Monday, February 25, 2008

Gabbis hjärta storhandla = idioti

I fredags hade jag då bestämt mig för att jag inte längre kunde blunda för det faktum att om jag ville titelera mig själv som husmanskostens moder så fick jag lov att införskaffa mig en ungsform. Hurtig som jag var den där dagen begav jag mig ut i stormen (ja uppenbarligen var det storm och det fick jag höra på radio när jag var ute och "sprang" i skogen. "Varning varning, var inte nära träd, det är storm på g") mot Ikea.

Ikea är för mig det lyxigaste som finns. När man var liten utspelade sig följande senario:
Mamma: Idag ska vi göra något JÄTTEROLIGT!
Gabbis: JAA! (Hoppar upp och ner)
Mamma: Ikea, här kommer vi!
Så fick man sätta sig i lilla svenssonbilen och ta en utflykt till Gävle och det fantastiska Ikea.
Ytterligare en ikeaärettparadis-historia är hämtad från när jag bodde i England och insåg att all mat som england inte hade förstånd att införskaffa, fanns på Ikea. Jag inrättade Sverigedagar då jag gick till Ikea och åt köttbullar och korv och skrattade åt svenska namn på möblerna. Det var tider det. Så därför är jag högst indoktrinerad i den svenska konsumentkulturen (min pappa bodde ju vid Gekås ett tag, men det är en annan köphysterihistoria).

I alla fall, jag avverkade Ikea på en rekordtid av en timme och köpte bara två saker jag egentligen inte skulle ha. Efter det så begav jag mig till Ica för att storhandla.
Egentligen behövde jag inte storhandla eftersom jag är EN person och att köpa en mjölk och en limpa i teorin innebär att man är matstadgad i en vecka framöver, men det där har jag inte riktigt lärt mig än. När jag kommer in i en mataffär blir jag som galen och förblindad och i något fåfångt behov av vuxenpoäng halar jag fram en femma och skaffar mig en vagn. (Den här vagnen hatar jag ju efter fem sekunder för att note to self, ingen i sitt rätta förstånd åker och handlar en fredagseftermiddag för att då måste man slåss med alla barnföräldrar i Linköpings kommun). Jag glider i alla fall fram och tänker att ja svamp måste jag nog ha lite mer även fast jag vet att hemma finns det redan ett kilo som är på mögelgränsen och en till lök kan ju aldrig skada. Mjölk. Lika bra att köpa tre liter så att jag har hemma. Yogurt vill jag också ha. Två sorter så att jag kan välja. Och kräm. Och cornflakes. Snabbt fylls min lilla vagn och jag känner hur den börjar luta åt ena hållet och i mitt undermedvetande så förstår jag att det här aldrig kommer att sluta som det borde. När jag lämnat kassan och vagnen bakom mig och går ut i stormen så måste jag tillämpa min nya strategi för att orka ta mig till busshållsplatsen. Två vanliga steg, småspring femton. Släpp kassarna och svära för att ens armar efter den här processen kommer att vara abnormalt långa och folk kommer att missta mig för någon form av nedandertalare. Åka buss med femton kassar är inte heller en hit. Samhället är helt enkelt inte anpassat för att jag som ensam student ska storhandla utan bil. Kränger mig av bussen och återgår igen till min tresteg-femtonspringa-svära-procedur.

Vad är det egentligen för fel på mig? Av vilken anledning tror jag att jag tjänar multum på att köpa ett makaronpaket extra, istället för att småhandla i Ryds centrum? Varför lär jag mig aldrig att jag egentligen inte har något instant behov av fem liter jos (ja sant, två liter äpple och två liter apelsin och en tropisk - för att man vet aldrig vad man vill ha) och en festis!

