Rikslarm!

Jag känner att det min medborgerliga plikt att informera och rikta ett varnande finger till alla er som har tänkt att gå på konstmuseum inom en snar framtid, speciellt om ni planerar att åka till Florens och bejaka konstskatterna som finns där. Då ber jag er verkligen att tänka om, då detta är förenat med livsfara! Uppenbarligen finns det något som heter Stendhals syndrom som innebär att man blir galen och man tittar på något vackert (helst renässans-) konstverk. Man kan inte återgå till det vanliga fula livet efter att ha skådat sådan skönhet och de psykiska problemen bara anfaller en i samma hastighet som flugor angriper en kaviarmacka! Sjukdomstillståndet är döpt efter den franska författaren Henrie Beyle aka Stendhal som tog självmord efter att han åkt till Florens för att ta del av dess kulturarv. Inte nog med det! Varje månad insjuknar någon i Stendhals syndrom efter att ha besökt Florens och måste läggas in på stadens psykanstalt!

Ja det är tur för er att jag spendar mina csn-pengar på idéhistoria, annars så kanske syndromet skulle ha överrumplat er! Man ser ju uppenbarligen här att jag i alla fall fått en släng av något när jag besökte Louvren - vi kan väl alla instämma i att jag inte riktigt återhämtat mig från den nära-psykos-kraschen än.

So I think I can dance?

En del kanske undrar hur det kommer att gå för mig med mina dansanta kunskaper på dansbandsveckan och det undrar fan jag med. Här har vi en film när jag blir uppdragen på scenen när jag var i Venezuela. Titta efter den rosa fläcken som försöker gömma sig i bakgrunden så tror jag inte att jag behöver säga något mer.

Sommarplaner med Malin

Igår när jag var ute och traskade fick jag ett oerhört suspekt meddelande från Malin, det löd som följer: Håll i hatten Larsson, du och jag ska på arvingarna!
Jag ringde snabbt upp och dementerade denna villfarelse med de starka orden "Det kan du fetglömma" men någonstans där i konversationen så övertygade Malin mig om att detta kanske inte var en alltför kontroversiell tanke. 14 Augusti kommer Arvingarna till Malung för den beryktade dansbandsveckan. Lyssna bara på de här väldigt övertygande scenariot hon presenterade idag på msn:

Stina Dabrowski: Malin, det pratas fortfarande om när du och Gabriella Larsson var på dansbandsveckan. Vad har du att säga om det?
Malin: Ja, det var ju tio år sedan nu. Men det var bland det roligaste jag har varit med om. Folk stannade och tog kort på min gula klänning och frågade om Jackie Onassis var min mormor.
Stina D: Gabriella?
Gabbis: Det var en jävla tur att jag tog med mig min filmkamera. Annars hade Lasse Hallström aldrig kunnat göra den där filmen på ett så naturtroget sätt.
Stina: Ni blev legender efter den här händelsen. Hur handskas ni med det?
Malin: Vi var legender innan också, Stina.

Vad ska man säga? När hon presenterar det sådär så låter det sjukt sannolikt. Sommaren börjar helt enkelt bli galet uppbokad. Vi syns på dansbandsveckan i sommar då?
Om ni inte känner igen mig så ser jag ut såhär:

Stora dagar

Jag har kommit på att veckodagsnamnen är så extremt tråkiga och förutsättningslösa, men jag är inte lat och finner mig i detta utan har istället börjat döpa om mina dagar. I torsdags var ju Stora shoppingdagen, igår Stora äta-lyxig-mat-ensam-så-att-man-får-resterna-för-sig-själv-dagen och idag införättades den Stora städdagen.
Det kanske inte låter så himla kul men det var det! Eller nja, men här har det tvättats och dammats och vikts ihop. Jag vädrade mattan och dammsög golvet för att sedan avsluta med en fantastisk skurning ala Pippi Långstrump. Så att nu luktar här rent och fridfullt (eller så luktar det citronsprej från hemköp men gott luktar det fanimig!).

När man gör sådana här insatser så ska man inte heller glömma bort att belöna sig och nu när jag är student får jag en massa spexiga erbjudanden. Jag hittade en som tilltalade mig extra mycket - nämlingen en McDonaldsrabattkupong. "Bjud en polare" stod det med förklaringen att man fick två valfria menyer till priset av en, men jag beslöt mig för scamma mcdonalds och bjuda mig själv istället. Tjock och belåten tittade jag på senaste avsnittet av Ghost Whisperer och kände mig allmänt glad (fast mest tjock).

