så var det en kille och en tjej.

Tjej: Jag heter Sofia.
Kille: Jag heter Alex.
Dajana: Så är ni ihop eller?!
Både jag och Carro tittar på varandra och tänker: men herregud ser Dajana inte att de är bror och syster! Gud vad pinsamt.
Kille: MÄH! Jag är ju en tjej!
Alla tittar förvånat på varandra och Dajana är den enda som får mål i mun.
Dajana: Jaha... jo... men alltså... jag såg att du var en tjej! Jag bara.. öh... skämta.
Kille(som uppenbarligen var tjej): Trodde du att jag var bi eller!

Så där förstörde vi en liten tjejs barndom. Toppen.

Inga lösa föremål

Om du ska åka karusell på Liseberg är det viktigt att du tänker på att du inte får ha med dig lösa föremål. Mer specifikt enligt bilden här bredvid får du inte vara en lösaktig kvinna som blivit gravid eller en lösaktig man som går som en gravid kvinna. Ta inte heller med ett paraply (även fast det var flera dagar sedan solen lös.)

Viktigast att inte ta med sig under bergochdalbaneturen är sitt lösa hjärta. Man kan dock lämna det i en korg på sidan om, men Liseberg tar inget ansvar för förlorade ting. Så det är nog bäst att bara lämna det hemma.

Auktion

Idag var jag och combo-Madde på kronofogdens auktion. Det är som att en helt ny värld öppnades uppför mig i den fullsatta lokalen där marknadsvärdet och psykologi var högst påtagligt.

Min bild av auktioner var att man sitter med en stram frisyr och en liten pinne och nonchalant lyfter upp den (om inte ens betjänt gör det åt en) och på sin höjd nickar lite grann som att man egentligen inte bryr sig om man får den där saken man spanat på sedan 1995. I verkligheten är det sjukt läskigt att ens ha armar på en auktion. Man vågar knappt titta på den som leder auktionen för att då kanske man helt plötsligt har ropat hem den där fula 80-talskopparhushållsvärmare för 5000 kronor. När vi väl skulle ropa in vårt köksbord med fyra stolar som vi sneglat på var det dock andra bullar. Jag ställde mig upp och stirrade ut alla i rummet (så att de kunde se min köttabstinensblick) så att ingen vågade bjuda över oss. Vi kammade hem köksmöblerna för 100 spännisar.

Jag kände mig dock som en dålig människa som gottade mig åt folks misslyckanden, där de förlorade sina saker till snåla giriga gamar. Ända tills jag såg den här skylten utanför auktionssalen:

"Idag välkomnas alla skuldsatta att köpa tillbaka sina saker".

Ja, så att då var det ju i alla fall rättvist. Och folk säger att kronofogden är inhuman.

Konsten att äta kött i smyg

Fiskpinnar, köttbullar, bratenwurst, blodpudding, köttfärslimpa! Dessa heliga maträtter som inte finns i mitt vegetariska hem. Madde kom ju på att jag gömt skinkan under josen efter att ha läst min blogg, så nu kan jag inte dölja mitt kött så där vårdslöst . Istället bestämde jag mig för att slå på stora fläsktrumman när Madde var borta. Efter att ha konstaterat att min vegetarian-combo inte skulle vara hemma på hela kvällen sprang jag snabbt iväg och köpte baconbitar till min köttfavorit: fläskpannkaka.









Jag fröjdades och njöt och tillbringade sedan resten av kvällen med att försöka dölja spåren av denna djurorgie så gott som jag kunde. Placerade resterna längst ner och märkte matlådan "hemligheter från frysen" (alla vet från skolmatstiden att det är synonymt med magsjuka), gömde baconkartongen längst ner i soporna, diskade och gjorde det prydligt.

Min omätbara förmåga att undanröja spår gav mig hopp inför framtiden. Korvburgare! Skinkfrestelse! Köttgryta! Diagramen för hur dessa maträtter skulle lagas och gömmas var många och långa och jag var oändligt nöjd med min brillians ända tills Madde kom hem.