Ahja jag lyckas iaf ta mig in till mitt kylskåp och inser att jag måste kasta bort hälften av alla grönsaker och min leverpastej eftersom datumet har gått ut, blir lite ledsen över min minskade tillgång till pålägg och direkt dyker en tanke upp;
"Jag kanske kan gå och handla"

Tuesday, February 19, 2008

Hottentottarna ger hopp

Nu på senaste tiden har jag av någon oförutsagd anledning kommit över en massa strunt. Detta har lett till att jag som vanligt känner en sådan stor frustration att jag måste uttrycka mig på den här bloggen, som kanske mer blivit som ett forum där jag berättar vad jag är irriterad på, snarare än där jag uttrycker några filosofiska tankegångar. Det kan nog främst bero på att jag påstått att jag ska komma på saker på väg till skolan, alltså under morgonen och vi har ju redan klarlagt över hur den tiden och jag inte går ihop. Varje morgon är det som att den stora (h)järnridån går ner i mitt huvud och en tanke kan inte gå längre än ett steg. (Bifogar här en bild på mig tagen på väg till Campusbussen för att alla ska ha större förståelse för hur jag fungerar på morgonen).
Till exempel om jag tänker: "Oh hua mig vad det luktar illa här" så kan jag inte tänka att "ja det beror på att köket är äckligt" utan jag går fundersamt runt och bara konstaterar att allt och alla luktar äckligt, inkluderat mig själv. Den tanken håller i sig till stor del av dagen, så därför ska man inte reta upp mig före klockan tolv, då det jag ser som en enkel sanning på morgonen tyvärr stannar som sanning en stor del av dagen.

p3-frälst som jag är går jag jämt runt med radio i öronen och det här året sörjer jag att en av mina favoriter "starkt material" har gått i graven och istället utbytts av "mitt p3".
För er som inte lyssnat på "mitt p3" så leds det av Denize Merdol och går en timme alldeles före Christer. Programmet går ut på att hon under en timme sitter och snackar om ett valfritt ämne och spottar ur sig femton frågeställningar till lyssnarna som de kan svara på via sms.
Första gången jag hörde "mitt p3" så tänkte jag att "vad är det här för litet skämt". Denize är kanske den tråkigaste av tråkiga radiopratare och hon låter som ett band som jag och min syster spelade in när vi var 8 respektive 6 år, med enda skillnaden att våra inslag var tusen miljarder gånger bättre. Hon har en förmåga att slänga ur sig engelska ord och som den sthlm:are jag antar att hon är (jag orkar inte ens kommentera att det inte är sthlmare jag är efter här och nu, men det kommer säkert en annan gång eftersom jag är från Dalarna) så är hon fast benägen med att oförsiktigt hävla ur sig uttryck som "sexigt" och "ofräscht" i var och varannan mening. Kvaliten är så dålig att jag bara vill vika mig dubbel av pinsamhet för hennes skull. När ett sms kommer in så börjar hon treva efter orden och allt känns så krystat och halvdant att jag undrar att om den som anställde henne var döv? Nu de senaste avsnitten så har hon tagit in någon av hennes vänner in i studion och det gör programmet lite bättre, eftersom att 50% då går åt att inte behöva lyssna på Denizes dravel. Tyvärr är det ju lätt så att likasinnade dras till varandra och därmed så bidrar inte alltid den här vännen till någon som helst dynamik under hela tiden. Höjdpunkten är när dom spelar två låtar på raden, tom Mange Schmidt (eller hur du nu stavar ditt namn) kan vara att föredra framför Denize försök till insiktsfullhet. Olustigt och konstlat och när ska dom lägga ner det här programmet? Låt det vara nu.

En annan sak som kommer att råka ut för mitt ogillande idag är en bok som jag läste alldeles nyligen. Brännmärkt av Christina Ingelman-Sundberg. Här har vi åter en stjärna som tror sig kunna skriva en bok om en kvinnas kamp att överleva efter ett skeppsbrott. Hon kommer tillbaka till barndomstaden Stockholm, året är 1391. Jag öppnar nu upp denna bok, vilken sida som helst och ska ge er ett litet referat från Brännmärkt:
" - Dig har jag föresten inte sett tidigare, sa den rundlagda och sträckte fram handen. Jag heter Valborg men brukar kallas Mat och dryck.
- Mat och dryck?
- Ja, min man tyckte att jag åt för mycket, och först kallade han mig för Mat men sedan blev det Mat och dryck.
Anne log.
- Och jag är Anne Persdotter.
Kvinnorna tryckte varandras händer."
Ja allt finns att uthämta där. Jag tror knappt att jag behöver utveckla mina argument kring mitt hat gällande den här boken.