Så på det hela taget är jag mycket nöjd med mitt tilltag med Stora-någonting-dagen. Fast jag har en känsla av att Stora pluggdagen inte kommer att vara lika underhållande. Den ska jag ha imorgon... eller på måndag. Tisdag? Ja någon dag långt fram i tiden helt enkelt. Det finns ju så många andra händelser som kan förstoras. Som... Stora skjutauppdagen? Oh den lät sjukt reprisvänlig i alla fall.

Glada tider

Mitt liv känns ganska förnöjsamt just nu. Jag har en sjukt snygg ny mobil som är min nya bästis, Sandra (länk till höger) skrev en fantastisk hyllningsdikt till mig och fastän jag gick vilse i Rydskogen under en noga utstrukturerad "genväg" till affären - så gjorde det ju inte så mycket eftersom solen sken och jag hade överlevnadsförutsättningar - nämligen en jordgubbsmilkshake i höger hand.

Gårdagen spenderades i studentandan - då självklart med mina vänner uppe vid sjukhuset. Anneli mötte upp mig för allehandla trevliga samtal och Roshi bartendrade oss proffisionellt (jag fick öl i rätt glas). Jag vandrade hurtigt hemåt när jag insåg att jag trodde att Med B (uppenbarligen Medicinisk Biologi eller något sådant) inte hette Mel B (som i Spice Girls) och jag döpt om Johan Japan till Jahan Jopan (det där är så lustigt att det MÅSTE återges och sparas för omvärlden).

Halv åtta vaknade jag efter en mardröm där alla fick dricka jos utom jag - till och med Fredrik som hade kniv! Så jag sprang upp till mitt fantastiska joslager och när jag väl kom tillbaka till sängen så hade jetstädaren fått för sig att det var dags igen, men det störde mig inte alltförmycket för att då fick jag ju fyra gratistimmar som jag annars skulle sovt bort.

Så ni hör, Gabbis är bara munter och lycklig, inte sådär bitter och beklagande som hon brukar vara. Ytterligare en anledning till detta är att den makabra städningen av köket har hållt sig och nu har det tillochmed utfodrats "basic rules". Fast vissa punkter verkar ändå fattas på den där listan. Som idag när grannkorridoren upprättad en tidig majbrasa utanför mitt fönster i en shoppingvagn och en av killarna i min korridor slängde i en av våra stolar - vilket har lett till att de har virke för hela natten vilket i sin tur nu leder till att de har chans att dricka ännu mer sprit och skrika ännu högre och därmed så är min sömnkvot lika med noll tills jetmannens återkomst.
Och nu när jag börjar tänka på det, så fick jag en grön insekt i josen... Plus att en främmande "makt" plingat på dörrklockan två gånger inatt utan att det var någon där. Fan där gick chansen om ett osyniskt inlägg bort. Jag som var så nära!

The Break-up

Ja inte nog med att jag att en av mina lilltår förvandlats till enbart en blåsa, idag fick jag lov att skiljas från de enda paret pjux jag kan använda. Historien började för någon månad sedan när jag hade shoppingmani och då mötes vi. Direkt så ljöd stråkarna i bakgrunden och de rosa molnen tittade fram och jag tog med dem hem - mot bättre vetande - det var ju vita!

Ack så verkar det dock som att jag har en mongolisk häl som gjorde att ett stort hål började uppenbara sig i sulan. Efter att ha konsulerat mitt juridiska ombud Madeleine så begav jag mig till Stadium för kompensation. Jag klädde mig i propra kläder och kristen kofta och förberedde mig för att bli hänvisad in till ett litet rum med nazibilder och en skräckinjagande rökande man som skulle spänna ögonen i mina och med en anklagande röst säga:
- Vi vet att du är deformerad.

Men så var det inte. Jag blev hänvisad till skoavdelningen och en fräsch liten kille kom och frågade mig om jag ville ha hjälp. Samtalet löd som följer:
Jag: Ja jag skulle vilja reklamera mina skor.
Killen: Jasså, ja då ska vi titta på dem.
Jag: Jag har inte haft dom så länge men nu är det ett hål i hälen, nej inte den skon, den andra.
Killen: Den här skon ser ju inte heller så bra ut.
Jag: Nej men så farligt är det inte
Killen: Och den här är ju sönder rakt genom!
Jag: Nu när jag börjar tänka på det, det är ju ganska bra att ha ett hål för det fungerar ju som air-condition.
Killen: Och titta om jag böjer skon såhär så spricker den!
Jag: Nejnej, jag har nog misstagit mig, om jag bara får tillbaka den där skon så går vi tillbaka hem och lever lyckliga i resten av våra liv.
Killen: Det här var ju det sämsta jag sett! Vänta så hämtar jag ett papper.