Jag: Hej!
Madde: VARFÖR LUKTAR DET BACON HÄR?

Värst är att det inte blir någon mer pölsa, utan värre var att jag städade i onödan.

Historiska perspektiv

Jag och Dajana ska hålla i det fruktade seminariumet på fredag. Vi började ambitiöst igår men insåg ganska snabbt att texterna vi skulle läsa och tolka var skrivna av ordbajsarnas mästare, framför allt en tänkare som hette Novalis. Jag kan sammanfatta gårdagens läsning av hans verk med Dajanas beskrivning: Hans ord dödar mig.

Idag gav vi i alla fall texten ett nytt försök.
Dajana: Jag har kollat upp han Novalis.
Jag: Jasså?
Dajana: Han är snygg!
Jag: Är han?
Dajana: Men han har en flickvän.
Jag: Attans. Upptagen, tråkig och död. Annars hade han varit ett kap!

Så återigen uppdagas mysteriumet om var man ska träffa bra män.

Kroppen

Som en självständig människa, som jag vill tro att jag är, blir jag högst frusterad när jag inte kan förstå hur saker fungerar. Hur öppnar man motorhuven, hur får man internet att fungera, hur kommer man åt mediasystemet på våran high-tech-tv utan att vilja döda någon?

Oftast brukar jag ändå lista ut hur de här tekniska sakerna fungerar (det vill säga jag försöker slå av och på datorn, trycka på alla knappar på tvdosan och bända upp motorhuven). Något som däremot är mer kryptiskt är att jag knappt kunde svara på var hjärtat befinner sig. Vänster-höger-mittemellan?
Det är ju inte så att man lever med sin kropp 24/7. Jag har mig veterligt i alla fall aldrig haft någon utomkroppslig uppenbarelse ändå har jag inte på något sätt koll på vad som försigår i någon kroppsdel what so ever. Om jag får ont i magen så kan jag inte härleda det till att jag drack dålig mjölk häromdagen utan tar istället fram Bonniers läkarlexikon (även kallad hypokondriboken) och kommer fram till att magcancern nog har en liten förfest i min kropp.
Om ett knä är skadat efter en blöt Riga-resa kombinerat med en övertro på mina flygkunskaper vaknar jag upp och tror att köttsåret har legat på lur sedan jag föddes och har nu bestämt sig för att angripa min kropp.

Konstigaste av allt är ändå att varje gång jag öppnar en kurslitteraturbok så mår jag illa. Det har nog inget alls att göra med att jag är omotiverad, det är väl bara så att huvudvärken ligger latent i kroppen? Eller?

Söndagstv

Så en trevlig söndagseftermiddag framför tv:n var planen. Entusiastiskt slängde jag mig på soffan med läsk och ostbollar på armslängds avstånd. Utbudet som gavs:
-Tvpucken.
- 60 avsnitt av Vem vet mest?
- En film om en medelålders kvinna som skiljer sig.
- Svenska cupen.
- 60 repriser av Vem kan slå Filip och Fredrik.

Vafan är det för fel på Sveriges tv-kanaler? Jag behöver en lustig serie utan handling som jag inte sett tusen gånger, inte något värdelös skit som jag borde få betalt för att titta på. Sport som ingen utom Glenn Hysen bryr sig om är inte heller någon hit. Repriser på en game-show är ännu mer värdelöst. Spänningen är ju inte direkt kvar och de utbyter ju inte en massa utvecklande eller lustiga dialoger som man kan fröjda sig i. Så jag tittade på de sista 40 minuterna om den här galna medelålderskvinnan. Vilken glädje!

Jag förstår inte, är det inte en mänsklig rättighet att ha tillgång till bra tv? Söndagseftermiddagen är ju bara förkastad på en massa strunt - för att göra andra saker som att plugga går väl ändå inte?

Har du sett José?

Hur länge ska man behöva vänta på mina drömmars man?