Oho kanske ni tänker nu, vi har allt tröttnat lite på att höra Gabbis klaga på allt. Men jag är ibland även den, som när det passar sig också, kan se glaset som halvfullt. Detta betyder ju att vilken liten obegåvad humorbefriad hottentott som helst får utrymme att göra vad de vill, hur de vill och få betalt för det och inte för att höja mig själv till skyarna (eller jo) så måste jag ju säga att mediasverige bara ligger framför mina fötter.
Jag ser det framför mig (höjer upp handen i luften och visionerar) och lägger härmed fram några innovativa programförslag till närmaste mediakoncern:
- Sen kväll med Larsson
- Gabriella möter ____
- Gabbis p3
Sen bästa av allt måste vara min och Malins uppgraderade version av grattis världen:
Pipskott och Gås Hunden.

Det är helt enkelt bara att vänta på bättre tider.

Sunday, February 17, 2008

Vad man inte gör för grannsämjan.

Eftersom samhället aldrig tillåter mig att åka utomlands det här året så förärade Malin mig med ett helgbesök. Under denna celebra visit stakade vi ut systrarnas Kallurs framtid som Malins privata snabbspringande betjänter samt funderade vad folk som gick och tittade på skidor fick alla sina kokällor ifrån. Vi testade även en massa kaffe- och varm chokladställen i Linköping och alla ligger sjukt under acceptabel standard. Vem har hört om kall varm choklad? NEJ.


Det är alltid spännande att ta med folk hem till sig, speciellt då jag var i extra stort behov av en människa som kom och tittade på min vägg och förklarade på vilket sätt mina ramar hängde i osynk, då jag själv inte kan förstå hur sådant där fungerar. (Spika kan jag, men jag läste syslöjd på högstadiet och lärde mig därför aldrig hur man gör för att det ska bli rakt om man tittar lite skelögt). I alla fall, rummet i Linköping är ju på något vis mitt första egna hem där folk faktiskt vill komma och hälsa på mig. Ytterligare en faktor som gör att jag vill visa upp mina 20 kvadratmeter är ju mina tappra inredningsförsök som suktar efter utomstående betygsättning. Så nu har vännerna fått sina besöktider och jag släpper in dem med glädje i med mitt hem, för några skräckfyllda nätter på den uppblåsbara madrassen.

Det finns bara ett problem som förstör min idyll och den är att jag bor i en liten korridor som inte är det sanitäraste av ställen. Jag är dock lycklig lottad att jag har makten över en egen dusch och toalett men kök och allrum är delat och mat behöver man äta, det går inte att diskutera. En annan frustrerande faktor är att väggarna är gjorde av det tunnaste materialet i världshistorien. Detta har lett till att många pluggtimmar istället blivit upptagna med att lyssna på min grannes skejtrockband som gillar att spela en blink 182-sång 50000 gånger på raken.

Att ha grannar som man måste vara snäll mot är en ovanlig erfarenhet för mig i inomhuskulturens Sverige. Ett framsluddat"hej" med ögonen mot betongtrappan är vad man brukar klämma fram i all hast för att sedan låsa in sig i säkerheten i sin lägenhet. Detta blir dock oerhört mycket svårare när ens grannar hör allt man gör plus att man samsas om två spisar.
Min rumsgranne har sagt att om jag stör när han spelar med sitt band så är det bara att knacka på och säga till, men vem gör något sådant? Följande senario skulle då utspela sig:
- Hejhej
- jaha hej?
- Ni spelar så högt
- ja det gör man i ett band
- SLUTA med det!
Två timmar senare kommer det sitta en skylt på min dörr om förslag var jag kan flytta.