Så där låg mina skor kvar och tittade anklagande på mig, som om de hade ledsna små valpögon. Jag vände mig om och försökte vissla lite lätt samtidigt som jag spanade in vilka nya skor som skulle få följa med mig hem. Det fanns inga. Tacksamt var ju att ha ett par skor till låns för 400 spännisar, men vad ska jag ha på fötterna nu? Jag är som en barfota krypling, men jag antar att det är mitt straff.

Dagens politiskt inkorrekta visdom

Jag har varit så sjukt ambitiös idag att det är nästan är skrämmande. Men när man läser något så är det inte förgäves. Idag lärde jag mig det här mycket spännande faktat om Rousseau.
Rousseau är alltså upplysningsfilosofen som skrev om barnuppfostran, fast själv fick han fem "oäkta" barn med en tjänstekvinna som han lämnade till hitte-barnhuset. (Ja det stod att det hette så). Min stilla undran är ju direkt om han hade något klippkort där? Typ lämna fyra - vi hämtar den femte hos dig.

Vårtecken

Jag vet att det har tjatats om sen mitten av februari att våren är här, men jag har varit skeptisk och ändå dragit på mig femton tröjor under skinnjackan. Men nu, mina damer och herrar, är våren kommen. Jag presenterar följande bevis (OBS Roshi säg inte att jag inte varnade dig sen);

1. Någon har städat köket! Och det var inte jag. Jag hade gett upp hoppet om en sanitär tillvaro och infört en nedräkningskalender till Faluflytten (1 månad och 3 dagar) men något slog slint hos en hemlig människa i korridoren och idag vågade jag tillochmed att placera en kniv (JA NI HÖR RÄTT!) på diskbänken.
2. Solen är och lockar utanför mitt fönster, dock kan jag inte gå ut eftersom fyra av mina fem par solglasögon mystiskt har försvunnit på mina 20 kvadratmeter. Det femte, och enda paret jag hittade, var sönder.
3. Jag har skoskav. I en ambitiös morgonstund slängde jag på mig ett par sandaletter och traskade iväg 20-minuters-prominaden mot campusbussen. När jag var framme gick jag som en kissnödig krypling. Förutseende nog så öppnade apoteket alldeles vid skolan förra veckan och jag stapplade in och ropade andfått: plååååster, ge mig plååååster. Så att nu ser jag ut som jag alltid brukar göra runt sommartid och jag känner att Malins smeknamn på mig, Lilla Blåsan, börjar smyga sig allt närmare. Ett fot-o-bevis medförs här.

En dikt om framstegstanken

Man säger visst att utvecklingen gått framåt men jag undrar jag. Jag har skrivit en dikt.

Varför behöver man ett jetmotor för att ta bort löv och grus?
Varför behöver man använda jetmotorn tidigt på morgonen, utanför mitt hus?
Hur mycket sten kan det finnas på vägen?
Varför är sopmannen så trägen?
Ljudet tystnar, är det äntligen slut?
Men ack nej, återigen hörs ett dovt tjut.
Jag saknar den gamla tiden
inga galna jetmotorer som störde friden.
Bara en simpel borste och ett kraftigt handtag,
då hade jag kunnat sova vidare, ytterligare ett tag.

Att bo i mitt kvarter

Det är visste inte bara jag som kommit på det fantastiska med att kunna plugga utomhus. När jag idag begav mig ut med en bok i högsta hugg så möttes jag av en förfärlig syn. Min nyinrättade favoritbänk var upptagen! Jag började då planlöst och förvirrat snurra runt på området efter en bra bänk och till slut hittade jag en bakom en husknut och utropade då för mig själv: HÄR! Ja det fanns inte bara en bänk bakom hörnet- fast det märkte jag inte förens efter att jag skrikit till mig själv- utan där satt även två personer som tittade skeptiskt på mig. Vilket i och för sig inte var allt för märkligt då jag såg ut som en bortkommen psykopat med en tvingad förmåga att prata till någon osynlig, alternativt min schizofrena sida. Så dom blev inte så långvariga, vilket var barmhärtigt för att det är något obekvämt svenskt med att dela en stor gräsmatta med främlingar, vi här i nordenlandet är ju vana att ha minst en åkerareal för oss själva.