José är ju där ute någonstans, men mitt sökande efter honom har ju inte direkt fått något genombrott då jag i och för sig trevligt nog lever i singelglädje.
Kanske är det svårt att leta reda på José helt själv och jag har nu beslutat mig för att förlita på Göteborgarnas välvilja.

Har du sett José?

Sydamerikansk dansant halvgrekisk norsktalande historieintresserad lustig människa saknas av Gabriella.

Senast sedd: Aldrig
Lystrar till: José
Kallrop: Donde esta José?

Utseende.

OKEJ JAG KAN INTE RITA MEN HAN SER UT SOM EN JOSÉ DVS BJÖRNGUSTAFSSON-OLASALO-MUMSZELMERLÖF-ZLATAN-KOMBINATION.

Om du har sett eller hört något, hör av er här:
Dondé esta José?
gabbislarsson.blogspot.com

Placerade strategiskt efterlysningen mitt i Haga vid affären där mest turister brukar hänga. Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa!

Vardagsspänning

Fyra dagar tog det för mig att gå tre minuter för att hämta ut min beställda kurslitteratur. Jag dumpar böckerna på tevebordet. Madde kommer hem lite senare och gläds över att bokhyllan har fått bidrag.

Madde: Oh du har hämtat ut din kurslitteratur.
Gabbis: Yes jag tog mig själv i kragen
Madde: Så har du tittat på dem?
Gabbis: Jajamensan (stolt).
Madde: Verkar de bra?
Gabbis: Ja
Madde: Och intressanta? Vad handlar de om?
Gabbis: Va, menade du om jag titta på dem på riktigt? Tok. Jag konstaterade bara mest att det var bra att de inte var så tjocka. Ska man tycka att kurslitteraturen är intressant i sig?
Madde: Suck.

Enda spännande är ju när man får ta fram överstryckningspennan, det är då action sker när jag pluggar. Färg i 500-kronorsböcker är alltid en adrenalinkick.
Agh, när kom den här vardagen över mig? Oh hu!

Veckans historielektion

Historiaberättelse nr 1: Upptäckten av den nya världen.
På jakt efter en handelsväg till Asien upptäcker Cristoffer Colombus amerikanska kontinenten - det visste han ju inte själv utan tyckte att han hittade en asbra väg till Indien. Han beskriver det som paradiset på jorden med vänligt sinnade människor som lever i harmoni med varandra.

Toppen, tänkte européerna, obeväpnade människor som uppenbarligen har enorma tillgångar till guld och silver, vi åker dit!
Äventyrslystna sjöfarare tar sig över atlanten och historien berättar hur inkaindianerna vänligt tar emot dessa genom att ge gåvor till främlingarna i form av heliga oskulder. De främmande djuren, fick även de en varsin orörd kvinna, de åt ju majs så var det inte så att hästar var en konstig form av europeiska människor?
Kulturmötet är spännande. En katolsk präst proklamerar att påven delat upp deras rike mellan Spanien och Portugal genom att dra några streck på kartan. Indianen respons:

Var han full den här påvekillen när han hittade på det där vansinnet?
Religionen blev sjävklart ett problem. När inkakungen inte kunde läsa den latinska bibeln förklarar prästen, som påstår att hans kung är homie med den enda sanna och riktiga guden, att indianerna är okristna barbarer som ska dödas.
Någon större militär insats behövdes dock inte eftersom typ alla indianer dog av sjukdomarna som europeerna tog med sig. Inkafolket ska dock inte vara bittra, för att vid sidan av kaffebönor, potatis och tobak tog Columbus besättning även med sig syfilis.
6 år tog det för sjukdomen att sprida sig genom Europa. Så skrattar bäst som skrattar sist kanske?

En förklaring till varför jag inte anser att historia är tråkigt.