Igår bad en av killarna om ursäkt för att han lämnat sin disk i diskhon i en veckas tid.
- Oh, säger jag med mitt trevligaste leende och rycker lite på axlarna, det gör ABSOLUT ingenting för mig. Vilket självklart inte är sant, jag har nämligen otalet gånger beklagat mig i en liten klagovisa som var lika lång som en uppsats för min syster.

Igår var det då dags för ett annat påhitt från mina grannar, nämligen en spexig korridorsfest.
Åh HU sa jag och Malin och flydde fältet med att gå på bio. När vi kom hem hade alla försvunnit vidare till andra spännande ställen och jag och Malin trippade glatt och obesvärat runt alla fläckar som man fastnade i och var ganska upplyfta över att man kunde göra kvällsfika ifred utan att någon kom och försökte sig på någon förkonstlad trevlighet.

Friden avbröts dock klockan fyra på morgonen när någon lutat sig mot min ringklocka i fem minuter.
Malin - Åh vad det här är hemskt!
Jag - Jag vet, asjobbigt!
Malin - Vem är det som ska dö! Kom hit!
Detta följdes av skrik och störiga rop till arla timma och ledde till att detta blogginlägg blev verklighet.

Ett annat fenomen som jag heller inte förstått mig på är när någons dörr är öppen. Jag känner inte dom här människorna, vad ska man göra när en dörr är öppen? Ska man titta in och säga hallihallå eller ska man göra gamla vanliga stirra ner i golvet-grejen?
Jag har lutat mig åt det senare då enda gången jag försökt säga hej till den med öppen dörr stod i en handduk nyutkommen från duschen.
En del säger kanske att ja men sådant är studentlivet och trevliga människor dom går på korridorsfester och bryr sig inte om ofriviliga nakensyner av sina grannar, men jag resonerar såhär att om jag lägger en tredjedel av min inkomst på mitt boende så borde jag kunna få ställa följande krav:
1. Beskydd från ofrivilligt skådad nakenhet
2. Kunna laga mat utan att vara rädd för ko och klöv-sjukan.
3. Sova en hel natt utan att någon underhåller sig med plinga-på-gabbis-dörrklocka-så-många-gånger-du-kan-leken.

Det kanske varit lättare om man var 19 år och var salig över att bara ha flyttat hemifrån. Nu däremot har jag blivit äldre och torr och känner inget direkt överseende med att det finns spår av en spya ovanför soffan i allrummet, inte heller hoppar jag upp och ner över att man inte ens kan lägga en macka på någon yta i hela köket eftersom en granne inte blivit uppfostrad att torka upp efter sig. Åh, kanske ni tänker nu, varför är har Gabriella blivit så tråkig och stuck-up och därmed förtjänar epitet mongot i A15. Renlighet är överskattat och varför kan hon inte bara ta allt med en klackspark.Till er säger jag: bjud in era grannar i er lägenhet klockan fyra på morgonen, låt dem snuska ner allt som du behöver och störa er under bästa läsa-kurslitteratur-tid och återkom sen. Nej det är kanske inte så roligt som ni vill framskina att det är.

Tuesday, February 12, 2008

Varning! Pretantiös-tismen är här för att stanna.

Som tidigare nämts så är jag ingen morgonstundharguldimun-människa
utan jag ser väl tiden mellan 06.00 -12.00 som ett nödvändigt ont som jag helst inte vill uppleva. Tyvärr lever vi ju i ett upp-med-tuppensamhälle som gör att jag från och till måste vara vaken under dessa satans tider. Jag har då utvecklat ett system för hur jag så smärtfritt som möjligt ska kunna ta mig genom dessa timmar utan att vara allt för aktiv.
Jag har slutat kammat håret = cirka 1 minut mer sovtid.
Smink är sedan länge glömt = cirka 2 minuter mer sovtid.
Klädval består i vad som är varmast och är lättast att få tag på i gardroben eller i stolen= ca 2 minuter sovtid.
Här tjänar jag alltså in hela fem vackra minuter, på bekostnad av mitt yttre.
Jag vill ju gärna hävda att dessa fem minuter är devoterade till någon form av skönhetssömn och att det därför inte har någon påverkan på mitt utseende, men det kan ju jag fetglömma.
När jag sätter mig i bänken för dagens föreläsning är ögonen blodsprängda, tröjan i osynk med alla mina andra kläder och håret är som en enda fet hårboll som en katt spytt upp.