Efter några timmar fick jag dock sällskap igen. Två hurtiga män slängde fram sina datorer på min bänk och de började att konversera lite viskande, sådär så att dom inte tror att dom stör, fastän jag sitter en centimeter från dem och försöker läsa. Såhär löd samtalet:
Kille 1:Visste du att en av anledningarna till att Titanic sjönk var för att det var så kallt och stål hanterar inte köld så bra.
Kille 2: Jasså, men du, har du sett den där titanicfilmen?
Kille 1: Den med Kate Winslet?
Kille 2: Ja.
Kille 1: Nej det har jag inte, vadårå?
Kille 2: Visste du att den är baserad på en sann historia!
Kille 1: Va? Vadå skrev dom den före titanic sjönk?

Här lämnade jag bordet för en mer intellektuell miljö, nämlingen i mitt rum med stora fönstret öppet. Perfekt utsikt över den snygga utbytetsstudenten i grannkorridoren. Dock så satt han utomhus, jag var lite orolig för hans renlighet eftersom jag i natt vaknade av att två tyska högljudda människor kissade utanför mitt fönster.

Så ni hör, jag lever i ett akademiskt centrum.

En man för mig

Kvällen har spenderats i Norrköping med mycket underhållande pargemenskap.
Eftersom jag nu hysteriskt nog har hamnat inne i testfas hittade jag ett test som berättar vem som skulle utgöra min kändisdejt (att ta med och visa upp under dessa trevliga vin-och-ostkvällar). Men det var något som inte stämde där. Enligt testet skulle jag bli ihop med Zlatan! En gång läste jag en artikel om att han kissar i duschen, så att vi har ju det gemensamt... Men det var inte det värsta! Måns, den vackraste mannen utan musiksmak i Sverige, åkte ut på femte frågan. WHY OH WHY frågar jag mig. Titta bara på den här bilden. Ser ni inte vilken kemi som spirar mellan oss? (Min syster kan man photoshopa bort). Nej. Det där får dom ta till och ordna för att de kan ju inte gå ut med osanna testresultat. Det är tur att jag vet att jag och Måns är made for each other, om inte annat ser man ju det på hans svala arm runt min ringaren-i -notre-dame-pose. Bildbevis mina damer och herrar, det är allt jag har att säga.

Jag ska, jag ska

Okej nu har jag gjort alla tester på den där sidan, tittat på allas bloggar fem gånger, borstat tänderna, gått runt mitt rum några varv så att nu är det väl hög tid att jag tar fram böckerna.
Min whiteboardtavla fungerar som substitutmamma och om man inte lyder vet man inte vad som kan hända. Jag vill inte utmana ödet idag heller, speciellt inte eftersom det står PLUGGA med stora bokstäver och utropstecken. Så nu ska jag börja... jag ska bara titta om det finns någon bio jag kan se ikväll. Hm. Om ni hittar mig i en av container någonstans så vet ni vilken makt som varit framme.

Smygskrytet fortsätter

http://

Jag ÄLSKAR den här sidan. Vilket fantastiskt sätt att smygskryta om sig själv (och att undvika att plugga). Mums.

Man får inte vara dum när man är smart

Ja se där, dagen började bra i alla fall.
Vi får väl se hur den fortsätter.

Det tråkigaste inlägget ever om kurslitteratur

Den här bilden symboliserar mitt liv perfekt. En hög med kurslitteratur. En hög med kurslitteratur med tråkiga omslag gjorde av någon kulturnisse. Vad tänkte de när de skulle göra dom? "Hm hur ska vi göra den här boken attraktiv för studenten att läsa? Jag ser det framför mig nu. Grönt. I filtmaterial, det gör nog så att även den omotiverade känner sig sugen på att ta upp boken från golvet". Men tyvärr, den enda gången jag lyft upp de här böckerna och haft roligt med dom var när jag skulle fotografera den här bilden.
Lite mystiskt är det när jag är på biblan och springer där bland hyllorna för att då är jag sjukt motiverad och alla böckerna liksom kastar sig mot mig i tron om att jag är den flitigaste kvinnan i världshistorien. Vilket alltid slutar med att de ändå ligger på mitt golv och samlar damm med besvikna framsidor tills jag inser att det är dags att lämna tillbaks dem.
Det som dock är lite frusteraden är ju att jag ska läsa typ 1000 sidor varje vecka men det går inte riktigt så bra. För det första så läser jag så sjukt långsamt att man skulle kunna tro att jag var analfabet. För det andra så somnar jag varje gång jag tar upp dem. Voltaires filosofiska brev borde skrivas ut som ett sömnpiller.
Jag är dock inte den som ger upp i första taget och nu när jag förlikat mig med att jag inte har någon balkong försöker jag testa de olika bänkarna på området. Idag hittade jag en. Lite liten. Glädjande nyheter är dock att bänkar är hårda och att det egentligen är för kallt ute för att ligga still vilket gör att jag inte kan sova, däremot ser jag ut som en hemlös som behöver gå på toa. Men vad gör man inte för allmänbildningen?