Samtalsämnen

3 saker jag inte förstår varför man pratar om:

Drömmar.
Man körde på en katt, man sprang en mil, man hittade ett träd. Allt är så trist, logiken är som bortblåst, relevansen är lika med noll. Ändå ska vi berätta vad som hänt under nattimmarna. Vad beror det på? Vill man få det att verka som att man har ett hippt liv även när man inte är vaken? "Oh jag är så cool, jag hade en dröm".

Kroppsliga åkommor.
Man vill så gärna berätta om det här lilla blåmärket som man fick häromdagen när man var så klantig och gick in i en hink. Eller träningsvärken som sitter i vänster lillfinger (som man säger beror på friskisjympa men som egentligen beror på att man spelat för mycket dataspel) eller så vill man beskriva hur jobbigt det är att gå i högklackade skor.

Kommentera ens klädsel.
Klart det är trevligt om man gjort en ansträngning men vad ska man säga när någon berömmer ens strumpor? Ja, tack, jag har valt dem själv? Eller den här klassikern:
- Vad fin du är.
- Äh det här var inget (man har ansträngt sig i fem timmar för att få håret att se ut sådär som Madonnas). Men du var ju jättefin.
- Så du säger, jag har bara slängt på mig något.

Mest deprimerande är väl att jag är en slav under alla dessa samtalsämnen för att av någon anledning är det som ett säkert område som inte är lika klyschigt som vädret. Men minst lika tråkigt.

Frågestund med Raggar-Gabbis

Jag vet inte vad som har hänt, jag har uppenbarligen drabbats av någon hysterisk bloggtorka som inte är smickrande på något vis. Det är som att min hjärna inte längre har tid att fundera ut korkade saker att skriva, utan istället är upptagen med Europas utveckling. Fyfan vilket slöseri.

Så därför tänkte jag dra fram en gammal klassiker för att liva upp saker här, för att på något sätt spexa till den här bloggen och jag öppnar därför upp för frågestund med Raggar-Gabbis. Huvudämnet är såklart hjärta och smärta.
Fråga på, så kanske något spännande dyker upp nästa vecka.

Akademiskt skoj

Häromdagen var det akademiska fackförbundet på besök under en av våra föreläsningar för att informera om deras spännande organisation.

Fackrepresentant: Det kostar bara 100 kronor att vara medlem och vi anordnar en massa roliga saker. Till exempel så har vi en väldigt intressant föreläsning snart om fackliga rättigheter.
Nog för att jag är all for fackförbund men något mer extravagant än en föreläsning skulle de väl kunna locka nya medlemmar med? Det är ju inte så att vi går på sådana varje dag? Och kommer att göra det de närmaste tre åren.

Och jobbigaste var att hon såg så fundersamt besviken ut när hon lämnade salen utan att någon tagit ett medlemsformulär. Men hur skulle hon, som företräder akademiker, veta att vi inte tycker det är något nytt under solen med föreläsningar? Nej det är ju inte så enkelt.

Tristessen

Jag har glömt hur man tar igen sig! Jag vet inte när det här hände i flyttatillGBGbörjanyskoladeltaiallt-processen. Rastlösheten, denna för mig ganska okända sjukdom har drabbat mig utan dess like. Jag har försökt alla kurer som går för att stävja detta:
- Spela alla sånger jag kan utantill jättesnabbt på pianot. Jag gjorde även en ny trudelutt som går: Jag har så tråååååkigt, sååååå tråkigt (se upp för den till nästa års schlagerfestival).
- Läst om skillnader mellan hästar och oxar i medeltidens jordbruk (Sjukt spännande, verkligen!).
- Jag har tittat in på arbetsförmedlingen för att se om någon utannonserade ett endagsjobb för idag. Tyvärr verkade det inte så. Jävla begynnande lågkonjunktur.
- Modellat med mina lisebergsöron.
- Funderat på att tidiglägga min friskistid. Tyvärr släppte de inte in mig varken på seniorsjympan (åldersdiskriminering som hette duga) eller nyblivenmamma-jympa (mina argument om att jag någon gång skulle bli en öm moder i behov av knäböjsövningar fungerade konstigt nog inte).
Så nu är jag lämnad till mitt öde tills klockan tre då jag och Madde ska gå till banken för att skaffa ett matkonto. Det är sannerligen något roligt att se fram emot.