Idag när just detta senario införlivades började jag efter ett tag att snegla mig runt omkring på mina fellow students. Tänkte att de såg oförskämt hurtiga ut, men vänta, vad är det som inte stämmer här? Har inte alla pullovers på sig? Jo hon har det, och hon med! Han har det med en liten skjorta under! Helt plöstligt kände jag mig väldigt malplacerad i min pretantiösa och översynkroniserade klass.

Min syster var ju på besök och vi passade då på att se Tim Burtons nya Sweeney Todd.
Vi var spända av förväntan. Johnny Depp var ju med!
Allting börjar med honom ståendes i en nästintill svart-vit scen på väg in mot London.
Filmen handlar om Sweeney Todd som en gång varit en barberare med en vacker fru och en vacker dotter och tillsammans var alla så lyckliga TILLS den onda domaren kommer in i bilden och dömmer Sweeney Todd (som han inte hette då, utan han hette väl något vanligt namn som John Smith) för ett brott han inte begått. Han skickas iväg, och inte förens många år senare kommer han tillbaka. Han söker upp sin gamla affärslokal där det nu har öppnat en pajaffär.
Denna affär ägs av en kvinna (som är Tim Burtons fru i verkligheten oh so fint) och tillsammans bestämmer de sig för att gå i affär med varandra. Han dödar folk så att hon sen kan använda köttet att baka paj med.
Ja ni hörde rätt! Kannibalrulle är det rätta epitet för den här filmen. Och då har jag inte ens kommit till det knäppaste av allt. Det är en jävla musikal! Inte en fin Les Miserables-musikal med trallvänliga låtar utan det är en musikal där melodikänslan försvunnit och förståndet med den!

Jaha tänker ni nu då, vad har pulloveroutfitsen med Sweeney Todd att göra?
Jo det ska jag berätta för er, det är nämligen så att jag kommer här som erat sändebud för att varna er för en subkultur som legat under vattnet alldeles för länge, nämligen pretantiös-tismen.
Pretantiös-tismen är som en orörbar diktator som bestämmer vad som ska anses som kulturellt och riktigt oavsett hur konstigt det egentligen är! Vem tycker att det är snyggt med en pullover? Vem vill se en film om skapandet och ätandet av människopajer medan folk sjunger?
Inte någon i sitt rätta förstånd! Men det är som att pretto-rörelsen lagt sitt fasta begrepp över de mest mystiska saker. Och det värsta är att så fort man kritiserar något som är stämplat med riktig och korrekt av rådet för pretantiös mystik så får man det lilla ögat som säger: Va förstår du inte vad det här betyder? Är du korkad?

Jag skickar därför nu ut en stilla undran; när slutade människorna att tänka för sig själva och blev som små zoombies åt förståsigpåarnas etablisemang? Vad är det för tyst makt som styr samhället om den som ifrågasätter dumförklaras när det snarare borde vara tvärtom.
Varför är alla programmerade att tycka att Tim Burton med skådespelande fru och pullover är Guds gåva till människan?

Nej det är dags att alla börjar uppdatera sina egentliga åsikter in i samhället, så att vi som är morgontrötta kan gå tillbaka till att fundera ut hur man ska vinna mer skönhetssömn istället för att filosofera om varför folk matchar sina åsikter till en falsk sanning.

Thursday, February 7, 2008

En resa tillbaka till Kent.