Önskelista

Oh de stora makterna som finns därute, hörsamma mig nu när jag önskar mig dessa blygsamma ting.

En balkong. Jag har inte förstått förut hur lyckligt lottad jag varit när bott på andra våningen. Nu när jag bor på the ground floor har jag ändå motvilligt vänjt mig med att så fort jag drar upp persienen mötas av femton frågande ansiktet som undrar varför jag är nyvaken klockan tolv på dagen samt att jag som vill sova i en igloo får nöja mig med ett minimalt vädringsfönster. Men nu när vårsolen har kommit fram så skulle en balkong vara som en dröm. Dit ut skulle man gå och läsa all kurslitteratur under en filt med en varm choklad och titta ut över världen. På kvällen skulle Jose dyka upp och sjunga spanska serenader till mig på det där cheesiga sättet.

Bättre humor. Det finns inget fint sätt att säga det här på så jag säger det bara rakt ut. (Malin säg inte att jag inte varnade dig). Kommer hem. In på toaletten. Stänger av radion. Tittar på telefonen. Läser: ENDAST NÖDSAMTAL. Det skämtet går rätt in i min favoritmingelhistoriakatalog.

Förmågan att komma ihåg det väsentliga. Efter dagens fyra timmars-föreläsning är det enda jag kan erinra på rak arm informationen om att man fram till upplysningstiden trodde att tjejer hade en penis! (Ja jag såg så förvånad ut att min lärare frågade mig om jag mådde bra, varpå jag utskriker: "GJORDE DOM INTE EMPIRISKA STUDIER?!!" Uppenbarligen så trodde de bara att könsorganet var vänt åt fel håll).

Att jag hinner flytta ut innan Mimmi kommer hit. Igår när jag skulle laga mat stötte jag ihop med städarna och eftersom jag är en social människa ensam i ett litet rum så började jag antasta dem. Städarna bekräftade min farhåga om att detta var den äckligaste korridoren i hela studentområdet. Städaren sa även att om det inte blev bättring skulle Mimmi komma hit och inspektera och hon skulle inte vara nöjd och då får man en prick! Jag vill inte ha någon prick! Jag ska vara prickfri vad som än krävs. Så nu har jag fantiserat ihop att de kanske gör små checkar in i ens rum för att därmed basera vem som i alla fall har någon form av hygienkoll, vilket lett till att mitt rum är så rent att jag inte ens vågar gå på golvet! Man kan aldrig vara nog redo.

Matransoner. Häromdagen när jag var ute på ett av mina fantasimissions berättade P3-nyheter att Ryd i Linköping var en "konfliktzon" eftersom ungdomarna som bor i människodelen av området tröttnat på studenterna. Uppenbarligen hade de hotat fattiga CSN-låntagare som kommit ut från Hemköp med ett basebollträ och sedan tagit deras matkassar. Så jag vädjar nu till er alla, skicka en matrason via posten, då vet jag i alla fall att mitt matförråd är säkrat.

Singellivet

Igår åkte jag hem till mitt favoritpar Maria och Tim för hamburgare, öl och konsertutgång.
Efter mig droppade par efter par in och när det kom en ensam tjej så tänkte jag att aha - här är min singelvän - men ack vad jag misstog mig. Hennes pojkvän var sjuk.
Så där satt jag hos mina vuxna vänner +1 och även fast det var väldigt trevligt så kunde jag inte låta bli att känna mig lite misslyckad, som om jag inte kunde prestera tillräckligt bra för att ha en man att visa upp. " Ja se här, vilket bra exemplar Gabbis har tagit med sig. Välvårdad och uppfostrad. Om vi ser här från vänster sida kan vi konstatera att han har en god uppfattning om klädsel som förstärker hans höga kindben"

Kvällen var ändå trots min ensamhet väldigt gemytlig och vi begav oss iväg ut i Norrköpings nattliv. Fast när jag insett att bandet som vi skulle titta på inte förstod att man i ett rum på 20 kvadratmeter inte kan ha förstärkare för en spelning på scandinavium och att deras musik mest bestod i samma innovativa indieslinga på A-E-C-A vilket gör att de uppenbarligen ska vara sjukt creediga och älskade av alla randigaklädermänniskor, drog jag mig tillbaka till toaletterna för att återknyta med Falufolket och ringde därför till Fredrik.
Mitt i vårt samtal så bara slänger han ur sig: Ja Gabbis jag är så glad över att vi inte är tillsammans. Det finns inget mer spännande än att bli dissad för ett scenario som inte ens äger rum.