Förstår ni nu varför blogginläggen inte blir så mycket lustigare än så här?

Friskismode

Så jag lyckades manövrera mig till friskis idag för att uppdatera min kordination med hjälp av ett danspass. Jag är alltid lika fascinerad över vad människor har på sig när de ska träna. Det är som att idrottsvärlden har sitt alldeles egna mode. När jag tränade förra gången, det vill säga i mitten av 90-talet så var det hett med jassbyxor och fruit of the loom-tröjor. Nu ska man uppenbarligen se hurtig ut. Vad är grejen med det här? Tror någon att jag har uppdaterat min träningsgarderob sedan mm bop terroriserade världen? Nope. Tacka vet jag gymnaster som stenhårt hållt fast vid glittersprejade luggar och tygtofsar och så har det varit sedan tidernas begynnelse, redan på de gamla grekernas tid. I alla fall, mina spice girls-tröjor har kanske sett sina glansdagar, så jag började att googla en ny outfit som inspiration. Tyvärr så uppstod en del frågetecken. För hur fan skulle man kombinera den här oberörda kvinnans spandex-magtröje-kortashorts-träningskläder tillsammans med min utmärglade svettiga, röda, uppsvullna kropp?

Nej det får nog bero ett tag, för att jag har ju hört att mode går i cykler, det kanske bara gäller några år innan det är inne med knallröda skolan-är-bäst-på-sommaren-tshirten är det hetaste man kan ha? Vi kan bara hoppas.

Det nya hälsosammare livet

Nej fyfan nu måste det bli skärpning på bloggandet. Så här osunt kan jag inte leva i mitt nya Göteborgsliv. För att hälsa och vigör är vad jag ska ägna mig åt här på västkusten.
Här är min fantastiska plan om hur detta ska gå till:

Vegetarisk kost.
Min kära rumskamrat Madeleine har levt politiskt korrekt och välmående i två år och nu har jag för alla goda anledningars skull (det vill säga husfriden och ekonomins) anammat dessa matvanor. Problemet är för det första att jag kan två vegetariska koster.
- Pastasås
- Kycklingsallad utan kyckling.
Där tar min kunskap som inte inkluderar husmanskost slut. Därför har jag förlitat mig på smörgåsar. Mackor med smör, mackor med ost, rostade mackor med smör och ost.
Och det för oss till problem nummer två. Jag älskar kött. Jag har konstiga cravings, konstiga drömmar, köttiga hallucinationer. Jag förstår inte hur folk klarar av det här, för att det gjorde inte jag.
Så jag köpte ett skinkpaketet (som jag gömt under josen, ja för husfridens skull).

Regelbunden träning.
Redan när jag var i London infann sig vilda diskussioner mellan mig och Cajsa om hur roligt Friskis egentligen är. Så jag köpte en sportbehå på primark för den förfärliga summan av 45 kronor som ett hot om annars onödigt spenderade pengar Det är ju som sagt lätt att prata om en hurtig sida när man är i ett annat land, desto svårare att ta sig till en instängd lokal fylld med 50 svettiga medelålderskris-människor som övar kissande hunden när man väl är i Sverige.
Så jag kom till Göteborg för två veckor sedan. Idag orkade jag gå hela 10-minuterspromenaden som är mellan mig och friskis. Det var efter att jag sovit middag i tre timmar. Och jag registrerade mig bara. Slog på stort gjorde jag också, 2000 kronor för ett helårs jympakort.
Så imorgon ska jag gå dit och hoppas på att den jympalektionen är värd 2045 kronor, för att vem tror att jag kommer att klara hela den långa vägen dit igen? Sannorlikheten är ju att jag kommer att fastna på mcdonalds på vägen dit, förvirrad av min köttabstinens.