Min syster Rebecka har kommit på besök och i en fin jullklapp så fick jag en biljett
till kentkonserten som var idag här i Linköping.
Becka som, till skillnad från mig, är en hysteriskt erfaren konsertmänniska begav sig redan vid tretiden ner för att ställa sig i kö. Jag spenderade istället min tid med att försöka att bli intellektuell, lunkade sedan omkring och led av paltkoma, innan jag runt en timme före insläpp drar mig ner för att joina henne i kön.
Jag bävar för att jag ska frysa ihjäl under dom hela FYRTIO minuter som jag måste stå utomhus. Min syster hade dock gjort ett genidrag och listat ut att man kunde bli insläppt överallt och stod därför i en kö för sig själv. Detta kändes fantastiskt bra eftersom min moral även hämmar mig i att tränga mig före 16åringar som campat sen tre på natten.

För att 16åringar är det som har samlats utanför konserthuset och vansinniga rop från de längs fram om att sluta trängas besvaras med bu-körer från de lite längre bak. Min syster som har som ambition att stå längst fram under spelningen lassar över alla sina kläder och tillbehör på mig för att jag ska kunna gå till gardroben. Spänningen ökar. Dörren öppnas. Rebecka försvinner snabbt ur periferin och jag lunkar med mina för tillfället mogna steg fram till garderoben. Under tiden blir en tjej nekad att gå genom en viss dörr. Hon slänger sig på marken i förtvivlan och slår med båda händerna i golvet. Mina 21-åriga ögon spärras upp och funderar vart samhället är på väg någonstans?

Första gången jag såg kent live var i Säter på Kalas. Jag var nog också runt 15-16 som uppenbarligen verkar vara den populära kentåldern med tanke på medelåldern i den här skaran som endast förhöjs till 17 på grund av att jag är där. Senaste gången jag såg Kent var på stadion. Då hade jag sittplats. Jag gillar att sitta ner. Stå är inte min grej sen jag på ett dragplåsterdisco blivit nedtrampade av folk som ville ha Petters svettiga handduk. En tånagel mindre gjorde att den upplevelsen som jag fick som 13-åring kraftigt påverkade alla mina ambitioner att bli en av dom där häftiga ungdomarna som står längs fram och hoppar och stagedivar. Jag gillar att sitta lite långt bak och sjunga med lite svenssonlikt och klappa händerna i takt.

Men nu hade Becka alltså lurat i mig att det inte alls är farligt att stå där framme och trängas.
Jag hittade henne bakom en stjärt och jag slog mig ner. Bakom mig hörde man undergången närma sig i form av alla människor som fortfortfort ville ha de bästa platserna. Snart vågade man inte sitta ner utan man fick istället glatt ställa sig upp. Som vanligt hade jag hamnat bakom den längsta personen i publiken. Efter ett stackars förband, stiger Kent in på scenen och öppnar "Vy från ett luftslott". Tjejerna skriker, klungar pressar framåt, jag hamnar i någons svettiga armhåla. Så där står jag, kanske drygt en meter från ett av de få band som jag gillar. På något sätt faller ändå en underlig hinna av att jag blivit för gammal Kent, och de har kanske blivit för gamla för sig själva. Hur kul kan det vara att år ut och år in spela för en ny generation 16åringar med svart hår och stjärnor fastklistrade överallt? Den lite billiga känslan av dragplåstretdiscot lägger sig över mig.

Under hela den här tiden så är det som en maktkamp. Vem ska stå stadig med två fötter på golvet? Jag klänger mig fast i något som inte finns och hoppas att det värsta är över. Då börjar folk få för sig att det är anständigt att hoppa. Jag måste ofrivilligt ofreda långa killen framför mig. Någon bakom mig svimmar.
Jag tittar bakåt efter en flyktväg från detta kaos. Men det finns ingen. Jag börjar fundera på när det är paus så att folk kanske ska gå ut och ta en fika från något förbokat bord. Här inser jag att NEJ hur gammal är jag egentligen? Jag tycker ju inte ens om pauser, det är ett jädra kapitalistiskt humbug. Jag sväljer min påfunna mogenhet och får glatt stå kvar där i kroppsodörerna medan någon juckar mot mitt ben. På något magiskt sätt börjar ändå min omvärld att suddas ut och jag sjunger högre och högre med i texterna.
När de kommer till kevlarsjäl känner jag hur jag färdas tillbaka till Säter (konserten, inte sjukhuset) och uppenbarligen måste något av de slag jag fått i huvudet (tips för andra är också att komma ihåg att borsta sitt hår platt och fint innan man beger sig ut på sådana här tillställningar, och inte som mig lämna det tovigt och ovårdat eftersom det då väldigt gärna fastnar i folks klockor och därmed ådrar sig mulipla whip-flash-skada) och där ser jag mitt 16åriga jag. Jag kastar inte ens längre mitt ironiska öga på den indietjej som känslosamt börjat att gråta bredvid mig.
Mannen i den vita hatten ljuder ut sitt sista ackord och då har jag redan färdats tillbaka till mina nattliga promenader hem i England.