Så uppenbarligen är det så bekräftat att jag inte är parmaterial. Det kanske är något positivt ändå, jag uppskattar singellivet alldeles för mycket hoppa in i någon osjälvisk tvåsamhet. Missförstå mig inte här för att nog skulle det väl vara trevligt att ha en man vid min sida, men sådant får man inte erkänna för att då är man en desperat galning som snart internetdejtar Kurt 52 år från Nacka. Några frågetecken återstår dock för mig.
Var hittar man en pojkvän och vad gör man med honom sen när man snärjt honom?
Helst skulle jag ju vilja ha honom i garderoben och ta fram honom vid passande tillfällen, som vid yatzykvällar så att den sjätterutan kan användas och inte bli förkastad - för att vem spelar yatzy mot sig själv? Sedan måste han ju vara vansinnigt flexibel och följa med mig på alla dramatiska omkastningar som sker i mitt liv. Till råga på allt så börjar man ju bli sig till åren så att nästa kille man tar hem och presenterar för släkten är han som man ska leva med tills barnen som man får blir stora. Det krävs stora efterforskningar för att hitta min Jose och när ska man ha tid för sådant? Mellan mathandlat och tupplurerna?

Kvällen avslutades i alla fall med att jag sov på Tims och Marias soffa, och det var väl tur då att jag inte hade någon man, för att hur skulle vi fått plats i den då?

Konsten att vara allena

Det ska ju inte stickas under stolen med att jag kanske inte är den populäraste tjejen på östgötaslätten. Men någon hurtig människa har uttalat mottot att man har inte roligare än vad man gör sig och det är väl inte mycket mer att göra än att försöka efterleva dessa ord.

En vanlig dag kan se ut som följer:
"Va måste jag gå upp nu?" Här tänker jag snabbt genom dagens schema och bestämmer mig för att jag åtminstonde kan sova till tolv.
Vinst: 2 timmar spenderade.
Efter avklarad morgonhygien tittar jag bittert på golvet där kurslitteraturen börjar att hopa sig som en arg mobb. Jag lyfter upp en bok, byter snabbt till nästa.
Vinst: 5 minuter spenderade
Jag inser snabbt att det här med att plugga hemma kanske inte är min grej, biblan nästa.
Vinst: Prominadtid 30 minuter
Slänger upp min dator i ett säkert ätabanan-hörn. Hämtar femtio böcker med spännande titlar, läser allas bloggar, försöker koncentrera mig. Till slut tar längtan efter vårsolen överhanden och jag springer glatt ut, bara för att inse att solen aldrig funnits där utan bara ett stort hotande snömoln.
Vinst: 2 timmar plus 30 minuter tillbaka hem
Väl hemkommen gör jag en macka och gör mig själv införstådd i att jag bara MÅSTE gå till en affär och köpa nytt bröd. Jag väljer affären som ligger längst bort.
Vinst: 2,5 timme om jag går väldans långsamt.
Så där nu kan jag göra mat och titta på ett avsnitt av American Dad.
Vinst: 1 timme åtminstonde (varav 30 minuter går ut på att lista ut vad jag ska äta)
Nejmen titta vad jag har stökat till, bäst jag städar.
Vinst: 10 minuter

Och så har en dag passerat utan vidare och jag lutar mig tillbaka och är kanske alldeles för väl medveten om att detta är the days of my life.

Tillbaka-listor

Gabbis utelista på saker man aldrig får tillbaka
En sak jag fortfarande inte förstår i den akademiska världen är att när man får tillbaka sin inlämnade uppsats. Kan någon bara berätta för mig näääääär min lärare ska betygsätta den? Inom fjorton dagar kan betyda så mycket. Är det idag? Imorgon? Nästa fredag enligt den buddhistiska kalendern? Är det meningen att man som ett nervöst våp ska titta sin studentmejl var femte sekund som till råga på allt laddar långsammare än internet på 90-talet? Mardrömmarna har varit många. Internet stavas med stort I var en av anledningarna till att jag misslyckades. Jag behöver lugn och ro, bedöm mig nu!

Gabbis innelista på saker man snart får tillbaka
Annars har jag en ny favorit på saker som jag älskar att få tillbaka, nämligen skatten. Det är som en magisk liten gåva från himmelriket som bara daler ner över en urfattig student vars ambition är att under sommarmånaderna fröjdas i CSN-träsket. Jag hade i smyg hoppats på någon tusenlapp till glass och öl men 13 000 kronor tillbaka till mig bådar för att världen vill att jag ska åka utomlands och ta hand om den i sommar!