Singel VS Förhållande

Världen är sannerligen uppbygd för tvåsamheten. Tvåsittssoffa, två-l, för långa gurkor där man får slänga hälften, lägenhetskostnader, bioverksamheter. Listan bara fortsätter. Om man lyckats snärja sig en partner så är man fulländad, medan om man fortfarande väljer att leva det glada singellivet är man halv, omogen och självisk. Det är inte lätt att leva som singel där en-samheten har en sjukt negativ klang. Därför tänkte jag att det kanske vore bäst att stå upp för sig själv och presentera det bästa med att inte behöva dela tandborsekopp med någon.

Anledning 1: Förhållandets rutiner och därigenom förutsägbarhet

(All cred till Madde för introduceringen av Flight of the Conchords).

Frågor och svar

På telenors hemsida har den en virtuell kundtjänstkvinna som man kan fråga lite allt möjligt.
Perfekt tänkte jag och började förbereda mig på att få veta svaren till alla hemligheter i världen.

Vad är meningen med livet?
- Jag förstår att du undrar vad något betyder men inte riktigt vad. Prova gärna att ställa frågan på något annat sätt så kanske jag kan hjälpa dig.

Vad är livets mening?
(samma svar som ovanstående)

Kan man älska någon på avstånd?
(samma svar som på fråga 1)

Gillar du mig?
- Javisst jag gillar dig.

Gillar du Otto?
-Jag förstår inte vad du menar.

Här var testfrågorna över och jag kom in på det riktigt djupa, den enda frågan som jag egentligen vill ha ett svar på.

Donde esta José?
- No hablo Espanol. Jag pratar bara svenska.

Ja det var väl förfasiken typiskt. Om inte virtuella kundtjänst-Emma vet, vem kan då svara på vart José håller hus?

Dagens outfit

Jag har inte glömt bort omröstningen som var här förut om vad ni ville att jag skulle göra på bloggen. Det har bara legat lite på is eftersom jag har haft dödsvaka för min förra mobil. Nu är nya tider här och då är det dags att köra igång. Idag bär jag detta käcka armband som verkligen gör outfiten. Den passar till allt. Man kan ha den långt ner på armen, högt upp på armen, eller mitt i vecket. Går inte att bli coolare än såhär.

24 timmar om dygnet

Jag lever! Jag är inte död som Cajsa trodde. Fastän det känns som så. Det här har jag gjort de senaste 24+timmarna, så kanske ni förstår varför inte ens jag den största bloggälskaren i världen inte hunnit uppdatera.

• Ensam flyttat halva mina ägodelar med hjälp av spårvagn.
• Hatat att flytta med hjälp av spårvagn.
• Letat kläder bland femtio väskor och inse att tröjan och jackan som jag ville ha på mig till kvällens utgång ligger kvar i den enda väska jag inte orkade transportera med hjälp av spårvagn.
• Springer 10 minuter för sent till Europapuben. Snabba steg, hysterisk röst, regnbågskombinationer på kläderna som jag hittat skyndar jag mig genom regnet.
• Dricker öl. Går hem till min nya lägenhet och lägger mig i sängen för att sova.
• Vaknar av att jag ligger i en väska och fryser. Uppenbarligen har jag gått i sömnen och försökt att värma mig med en kofta.
• Gått upp klockan sju, föreläsning från 8-15.
• Träffar Sanna och flyttar lite mer.
• Går ner på stan och skaffat en ny mobil.
• Skriver hyreskontrakt som en vuxen människa.
• Går och handla som en vuxen människa.

Jag har alltså gjort allt man kan göra på ett dygn, undrar om den där serien 24 är intresserad av att göra en säsong om mig? Jag tror att höjdarna skulle vara när jag försöker manövrera fem väskor, ett paraply och en mobiltelefon över kullerstensgator eller för den som gillar sådant, när jag efter tre öl berättat för hela klassen att jag är en kristen lekledare. Välj själva.