För gammal för Kent? Nej. Snarare kanske bara gammal nog att ha fina minnen till deras låtar.
Och ikväll skapades ytterligare ett.
Kent för gamla för sig själva? Nej. Att lyckas få en att glömma bort att man inte kan lyfta sin arm högre än till naveln utan att bli omformaterad till 2-d, det förtjänar respekt.
För gammal för att stå upp på en konsert? Ja.


Tuesday, February 5, 2008

Morgonirritationen tog över

Eftersom jag är den människa som tycker om morgonar minst av alla någonsin
så försöker jag att under de första fyra timmarna av vakenhet avskärma mig från världen i största möjliga mån.
På Campusbussen trycker jag mig upp mot ett fönster och tittar stint ut med min intetsägande blick, i förhoppning om att folk ska förstå att på grund av den fysiska smärtan som infinner sig i min kropp när jag går upp före klockan tolv, snabbt kan övergå till ironi och irritation.
För att stänga ute omvärlden än mer stoppar jag öronen fulla av P3.

Morgonpasset är oerhört lustigt och medan Olle Garp pratar om terminer eller fåttnåttinått-mannen vilar ändå ett visst lugn över mig, tills någon låt börjar spelas. Då bryter helvetet löst.

Magne Smicht, eller hur du nu stavar ditt namn, köp dig ett rimlexikon.
" Jag är i sthlm men stan måste glömma meeej,
vafan, jag måste gömma meej"
Jag vet inte hur det är i den här häftiga gettovärlden som du tror att du kommer ifrån, men ingenstans i världen är det legitimt att rimma meej med meej och komma undan med det!
Jag åkallar härmed ned August Strindbergs ande och låter han håna dig på valfritt vis.
And for the record, Hallunda rimmar INTE med annorlunda.

Men missbruket av svenska språket slutar inte där.
Vi följer denna irritationskavalkad med Kens låt Kelian.
"Shit vad jag saknar dig det är allt jag kan skriva
Avslutar versen med en tår o börjar grina"

Oh vad fint att du skrivit en låt om din son och din familj och att du visar dig som en man som är nära till dina känslor, jag blir så rörd. NOT! Allting i den här texten är felfelfel.
Om du nu saknar din son så mycket så gå hem och sluta skriv för alltid!
Jag vill aldrig mer få min morgon förstörd av ett nödrim till. BORT MED DIG.

Hur svårt kan det vara att skriva en hiphoplåt?
Ett beat som håller takten. En inhyrd tjej med en fräsig page som sjunger refrängen.
En text som innehåller rim, det behöver inte ens vara sofistikerade rim, utan bara sådana som finns på riktigt. Tips, Magne Schmidt, (eller hur du nu stavar ditt namn) det finns många ord som rimmar på mig. Till exempel; dig, sej, tjej,grej, nej.
Men det såklart, det kan ju inte vara lätt att veta om man varken har ett rimlexikon eller talang.
Och Ken, med den här textraden i åtanke;
"Du är så duktig du gör mig så stolt
Jag svär jag älskar dig tills hjärtat säger stopp"
så säger jag också STOPP.

Men jag ska kanske inte vara så hård mot hiphopen.
Det är ju inte deras fel att de enda som har någon form av respekt för språket är vi bloggare.
(Eller vad säger du Malin Gås Hund?)