Gabbis glada lista på saker som redan kommit tillbaka
The Hills. Varje tisdag springer jag hem för två nya avsnitt av denna fantastiska serie som tagit över mitt liv. Låt det aldrig ta slut säger jag bara.

Gabbis neutrala lista på saker som kommer tillbaka.
Gummibollen.

Sommarplaner

Jag ska genast säga att jag, om jag räknat rätt, sökt en miljard jobb men nu har jag kommit på en fantastisk reservplan som gör att jag i smyg (eller ganska öppet) sitter och hoppas på att arbetsmarknaden ska hata mig så att jag kan få ge mig i kast med sommarkursen jag har sökt.
Hör bara vad spexigt den heter; Hur man skriver en historisk roman.
Jag ser framför mig hur jag spenderar hela sommaren i goda vänners lag och hur jag tar cykeln (som iofs är paj men i min dröm fungerar allt) till stranden och läser bok efter bok för att sedan på kvällskvisten skriva den bästa Karl XI-historien någonsin skapats och därmed bli rik och utan hämningar. Jag finner José och vi lever lyckliga alla våra dagar.

Min bild av Falun sommartid är med små rosa moln runt omkring och allt känns betryggande och även fast jag hör de små varningsklockorna ringa eftersom jag egentligen inte spenderat mer än några julidagar i dalarnas huvudstad sedan 2005 så ignorerar jag dem. Romansen mellan Falun och mig har på något sätt blommat ut så bort allt annat som vill förvirra mig för att jag och Malin ska tälta. Hur det nu än blir så är en sak säker att jag orkar inte stanna i en stad där det roligaste som händer när jag går på en östgötisk korridorsfest är att ALLA svarar mig med "Sju nycklar, skynda skynda".

Transformers

Ja i ett tillfälligt nafs har min min blogg förvandlats till frisyrernas bibel.
Igår hittade jag åter på ett litet mission i min ensamhet och vandrade sakteliga ner mot biblioteket för att njuta av vårsolen. Det skulle jag inte gjort.
Misstag:
1. Jag tror fortfarande att det är femtio minus utomhus och klädde därför på mig efter behag.
Så svettig och mörkklädd klampa jag runt i Linköping och fick till på köpet lov att lyssna på Din Gata oho vi tror att vi är så lustiga när vi pratar om ett eventuellt svenskt krig. Ingen hit under mina premenopausintervaller.
2. Man känner sig sjukt mycket mer ensam när man går ut och ser alla sitta och glassa i en park med varandra medan jag själv bara gick runt och bar på en massa överdrivna kläder.

Allt detta gjorde mig så deprimerad att jag gick in i första bästa frisörsalong och beställde tid.
Men inte blev jag populärare för det heller, även fast jag trodde det för en sekund.
När jag idag vandrade den långa vägen hem till Ryd kom en tjej glatt igenkännande leendes mot mig och instinktivt tänkte jag "OH EN VÄN" men så kom jag på mig själv att jag inte hade en aning om vem denna kvinna var, vände mig bakåt och såg då en annan tjej som med raska steg vinkade till hon-som-kunde-varit-min-självfrände-men-uppenbarligen-inte-var-det-tjejen.

Jag har i alla fall funderat nu på hur jag ska kunna slå mig i slag med Linköpingseliten så att jag kan förvärva en bästis över bästisar under de här vårmånaderna som jag har kvar i Östergötland. Tyvärr är ju min klass ingen fantastisk grundbas till nya bekantskaper men jag har hittat mitt offer, nämlingen tjejen som jag delar kylskåp med. Hon tar aldrig min jos och låter mig ha överdrivet många pålägg i kylen så att vad grundar inte för en bättre vänskap än det? Jag kom på den brillianta idéen om att jag skulle plinga på och fråga om hon hade tid för en prominad men den tanken föll snabbt då jag läste i hemmets journal att det är så gamla människor skapar vänner. Jag måste akta mig för Jehovas vittnen-stämpeln.

Ikväll är jag dock inbjuden på korridorsfest med alla kirurger (jaha gabbis vad pluggar du? Idéhistoria. Och du? Jag ska om ett halvår rädda barn från cancer) men jag anar ändå att min framtid består i att fundera på vad lukten från badrummet kommer ifrån. (Samuel, det första jag gjorde när jag kom hem var att titta där men det såg tätt ut, har du några andra tips är jag öppen för förslag). Ahja, nu avslutar vi detta onödiga inlägg. Tack för att du orkade läsa. Jag fyllde i alla fall ut texten med spännande bilder från veckorevyn (jag antar att man måste hänvisa för att jag har inte råd att bli stämd, jag har ju varit hos frisören!) där jag porträtterar Victoria Beckham, Danni (enligt Cajsa) och min egen favorit, James Bond (Daniel Craig) och här avslutar jag med en spännande för- och efterbild som en sådan här utseendeblogg ska ha. Håll till godo.

and the fight continues

Så jag anlände i måndags då till Linköping som uppenbarligen skulle vunnit matchen mot Falun. Jag började ganska snart att ifrågasätta det konstaterandet.
Problemet är väl att när jag väl är här så blir det lite knivigare för östergötland att försvara sin nyvunna titel.

Första som händer när jag stiger av tåget är att jag missar två bussar hem till slumryd med en minut och får sitta ute bredvid en spotloska och vänta. När jag väl kommer fram till studentkvarteret inser jag att allt som finns i mitt kylskåp luktar värre än mitt badrum så att det är bara till att gå och handla med alla överdimensionerade väskor på släp. I kassakön hamnade jag bakom en man som köpte kyckling (BARA KYCKLING) för 1700 kronor. Bakom mig är två barn i 2-3 års ålder som fått godis och de är galna och ska tränga sig fram och eftersom en sådan där slide eller vad fasiken det heter, är upptagen av kycklingförpackningar fick jag lov att klämma in alla saker på en hysterisk tid och småspringa ifrån butiken så att jag inte skulle bli anfallen av klaustrofobi. Dock kändes det ganska mysigt att stiga in i mitt lilla ensamma odammsugna rum, fast den känslan varade inte länge förens mina kära grannar börjar ha technodisco till fem på morgonen, men vad trodde jag?

Omänskligt trött stegar jag upp halv åtta och beger mig iväg till mina två nya kurser men lite glädje är det ändå. Skinnjackan är på och våren är kommen och uppenbarligen är min nya lärare den lustigaste mannen som någonsin gått på denna jord! Jag märkte när jag var i Falun att jag ofrivilligt utvecklat min ännu-nördigare-skämt-sida och har förgäves humoriserat Rudbecks olika slutsatser om att Sverige var det gamla Atlantis och att Täby egentligen var den grekiska mytomsbundna staden Thebe. Allting handlade bara om hur man läste bokstäver. Ja ni ser, jag tycker det där är sjukt roligt, ni sitter där och funderar vad jag svamlar om. I alla fall, min lärare, är hur kul som helst, det är som att sitta fyra timmar och titta på Norrköping Live. Här är några favoriter från gårdagen: "Ja de som levde på medeltiden gick inte runt och tänkte: hm jag tycker den här tiden jag lever på nu är ganska okej, lite medel sådär. Jag ger den en trea" och " Ja och medeltiden var inte så jävla mörk som den framställs, eller i och för sig, om man var bonde och fick pesten på sig såg det ju inte så himla ljust ut" och "utvecklingen mellan olika medium är inte så linjär som en del framställer den. Det var inte såhär VRÅÅÅL ojdå jag kan tala, låt oss skriva ner det i en bok och läsa upp det i radio och tv". Ja jag känner att kanske min första lärar-crush är på väg att utvecklas här.

På eftermiddagen fick jag celebert besök av Maria och vi åt glass och prominerade. Fast sen på kvällen blev allting mycket mer deprimerande när jag insåg att internetet hade havrerat igen och inga av mina tekniska kunskaper kunde rädda mig från denna tragedi. Plus att jag hade konstiga minnen från natten innan då jag drömt att jag hade hysteriskt långt armhålshår.
Jag la mig och läste insändarsidan "per penna" i hemmets journal. Jag somnade efter fem minuter.

Men imorse blev jag riktigt påmind om hur Linköping och kanske livet i stort är. Jag vaknade och stirrade ut i luften och insåg att idag har jag verkligen ingenting att göra förutom att kanske köpa pålägg. Då saknade jag Falun sjukt mycket med all hysteri och önskade lite att Karl XI verkligen hade gjort något spännande i främby så att jag kunde återvända och studera det lite närmare, men jag vet att det inte fungerar så. Falun vann inte för att jag hör inte hemma där längre. Det är sjukt kul att komma tillbaka men var ska jag börja om där någonstans? I mina föräldras gästrum? Linköping vinner inte heller för att var hör jag hemma här någonstans? Smygätandes en banan i studentbiblioteket? Nu lät det här sjukt dystert men det är det här jag valt. Att gå vidare, att leta efter nya saker. Jag tittar tillräckligt mycket bakåt i skolan, det är dags att titta framåt. Livet bara ligger där framför en.
För när allt kommer omkring så är nog det här bara min medeltid. Jag ger den en trea.